1 lapp shiva (Väldigt lång läsning)

Drog: 1 lapp shiva
Kön: Man
Ålder: 18
Vikt: 67 kg
Längd: 180 cm
Tidigare erfarenheter: Cannabis i 2 år, tramadol en gång

Jag har precis landat så jag är fortf ganska omskakad, och jag har bara sovit ett par timmar på 2 dygn.
Därför får ni ha överseende med min svenska.
Trippen lärde mig extremt mycket om livet och så, men jag kommer aldrig någonsin våga ta lsd igen, för det var för läskigt när det gick snett.

Jag har länge varit sugen på att testa hallucinogener, därför att jag tyckte att det verkade kul, lärorikt och djupare än andra droger.
För ungefär en vecka sen så sa en kompis, vi kallar honom Ty (Som han i Extreme Home Makeover), att han va sugen på det också.
Dessutom åkte min familj till iväg, så vi hade huset för oss själva i flera dagar.
Det kändes som att det var dax helt enkelt.
Så vi frågade runt bland våra skumma kompiskretsar, och det tog inte lång tid innan vi hade fått tag i lsd.
En kompis som vi kan kalla för Hatten gick med på att passa oss.

Lördag 12.30
Jag och Ty petar i oss lapparna. Jag är extremt nervös, eftersom jag inte alls vet vad som väntar.
Jag, Hatten, Ty och en fjärde kompis som vi kallar Snövit, satte oss i min trädgård och pratade och skämtar medan jag och Ty väntar på att det ska kicka.
Efter ungefär 45 minuter börjar jag och Ty garva frenetiskt åt saker och ting, och vi tycker båda att läget är "Fantastiskt och knasigt".
Min gräsmatta kändes så mycke större och mer inbjudande än innan, men jag fick för mig att min granne skulle komma ut och avslöja oss, så vi gick in inomhus.
På vägen in så inspekterade vi en hink med vatten som var väldigt intressant, eftersom smutset på botten rörde sig på ett fantastiskt sätt.
När jag öppnade dörren så insåg jag för första gången att nu är det igång på riktigt, därför att det kändes som om jag behövde sträcka mig extremt långt för att nå ner till dörrhandtaget.
Vi gick upp på mitt rum där det låg fullt med saker överallt. Här började det hända riktigt sjuka saker.
En liten grön pappersgrej med en lång remsa som man kan väckla ut verkade lite hotfull, så den slängde jag ut.
Jag stod och beundrade golvet, som började forma kaleidoskop och ögon och sånt.
Ty satt i sängen och kramade mitt täcke som ett skrämt barn, och skrek att "Ni måste skämta! Golvet glider ju iväg!"
En annan sak som jag kom fram till var att synen, hörseln, känseln och alla andra sinnen var ett.
Alla mina sinnesintryck smälte ihop och var en enda massa.
Jag visste inte om jag såg eller hörde väggarna, och jag visste inte om jag såg eller hörde musiken.
Simon and Garfunkel var det iaf.
Jag och Ty hade en skum relation till varann under hela trippen.
Han var min bästa vän, samtidigt som han inte riktigt var på min sida kändes det som. Han var en lömsk reptil.
Jag tror att han uppfattade mig på samma sätt, därför att han ropade alltid på mig (Vi kan kalla mig Svamp Bob).
"Svamp Bob! Gå inte iväg, stanna här med mig!". Så jag gick närmare honom, men då sa han "NEJ! Kom inte hit!" och ryggade tillbaka.
Vi kom överens om att ett lagom avstånd från varann var ungefär 2 meter, därför att då kunde vi prata och så som vänner, och samtidigt inte hota varann.
Helt plötsligt skrek Ty som om han hade sett döden själv. "AAAAAH! EN NEGER! VAD GÖR DEN HÄR?! Mitt i allt det underbara kan det ju inte finnas en neger!"
Vi förstod att det var min staty han var rädd för. Jag har en liten staty i ebenholts som föreställer en afrikansk kvinna.
Hatten tog snabbt ut statyn ur rummet, så Ty lugnade sig och vi flummade vidare.
Helt plötsligt kom Ganjaman in i rummet.
Han hade med sig en väldigt stor röd ryggsäck, som vi tyckte var väldigt intressant.
Han satte sig och rullade en joppe medan jag utforkade Hattens krulliga hår och Ty utforkade datorskärmen.
När Ganjaman var klar med joppen så följde jag med honom ut i trädgården.
Vi satte oss och diskuterade lite allt möjligt, och han bjöd på en cigg.
När jag rökte den så tycktes den twitcha lite, men det brydde jag mig inte så mycket om.
Det var mer fantastiskt med röken som var lila och att Ganjaman påminde så mycket om Camel cigg kamelen. Med solbrillor och allt.
När ciggen var slut så fimpade jag den i gräset.
Det var väldigt ballt, för gräset snurrade i en spiral runt ciggen, och den svartbrända marken/askan från ciggen spred sig sakta.
Ty tittade ut genom fönstret och såg oss. Han undrade hur vi hade hamnat där, men det kunde jag inte förklara riktigt, så han gick in igen.
Jag fick än en gång för mig att min granne tittade på oss, så vi gick också in.
Nu sa Hatten och Snövit att de kunde laga pannkakor åt oss. Jag och Ty strålade av lycka medan vi satt och väntade vid bordet.
