Det är bra! Det är bra! (DPT)

Drog: ca. 100-200mg DPT
Kön: Man
Ålder: 20
Vikt: ~65
längd: 175
Tidigare erfarenheter: Hasch (ett fåtal ggr utan verkan), LL's Psykedelisk Snuff (2ggr utan verkan)



Här ska festas… trodde jag
Det var fredagen den 13’e och jag skulle fylla 20. När man är 20 så får man handla på systemet så det är ju klart som fan man ska dricka då, så då hade jag och några polare tänkt hitta på nått skoj att göra, som involverade alkohol förståss. Det vi hade tänkt att göra var att dra hem till en klasskamrat som bor ute på landet och supa oss rediga.
Det är eftermiddag och jag ringer till "Fuck Ass" för att höra hur vi nu ska göra men han säger att han inte pallar dra ut på landet, att "Subban" inte tänker dricka nått och han är själv inte särskilt sugen heller eftersom han gör allt som Subban gör, och ner på pubben vill han inte heller gå och han är bara allmänt anti.
Dra åt helvete! Skriker jag i mitt eget huvud, men till telefonluren säger jag att det är lugnt, vi hittar på nått någon annan gång.

Jaha, va fan ska man göra nu då? Ringer runt till en jävla massa folk och inte förens runt sju-åtta på kvällen får jag tag i en polare, "Barndomsvännen", som är på en fest, men det är bara en liten privatfest säger han. Skit samma säger jag, jag kommer på en gång! Jag får en vägbeskrivning och drar sen iväg på cykeln med min alldeles egna systempåse innehållandes en flaska Absolut vodka 70cl, för nu ska jag supa mig så jävla redlös att jag glömmer bort den här sketna jävla dagen.
Jag kommer hem till han som äger lägenheten och som håller i festen, vi kan kalla honom Hilton, som i Paris Hilton. Spanar runt en liten snabbis vilka som är där, en del känner jag igen sen tidigare, skulle inte direkt kalla dom kompisar men bekanta passar nog bra, och ett par brudar. Jag sätter mig ner i soffan och tar fram min vodkaflaska, hälsar på Hilton som verkar vara en skön snubbe och går sen ut i köket för att hämta ett glas vatten. Egentligen har jag ingen som helst lust att dricka nåt men jag försöker ändå tvinga i mig lite vodka som jag sköljer ner med vatten, en tjej undrar hur jag kan dricka vodka bara sådär, men jag sa det då och jag säger det nu, det smakar fan så mycke bättre än öl.

Ett litet hemligt fack i plånboken
Efter ett par mindre lyckade försök att supa ner mig så ger jag upp, och kommer på att jag har min lilla stash kvar från ND i plånboken, 10st DOI, 10st DXM och ~250mg DPT som jag köpte under rean. Jag tänker att vafan, man lever bara en gång, så jag går ut på balkonen och ropar dit Barndomsvännen och frågar om det är lugnt om jag tar lite DPT. Javisst säger han, men jag måste självklart höra med Hilton först. Även han kommer ut på balkongen och jag frågar honom om det är lugnt och förklarar att jag har testat lite andra droger, men aldrig fått någon effekt så jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera men jag tvivlar starkt på att jag kommer att flippa ur, något jag kommer få ät upp senare. Jag och Barndomsvännen beger oss in i sovrummet och häller ut lite av pulvret på ett litet glasbord, vi har ingen aning om hur mycket det är men vi uppskattar det till ca 100mg eller en aning mindre. Efter att jag använt mitt Nautiluskort till att göra 2st dugliga linor så drar jag i mig dom med hjälp av en ihoprullar tjuga. Okej, nu är det bara att vänta tänker jag och vi går återigen ut till vardagsrummet.

Jag sitter i soffan och lyssnar på lite musik och softar, men måste hela tiden gå ut till köket för att dricka vatten då det bränner ganska kraftigt i halsen och i gommen, vilket väcker lite uppmärksamhet då dom undrar varför jag dricker så mycke vatten när jag knappt druckit någon alkohol alls, men jag ljuger bara att jag hade druckit ganska rejält innan jag kom dit, vilket verkar vara en godtagbar ursäkt eftersom dom inte frågar mig nå mer om det. Det har nu gått cirka en halvtimme och jag sitter bredvid Barndomsvännen vid datorn men jag känner fortfarande inget speciellt, inga hallucinationer eller liknande, utan jag märker bara att allting värkar så mycket större, eller är det kanske jag som blivit mindre? Vilken jävla ripoff tänker jag och trodde att Läderbögen hade lurat mig igen på nått jävla skitpulver, men skam den som ger sig så jag och Barndomsvännen går åter igen in i sovrummet och lägger upp ytterligare två st linor och snortar i mig dom, och säger att får jag ingen effekt nu så ska jag fan försöka få tag i LSD eller va fan som helst, för nu börjar jag bli lack.