Men när pannkakorna var klara så ville man inte riktigt äta dom.
Man ville ju inte vara taskig och förstöra pannkakorna.
Men Snövit övertygade oss om att pannkakorna ville bli uppätna, så då åt vi dom med nöje.
Det var dock lite svårt att äta dom eftersom dom kändes så levande, och jag äter bara döda och stilla saker.
Hatten och Snövit är tillsammans sen ungefär ett år tillbaka.
De stod vid spisen och lagade pannkakor och hånglade lite. Jag tyckte att det var det vackraste jag någonsin sett.
De snurrade in sig i varann och och smälte nästan ihop i sin harmoni.
Jag tyckte om alla så mycket därför att jag visste hur mycket de tyckte om mig.
Detta verkade smitta av sig på Ty, så nu var vi inte rädda för varann.
Vi gick ut på äventyr till vardagsrummet där Ty hittade en liten skatt mellan soffkuddarna.
Skatten var ett cd fodral, och jag tyckte att vi skulle öppna det och titta vad som fanns inuti.
Men Ty ville hellre spara skatten till senare, så vi inspekterade mellanrummen mellan kuddarna istället.
Ty ångrade sig, och vi öppnade fodralet. Inuti fanns mario och luigi och alla möjliga fantastiska saker.
Vi gick upp för trappan och utforskade alla rummen där också.
Vi kom överens om att min systers rum var inte så roligt, eftersom hennes säng såg ut lite som en fängelsesäng.
Mammas och Pappas rum var inte heller kul, för det fanns nästan ingenting i det.
Min lillebrors rum var dock väldigt roligt. Han är 8 bast och har lite leksaker och sånt som vi tyckte var alldeles fantastiskt.
Framför allt en liten Svamp Bob som var mjuk och fylld med död vävnad.
Jag tyckte att det var väldigt kul att hoppa in och ut ur rummet, eftersom det var lite som att hoppa mellan olika världar.
Men Ty blev lite skraj varje gång jag lämnade honom i 1 sekund så jag slutade med det.
Vi tittade ut genom fönstret och det slog mig att utomhus måste det ju finnas oändligt många saker att upptäcka.
Jag tjatade på alla att vi måste ut men de ville inte släppa ut mig, så jag blev lite purken men gick med på att stanna inomhus.
Ganjaman och Snövit gick hem. Det var lite sorgligt men det gick över.
(Måste bara meddela att nu medan jag skriver så sitter ett gossedjur och glor på mig, men det besvärar mig inte så värst mycket nu när jag känner att jag har landat)
Nu landade Ty, och han tyckte att vi borde ringa och köpa mera lsd. Jag tyckte att det lät som en bra idé, men jag hade inte landat än så jag ville vänta.
Ty ville röka sitt gräs, men han hade varken cigg eller ocb, så vi bestämde oss för att vi behövde tillverka en pipa av alluminium folie.
Jag brukar vara expert på det men nu kom jag inte alls ihåg hur man gjorde.
Det störde mig lite, och det var då som jag började snea.
Jag ville verkligen hjälpa Ty med pipan, men jag kunde inte.
Då frågade Ty "Vill du att jag ska bli en ledsen Ty?" och då sa jag "Nej! Nej! Jag vill ju att du ska vara glad Ty "
Vi satt där länge och väl och försökte få ihop en pipa men det gick inte.
Jag kände att jag verkligen behövde gå ut.
Jag satte på mig skorna och en tröja och sa till de andra att "Nu skiter jag i om jag får eller inte, nu måste jag ut!"
De gick till slut med på att följa med mig ut.
Jag gick ut utanför dörren och låste innan Ty och Hatten hade kommit ut.
När jag kom på det så stod de plötsligt brevid mig och frågade "Men Svamp Bob, hur kan vi vara här ute när du precis låste in oss?"
Det kunde jag inte svara på, utan jag låste bara dörren igen.
Jag blev lite fundersam eftersom jag låste dörren 2 gånger i rad utan att låsa upp den emellan. Och det är ju helt omöjligt.
(Hatten berättade senare att han hade låst upp inifrån och han och Ty hade gått ut)
Vi gick en bit, men jag tyckte inte alls att det var så fantastiskt som jag trodde att det skulle vara, tvärtom.
Utomhus var alla människor elaka och fula och tittade på mig hela tiden. Så vi gick tillbaka hem.
Det tog inte lång tid innan jag behövde gå ut igen, så det gjorde vi (Jag styrde och ställde hela tiden).
Nu var det som att jag pratade med mig själv när jag pratade med Hatten och Ty.
De svarade alltid precis det jag trodde att de skulle svara, och de laggade lite som om de var dataprogramerade.
På något sätt så kom jag iaf fram till att jag pratade med mig själv när jag pratade med dom.
Dessutom så hade jag väldigt svårt att avgöra om jag verkligen var ute och promenerade eller om jag satt hemma och sneade sönder,
så jag agerade väldigt instinktivt. Min insikt sa till mig att jag borde slå Hatten och Ty,
men mitt förnuft fanns fortf långt bak och sa till mig att "För helvete, get a grip, de är ju dina bästa vänner!".
För att försäkra mig att jag inte skulle göra dom illa så kramade jag om dem båda två, eftersom det är en väldigt snäll handling att kramas.

Ett par dagar tidigare så hade alla mina bästa kompisar varit på Metallica konserten, och vi satt hos en kompis och läste tidningsurklipp om konserten.
När Snövit nästan var klar med en artikel, hon hade bara några rader kvar, så tog Gay (Han var en elak gestalt under hela trippen så jag kallar honom Gay) tidningen av henne.
Hon sa att han skulle ge tillbaka den eftersom hon nästan var klar, men han vägrade.
Detta gjorde mig lite arg. Varför kunde han inte bara ge tillbaka den? Varför var han så elak?
Detta grubblade jag över under hela promenaden.
Det kändes som att trippen nu hade kommit till det stadiet att den ville lära mig något.
Så jag tog tag i första bästa tanke och höll fast mig i den, eftersom jag trodde att den kunde vara svaret på gåtan.
Jag kom fram till så många olika saker under promenadens gång.
Först var jag bisexuell och kär i Ty, sen var jag inte det eftersom jag var kär i Snövit.
Men det kunde jag ju inte vara eftersom hon är tillsammans med Hatten, så då måste det vara så att Gay är kär i Snövit och bisexuell samtidigt.
Det slutgiltiga svaret var att jag fortf var kär i mitt ex, så svaret måste ju vara att ringa henne och erkänna det.
Så jag sprang hem genom regnet, upp på mitt rum och ringde henne.
Hennes röst laggade också, och hon svarade precis det jag trodde att hon skulle svara hela tiden, som om hon också var dataprogrammerad.
Jag vräkte ur mig helt osammanhängande saker, något i den här stilen:
"Du är i Skåne va? Nej juste du är i Småland med Olof. Därför kan ju inte jag vara kär i dig eftersom du är med Olof.
Men det är jag ändå. Jag älskar dig verkligen. JAG ÄLSKAR DIG!
Varför tog han tidningen? Verkligen onödigt... Så taskigt. Jag tog en lapp lsd klockan halv 1 idag. Eller var det då jag gjorde slut med dig?
Nej det var ju typ 1.5 år sen.
Så svaret är att jag måste sluta tänka på dig hela tiden? Jag tog ju lappen pga dig. Jag knarkar pga dig.
Jag måste släppa dig eftersom det har gått så lång tid... Okej, jag släpper dig. Okej, hejdå"
Det kändes nu som att jag hade avslutat questen jag hade fått när jag började snea, och därför trodde jag att trippen skulle vara över. Men den var långt ifrån över.
Ty och Hatten kom in i rummet och sa att de skulle gå ner och titta på tv. Jag sa att jag skulle sova.
Jag la mig ner och försökte sova, men det gick inte. Jag tänkte för mycket.
Efter en stund kom de till mig igen och sa att de skulle gå hem. Jag sa okej och försökte sova igen.
Jag kunde inte sova, så jag loggade in på msn och pratade lite med Hatten och Snövit.
Nu trodde jag att jag hade landat, för jag såg tillbaka på allt jag hade gjort med ett leende och tänkte "Vad skönt att det är över".
Men det var inte över! Hela natten försökte jag sova, misslyckades, gick upp för att spela något spel eller titta på någon film eller vad som helst.
Ständigt nya quests. Varje film var en oändligt intensiv quest som jag klarade när filmen var slut.
Ploten löste sig i slutet av varje film. Jag trodde därför att jag skulle landa efter varje quest, men det gjorde jag aldrig.
Det var hemskt. Jag trodde aldrig att jag skulle landa, men mitt förnuft sa till mig att "Man landar ALLTID, man dör ALDRIG"
Men det var inte det jag var rädd för. Jag var rädd att jag skulle bli sinnessjuk innan jag landade.
Hela natten var en helt sjuk resa genom oändliga antal quests som ständigt gav mig nytt hopp om att jag skulle vakna, men det gjorde jag aldrig.
Jag slogs och slogs mot hela världen, ständigt nya strider och mål och quests, men ingen av dom gav mig ro.
Jag gick ut på promenader eftersom det brukar lugna ner mig, men det fungerade inte heller.
Hela natten och morgonen fortsatte denna eviga strid.
När jag säger evig så menar jag EVIG, det kändes på allvar som att jag krigade mot allt i en livstid.
Om jag skulle berätta om varje enskild strid så skulle jag behöva skriva en riktigt tjock bok.
På morgonen nästan dag kom jag fram till att striden bara var en förberedelse för att komma tillbaka till verkligheten.
Verkligheten var mina vänner, men jag kände mig inte redo att möta dem än, eftersom jag var rädd för att de skulle vara lika konstgjorda som igår.
Vid 12 (Alltså ungefär ett dygn sen jag tog lappen) så tog jag mod till mig och ringde jag Hatten.
Det var ett smakprov på verkligheten eftersom han spelade gitarr samtidigt som han pratade med mig. Det gör han alltid.