Koenigsegg på Autobahn utan säkerhetsbälte
Och se på fan! Det tar inte lång tid innan jag börjar märka av det, det känns som om hela jag snurrar och att min kropp har delat sig vid midjan, det varar några sekunder och så "SNAP" så är jag tillbaka till verkligheten och försöker beskriva vad jag upplever för Barndomsvännen, men det enda jag hinner säga är något i stil mig Shit det här är hur jävla coolt som helst, det känn… "SNAP" och så var jag åter in i hallucinationernas värld.
(för enkelhetens skull så skriver jag "SNAP" när jag hoppar mellan verkligheten och drömvärlden, då det är så jag upplever allt och det sker ganska ofta). Efter flera misslyckade försök att beskriva det jag upplevde så sa Barndomsvännen åt mig att lägga mig ner i sängen och bara ha det skönt och sen lämnade han mig ensam i sovrummet. Jag la mig ner i sängen och blundade, jag såg en väldigt massa olika CEV’s men jag kan inte minnas dom, den enda jag miss är att allt är svart, jag hör en massa skratt och allt är lyckligt och jag kommer underfund med att jag befinner mig på ett tivoli och helt plötsligt så börjar en slinga i neonblått lysa, från vänster till höger, när en ny tänds så släcks släcks den till vänster. Det liknar tangenterna på ett piano och dom lyser i takt med hur jag hackar tänder, jag gör en cirkulerande rörelse med underkäken medan jag hackar och det känns som om min käke flyter omkring i universum och roterar, då tänker jag att fan, det här är bara för bra för att vara sant och då helt plötsligt öppnade jag ögonen och allting var helt dödstyst.

Jag borde kanske nämna att jag har en dålig vana att tycka att allt bra som händer mig är för bra för att vara sant och börjar då undra om det finns någon baktanke med det hela och börjar då tänka negativa tankar. Det brukar i normala fall inte vara så farligt, men när man har tagit psykedeliska droger så kommer jag att få uppleva att det inte är lika lätt.

Jag känner redan nu att det är något som inte stämmer och sätter mig upp i sängen och bara stirrar på dörren, det lyser genom dörrspringan men det är inget vanligt ljus, det är något lömskt med ljuset, som i gamla skräckfilmer, typ poltergeist. Jag tar mig upp ur sängen och fram sträcker fram handen mot dörrhandtaget men någon i mitt huvud säger åt mig att jag bara borde lägga mig i sängen igen, så jag lyder den rösten. Ligger där ett tag, kan inte säga om det var minuter eller sekunder men jag reser mig upp igen och går åter fram mot dörren, men inte heller denna gång lyckas jag öppna den, hela tiden någonting som drar mig till sängen. Det känns som när man var liten och mörkrädd, hade samma kväll kollat på Arkiv-x fastän man inte borde och vaknat mitt i natten för att man var pissnödig. Nu blir jag lite frustrerar då jag inte gillar att bli tillsagd vad jag ska göra, varken av någon annan eller en röst i mitt huvud, jag vet väll för fan bäst själv och efter en säkert sex, sju försök så samlar jag tillräckligt med mod för att lyckas öppna dörren. Jag befinner mig nu i hallen och allt ser en aning dimmigt ut och det känns som om allting är en dröm, jag tar några steg och kikar in i badrummet där några ligger i badkaret (nej det var inget vatten i det) men jag känner att någonting är fel och skyndar mig åter igen in i sovrummet, stänger dörren och kastar mig ner i sängen. Jag hör någon tjej, en av dom i badkaret, ropa till Barndomsvännen att dom såg din konstiga kompis nyss, och han verkade helt väck. Jag smålog lite åt det och tänkte att vafan håller jag på med, ta dig i kragen och sluta fjolla.