Han sa att han skulle klä på sig, käka och fixa lite såna saker.
Efter ungefär en timme skulle han ringa mig, så kunde vi gå ut på en promenad.
Jag gick och köpte cigg och en päron mer, satte mig på en bänk och väntade på att han skulle ringa.
Efter en halvtimme ungefär så ringde det, men det var inte Hatten, det var Ganjaman.
Han sa att vi kunde träffas, han skulle komma till mig om en kvart eftersom han fick skjuts.
Det lät väldigt bra tyckte jag. Jag väntade en stund till tills han ringde och sa att han var i närheten av mig, så jag gick och mötte honom.
Han hade med sig sin vän Piraten.
Vi gick till Ica för att köpa lite mat och så, och då började ett nytt litet quest.
Hur skulle vi få ner chipspåsen från den översta hyllan?
Ganjaman löste det genom att han plötsligt tog tag i mig och lyfte upp mig så att jag nådde att plocka ner den. Fantastiskt!
Efter det så gick vi hem till mig. Piraten hade en kolsyrepistol, och nu började det bli riktigt läskigt.
Han berättade om lumpen och en massa saker om olika vapen och sådant och en hemsk tanke slog mig.
"Tänk om jag sitter med en pistol i den konkreta världen? Tänk om jag kommer att skjuta någon?!"
Hela stämningen var väldigt hotfull. Ganjaman satt och plockade isär och satte ihop pistolen.
Piraten fyllde en massa magasin med kolsyra och kulor.
Han hade till och med ett sånt där pistolhölster som poliser har. Vilken normal snubbe går runt med sånt?!
Vi gick ut i trädgården för att röka. Där ute så sköt de vilt med pistolen.
De sköt på fågelholkar, körsbär, äpplen, plommon, blommor, allt.
Det hela skrämde mig något helt extremt, men jag ville inte berätta för dom att jag fortf sneade totalt.
Det verkade ju för sjukt att jag fortf trippade över ett dygn sedan det kickade.
Ganjaman ville röka en spliff, men han hade inget röka, så han ringde Ty.
Ty gick med på att komma ut och träffa oss och bjuda Ganjaman på en.
Att träffa Ty igen var väldigt påfrestande.
Det kändes som om han fortf var lite rädd för mig trots att han hade landat. Hemskt. Han är ju min bästa vän!
Vi pratade om hur sjukt allt hade varit igår.
Ty sa att han hade haft en bra tripp tills jag började freaka ur och skrämde upp alla. Jag såg visst helt mordisk ut.
Till slut så gick vi hem till mig igen. Ty gick hem till sig igen.
Jag fick för mig att han gick därför att han fortf var rädd för mig, men egentligen gick han hem därför att han hade feber.
Hatten kom hem till mig. Han hade varit och gymmat.
Riktigt verkligt det där med att gymma och sånt. Hatten var ganska verklig av sig.
Stämningen var dock fortf väldigt hotfull. Pistolen laddades om hela tiden och det sköts vilt.
Jag ville verkligen att de skulle sluta skjuta men jag ville ju inte avslöja att jag var rädd.
Till slut gick vi äntligen in igen därför att vi skulle spela en Gem TD (En Warcraft 3 map).
Nu erkände jag äntligen att jag fortf sneade. Piraten pratade med mig och berättade att jag inte hade något att oroa mig för.
Jag kommer ju att landa sen ändå!
Jag kan lika gärna njuta av den fantastiska tankevärlden så länge jag är här, eftersom sedan kommer jag vara tillbaka i den tråkiga konkreta världen igen.
Det hela lät väldigt logiskt och jag skrattade lite åt att det hela plötsligt var så enkelt. Jag behövde ju bara njuta!
Nu kunde jag kontrollera allt.
Om jag ville ha ett glas O'boy, så behövde jag bara tänka att jag ville ha det så hade Hatten plötsligt det i handen och gav det till mig.
Helt otroligt vilken kraft ens hjärna har, tänkte jag.
Jag satt i sängen och tänkte hur Ganjaman skulle spela.
Han skulle bygga tornen i ett speciellt mönster tyckte jag, så då gjorde han det utan att jag sa det till honom.
Jag styrde hela världen med tankekraft.
Jag, Piraten, Ganjaman och Hatten, alla 4 spelade tillsammans i en fantastisk symbios.
Om jag inte visste hur man skulle bygga så visste Hatten, och om inte vi två visste så visste Piraten eller Ganjaman.
Vi spelade igenom hela banan, men sista bossen dog inte.
Lite synd tyckte jag, men skitsamma, jag kan ju bara njuta av alla fantastiska färger istället, till exempel de röda blixtarna på Piratens bandana.
Blood Lightning hette blixtarna. Hur funkar det? Tänkte jag. Blod kan ju inte vara blixtar...
Men det kan det ju visst, i min tankevärld!

Hela det glada övergick till slut i snetrippen igen. Allt var dystert och hemskt igen.
Den stora overklighetskänslan sänkte sig över allt igen.
Det var tur att jag hade Piraten att prata med. Han var ju mitt ankare i den konkreta världen.
Han lugnade mig hela tiden, men jag sjönk ändå alltid tillbaka i det dystra och hemska.
Tanken att inte kunna sova, tanken att aldrig kunna vakna, att vara fast i detta för alltid, att bli sjuk i huvet, att bli lämnad ensam.
Det hela var så hemskt att jag nästan inte kunda andas.
Efter ett tag kom Ganjamans kompis Italienaren till mig också.
Han var lite rolig, men lite för ironisk. Ironi var inte bra, det var lite elakt.
Jag fortsatte att snea och försöka tänka ut lösningar på allt fast jag visste att jag inte kunde lösa allt. Det en evig tvångstanke.
Allt var jävligt tills vi gick ut och träffade Snövit som kom med sin kompis Barbie.
De hade med sig en pizza åt mig eftersom jag bara hade ätit en liten tallrik pytt i panna under hela trippen som nu hade varat i typ 30 timmar.
Jag var evigt tacksam för allt som alla hade gjort för mig.
De var så snälla mot mig som hjälpte mig igenom det här.
Jag sa till dem att jag älskade dem så mycket och att jag stod i evig skuld till dem därför att de var så snälla mot mig.
Då kramade Hatten mig och sa att "Det är klart, vi finns alltid här för dig!" och det rörde mig så djupt att jag nästan började gråta.
Och tro mig, jag har väldigt svårt för att gråta vanligtvis.
Vi gick hem till mig igen, och där la jag pussel med Snövit och Barbie.
Ganjaman spelade piano. Han improviserade något så oändligt vackert (Han är väldigt begåvad när det gäller musik).
Det var så sorgset. Det var ett outro, som en avslutningslåt för min tripp, trodde jag.
Men så var inte fallet, för lika plötsligt som han hade börjat spela så slutade han igen.
När han slutade spela så gick Hatten ner i källaren och spelade trummor.
Han spelade så oändligt dåligt att jag, Snövit och Barbie skrattade åt det. Lite taskigt tyckte jag men vafan han var ju verkligen usel.
Nu blev stämningen bättre igen.
Vi la pusslet och skrattade åt hur lång tid det tog för oss att lägga ett pussel som det stod 3+ på.
Vi pratade om Nile City och Percy Nilegård och annat roligt.
Vi skrattade och allt var fantastiskt igen.
Men plötsligt slutade Hatten spela trummor och kom upp till oss. Då dog stämningen direkt.
Han gjorde inget särkilt, han bara avbröt och störde. Det blev sorgset och tungt igen.
Vi gick och satte oss i vardagsrummet och tittade på tv.
Vi tittade på Mannen med Järnmasken. Den var väldigt läskig, så Hatten stängde av TVn.
Då öppnade jag mitt hjärta totalt och berättade allt.
Hatten sa att jag hade hål i mitt minne som han kunde fylla i om jag berättade allt jag mindes av trippen.
Alla bitar som jag inte kunde komma ihåg skulle han fylla i.
Så jag började berätta och återberättade hela trippen från början till slut.
Alla saker och slutsatser som jag hade glömt kom han ihåg, så han refreshade mitt minne totalt och jag kom ihåg allt.