Strax därefter kommer Barndomsvännen in i rummet och frågade hur det var, men jag låg bara helt stilla i sängen och kunde inte eller kanske ville inte säga någonting. Hilton kommer nu också och han log, men det var inget vanligt leende utan mer som ett "jag ska ha jävligt kul med dig innan jag sprättar upp magen på dig" typ av leende. Jag blir helt förskräckt och utbrister: DU ÄR OND! DU ÄR OND! Och som tur var så går han ut och lag blir åter lugn igen, och lämnad ensam i rummet efter ett tag. Nu börjar jag bli misstänksam till varför jag konstigt nog dras till sängen och börjar noja om att jag kanske bara befinner mig här inne i mitt huvud, men i den riktiga, verkliga världen så kanske jag står och håller i en kniv och hotar att döda någon, eller står ute på balkonen redo för att hoppa. Alla dessa tankar får mig att ännu en gång bege mig ut ur rummet. Jag öppnar dörren och allt är knäpptyst sånär som på musiken som spelas, men som för mig upplevs som om den är långt, långt borta. Likt ett spöke glider jag fram över golvet mot vardagsrummet och förväntar mig se mig själv stå ute på balkongen redo att hoppa. Badrummet lyckades jag ta mig förbi utan problem och när jag går förbi köket så går jag förbi en tjej men det känns så konstigt, som om hon inte vore levande.

Nu befinner jag mig i vardagsrummet och allting är svart, rummet lyses bara upp av ett blått ljus från tv’n och alla sitter helt stilla, sakta vänds huvudena mot mig och jag utbrister: NI ÄR ALLA HALLOWEEN!!! Och rusar mot ytterdörren och ut i trappen. Det känns som om jag håller på att sjunka ner i ett bottenlöst hål så jag upprepar för mig själv: Det är bra! Det är bra! Det är bra! Samtidigt som jag fläktar med händerna mot mitt ansikte och av någon anledning så hjälper det mig då det känns som om jag växer till normal storlek igen.
Jag hör skratt komma inifrån lägenheten, vilket inte är konstigt med tanke på mitt uppförande. Men ändå är jag inte övertygad om att det här är det riktiga världen utan bara en mardrömsvärld skapad av min sjuka hjärna som vill hålla mig fast inne i det trygga rummet, där jag är säker. Men utanför det rummet finns en helt annan verklighet och jag får för mig att bara jag tar mig ut härifrån så kommer jag komma ut ur mitt huvud och vakna upp i sängen hemma hos Hilton, vakna upp till den riktiga världen. Ännu är jag inte säker på mig teori och vad jag än tänker så tänker jag att min hjärna redan vet vad jag tänker och på så vis så ska jag inte göra det jag tänker, men det vet ju min hjärna om att jag tänker göra osv. osv. och har nu skapat en evighetsloop där jag inte kan vinna. Jag öppnar dörren för att kolla läget, men det verkar fortfarande bara komma ondska därifrån så jag springer ner för trappen samtidigt som jag säger högt: Det är bra! Det är bra! Trappen känns som en oändlighet och mina ben styr sig själva, men desto längre ner i trappen jag kommer desto ljusare och snabbare blir allting, ljud mm. Jag upplever allting är som ett rött snöre som ligger lite ihoptryckt, likt ett EKG-mönster, som hela tiden rätas ut. Till sist kommer jag till ett slut i "oändlighetstrappan" vilket visar sig vara en källardörr. Instinktivt tar jag upp min nyckelknippa för att försöka låsa upp dörren men lyckas inte då jag dels inte har nyckel dit och dels försöker låsa upp dörren med en kapsylöppnare. Jag får panik och undrar varför min tripp var tvungen att vara som en riktigt dålig B-skräckrulle.
Ett ondskefullt skratt kommer närmare och närmare medan jag febrilt försöker få upp dörren men det avbryts tvärt när jag hör en bekant och lugnande röst tala till mig, det är Barndomsvännen som står vid porten och ber mig att gå ut och ta lite frisk luft. Jag blir åter lugn och tänker att 'aha, det här är min guide', så jag följer med honom ut. Väl ute verkar mörkret lite hotfullt, men det kunde inte skada mig nu när jag hade min guide med mig. Och nu då? Tänker jag. Kan väll testa vad som händer om jag tar några rejäla andetag, kanske jag flyger bort med vinden. Så jag tar som sagt några rejäla andetag, och då jag inte förs bort med vinden så känns det ändå som om hela min kropp blir lättare och träden och skuggorna ser inte lika hotfulla ut längre.