Jag kände mig plötsligt otroligt trött, så de bäddade ner mig och jag fick en kudde och ett täcke och tänkte att nu äntligen får jag sova!
Men jag kunde inte sova. Jag blev förtvivlad.
Det enda jag ville var ju att äntligen få sova, så att jag kunde vakna och allt kunde vara slut.
Då fick Hatten en fantastisk idé! "Vi går ut och springer!"
Det blir kroppen fysiskt trött av, och om man blir fysiskt trött, då betyder det att man blir trött i den konkreta världen också.
Och då måste man ju kunna sova.
Så det gjorde vi. Jag bytte byxor till mjukisar så att jag kunde springa bättre.
När jag stod i hallen och skulle sätta på mig skorna så brast det.
Jag grät floder. Snövit kramade om mig och sa att allt skulle bli bra och att jag fick gråta hur mycke jag ville för det gjorde ingenting.
De fanns här för mig och de skulle aldrig lämna mig ensam.
De var så snälla mot mig att jag inte kunde sluta gråta.
Jag grät och grät tills jag kände mig helt tom.
Då kom jag på att vi skulle ut och springa.
Jag släppte Snövit och sa att vi måste ut och springa.
Hon sa att jag kunde springa med Hatten, och att hon väntar hemma hos mig så att jag kan komma tillbaka dit om det blir jobbigt.
Vi gick utanför dörren och när vi kom ut på gatan så började vi springa och jag grät fortfarande.
Jag grät och berättade allt för Hatten.
Jag berättade hur skönt det var att det äntligen var på väg mot sitt slut.
Att jag äntligen skulle få komma tillbaka till verkligheten och träffa mina vänner och mig själv igen.
Han berättade också för mig hur skönt det var i den konkreta världen.
Att vara sig själv. Det var en evig frihet att få vara sig själv.
Att vara sig själv och ingen annan.
Jag skulle bara vara mig själv och ingen annan.
För jag ville inte vara någon annan än mig själv.
För jag är ju så fri! Fri från den här overkligheten.
Tankevärlden. Jag hatade den verkligen.
Vi sprang runt en sjö och jag grät fortfarande.
När vi hade kommit ungefär halvvägs hem så var det klart.
Jag skulle somna när jag kom hem och sedan skulle jag vakna upp i den konkreta världen.
Jag började bli riktigt trött.
Hatten sa att det var precis så det skulle vara.
Det var bra att jag började befria mig från lappen.
LSD lappen som hade snärjt mig så hårt. Snart var jag vaken och fri.
När vi kom hem så drack jag massor av vatten och tog en dusch.
Efter det gick jag och la mig i Mammas och Pappas säng.
Jag sov nog där en stund, men vaknade.
Jag var fortf inte fri. Hemskt!
Jag var ju så säker på att jag skulle komma tillbaka.
Jag gick och la mig i min egen säng istället, och där vaknade jag också för 2 timmar sedan.
Och nu är jag tillbaka i den konkreta världen. Jag vet det.
Jag vet att jag är tillbaka och det är så skönt.
Här tar det alltså slut. Nu, klockan 9.25 på måndag morgon.
Jag trippade alltså i nästan 2 dygn.
Jag hade läst att man skulle vara trippad i högst 15h, och jag tror det var därför som jag trodde att jag aldrig skulle bli fri.
Hur kan jag trippa i nästan 2 dagar? Det kan ju inte vara sant.
Det måste vara så att jag håller på att bli sjuk i huvet tänkte jag.
Men det blev jag inte. Fantastiskt!

Slutsats: Jag kommer aldrig någonsin våga testa lsd igen.
Det var för hemskt att försvinna in i sin egen skalle.
Det kändes verkligen som om jag aldrig skulle komma ut och alltid vara fast i mitt huvud.
Det var det värsta jag har varit med om, och antagligen kommer jag aldrig behöva uppleva något så hemskt igen.
Jag har lärt mig väldigt mycket av det iallafall.
Jag vet inte om jag skulle käka lappen igen om jag kunde åka tillbaka till när jag hade den i handen innan jag stoppade den i munnen.
Jag tror nog det nu när jag vet att man alltid kommer ut.
Det visste jag iofs innan också, men när jag trippade kändes det svårt att förstå hur uppvaknandet skulle gå till.

Klart slut!

Gillar din rapport, med många härliga kommentarer som: Ty ångrade sig, och vi öppnade fodralet. Inuti fanns mario och luigi och alla möjliga fantastiska saker.
Lång rapport där du måste beskrivit en hel del av det mesta, kanske svårt att få det kortare med ett så långt rus.
Att trippen varade så länge var lite underligt men kan ju bero på att du inte ätit så mycke och att det var din första gång ...kan va bra att ha nåt lungnande till hands för att kunna sova / landa snabbare. Ni skulle kanske varit ute i naturen på ett folktomt ställe och haft med passande musik m.m.