Vi går en liten bit på trottoaren, jag är endast iklädd t-shirt, jeans och strumpor och klockan är väll runt 11 på natten, fredagen den 13e April och det är min 20års dag men jag står inte här på trottoaren, nej jag ligger bekvämt i en säng och för att vakna upp måste jag ta mig vidare, för just nu befinner jag mig i en dröm så därför känner jag varken kyla eller värme, jag känner inte heller av marken under mina fötter. Jag går bredvid min guide, även känd som Barndomsvännen, när jag plötsligt märker att någonting känns fel igen, och min guide förvandlas till en av dom, dom med de ondskefulla leendena och som bara var ute efter att skada mig. Jag känner hur jag börjar krympa igen. 'Det är bra! Det är bra!' Upprepar jag medan jag kastar i mig energi ur luften och blir normalstor igen. "SNAP" 'Shit! Jag vet inte var som är verklighet, vad som är…' "SNAP". 'Haha! Är du rädd för mig?' Säger guiden men det ligger något lömskt i röset och jag vet att han är ond. 'Inte ska du vara rädd för mig inte!' 'Det är bra! Det är bra!' "SNAP" 'Det här är fan inte roligt längre!' utbrister jag och jag har nog aldrig vart så här rädd i hela mitt liv "SNAP". Jag kämpar mellan att gå hemåt eller gå tillbaka till lägenheten. Men kanske är guiden bara ännu ett av min hjärnas sluga knep att hålla mig fast, inlåst i det där rummet i all evighet.

Nu sviktar mitt minne en aning, det har tagit månader att minnas allt det som har hänt men jag står ett bra tag där ute på trottoaren, ena stunden går jag närmare hemåt och andra så går jag närmare lägenheten, närmare rummet. Min guide lyckas tillslut övertala mig och jag beslutar mig för att gå mot ljuset, och lyckligtvis visade sig ljuset röra sig mot lägenheten. För desto närmare lägenheten jag kom desto ljusare blev allting. Och ljus är bra. Vi gick upp för trappen, något jag inte har nått minne av, och in i lägenheten och tillbaka till säkerheten inne i rummet. Från och med nu lämnas jag nästan aldrig ensam i rummet, och när jag gjorde det så ropade jag instinktivt på någon som kunde komma och hålla mig sällskap, hallucinationerna hade nu avtagit avsevärt men jag slogs fortfarande med mina röster i huvudet, den ena god och den andra ond. Den ena sa åt mig hur värdelös jag var och att jag lika gärna kunde dö, medan den andra sa att allting är helt underbart och jag inte ska bekymra mig om någonting.
En tjej, som vi kan kalla Smulan, satt vid mig och hjälpte mig verkligen att lugna ner mig efter att jag kom tillbaka från min lilla promenad, vilket jag är jävligt tacksam för, även fast hon inte kommer läsa det här så känner jag ändå att jag måste skriva det.
Jag låg där i sängen en kanske två timmar till, men det är inget intressant att skriva om och då jag endast urforskade mig själv och kom på saker om mig själv så är det inget jag ändå vill dela med mig av.
Min allra första tripprapport på min enda riktiga tripp. Skrev det här en sömnlös natt/morgon lite smådexad. Trodde aldrig att jag, av alla människor, skulle skriva en tripprapport då svenska är ett av de ämnen jag hatar mest ifrån skolan och det kanske märks i styckeindelning, tempusfel och dylikt, men det ger jag fulla fan i.

Skön rapport! Bra och lättläslig!

Har själv haft en liknande tripp på 5-meo-dipt, lite intensivare, men vet vad du menar med dessa "SNAP"

4/5

Välskriven, lättläst och innehållsrik!

4/5

Haha, *SNAP*. Mycket intressant läsning *SNAP*

Kul läsning, även om det skär i hjärtat att se hur du kastar bort din tripp på att noja och tänka på fel saker

Du kan torka dina tårar, för jag fick ut en hel del av trippen efter mitt dampanfall. Men visst, jag nojade sönder trippen ganska mycket men det var trots allt min första upplevelse med hallucigena droger och efter allt man hört visste man inte vad man hade att förvänta sig, och man kan nog säga att jag blev tagen på sängen.

Om någon mot förmodan inte förstår "SNAP" delen så syftar det helt enkelt på när hypnositörer knäpper med fingrarna för att väcka patienten ur hypnosen

Bra skrivet, rolig läsning

Kan lätt bli så. Dock som sagt underhållande läsning, tack för rapporten!

Tack själv för all possitiv feedback

En mycket trevlig och underhållande rapport. DPT verkar vara en mycket "mystisk" drog, efter vad jag har hört. 4/5

Hur länge varade trippen, allt som allt?