Bravo, extremt bra läsning, även om du kunde snyggat till texten lite med styckeindelning och dylikt. Jag gillar det där lite smått barnsliga i en tripp, har själv gjort mycket sånt, och man märker att allt som händer runtomkring en kan förklaras nästan som en barnsaga. Jag blir också glad när jag läser om dina vänner som verkar så snälla och visar sån omtanke, inte alla som har den turen att kunna bli omhändertagen av sina vänner när de snear ur.

Dock blir jag lite tveksam till om det verkligen var lsd som du fick. Bromo Dragonfly eller DOI låter mer troligt, för ärligt talat har jag aldrig hört talas om nån som fortsatt trippa när det är fysiskt omöjligt för substansen att fortfarande vara aktiv i kroppen, och syra ska inte hålla i sig så länge.

Jag tycker du ska gå till den som sålde lapparna till dig och ge honom en smäll på käften

Den är säkert jätte bra din rapport men jag kommer inte läsa den sålänge texten är sådär risigt formaterad :/

Det gör ont i mina små dyslexiögon!

AHt revlig rapport, Men jag förstår värkligen inte hur du kunde trippa så länge på en lapp shiva Jag skulle vara överlycklig om jag var som du där, för mig håller det i kortare än många andra 1 lapp räcker inte för en "tripp" enligt mig.

Men hoppas att du provar igen, kanske svamp istället och ha några benzo till hands så sak du se att allt går bra bara av vetskapen att du kan landa på benzon.

4/5 (borde varit lite stycke indelning)

EDit: har kanske svaret, äter du någon medicin? Du kanske har fått i dig någon maoi som har förlängt trippen. Sen tror jag det har att göra med metabolismen i kroppen. Jag har snuskigt hög metabolism, äter sjukt onyttigt men är endå spinkig som en pinne. Får aldrig röda ögon av brass, små/stora puppiler av knark (kanske liiiite större av svamp/syra)

Tror mycket har att göra med metabolismen, men det är bara en teori. Saker å ting går ur mig ganska fort på något sätt

Frank: Jo de stämmer nog de du säger.
De där me ett lugnt ställe kanske hade funkat, men just under trippen kändes det som att musik och sånt inte gjorde någon skillnad.
Ja testade att leta upp den gladaste musiken ja hade, men den kändes ändå sorgsen och hemsk :S

Roygbiv: Jo ja vet inte va ja skulle ha gjort om dom inte hade varit där för mig.
Det värsta som hände under hela trippen va när de lämnade mig ensam under en natt.
Ja kan bara tänka mig hur de kan kännas om man blir lämnad ensam en längre tid.
Ja e ganska säker på att de va lsd ja fick för ja har en kompis som kör väldigt mycke lsd och han köper alltid av den här killen. Typ 1 gång i veckan.
Men ja vet inte han kanske sålde mig nåt annat för ja va färsking eller nåt :P

Retardo: Okej gg ja e för pömsig för att fixa till den ^^

2500: Jo ja hade alltid benso tillgängligt, eftersom en kompis till mig tar dom pga depression och så, men jag tyckte att de borde vara bättre att vänta tills ja kunde sova naturligt istället.
Ja har väldigt bra metabolism. Ja skiter i snitt 2 gånger om dagen och äter som en häst, mest onyttigt, men e ändå smal.
Men eftersom ja har bra metabolism så borde ju trippen bli kortare eftersom min kropp processerar lsdn snabbare, eller?

Hur fort kroppen gör sig av med lsd tror jag inte man kan se på hur effektiv ens magsmältning och tarmsystem är. När du lägger en lapp under tungan så går syran direkt ut i blodet in i hjärnan, och fungerar alltså inte alls som mat gör.

En teori är att trippen slutade efter ca 10 timmar som sig bör, men eftersom du inte sovit på länge samt började bli mer och mer uppstressad så kan du kanske förstärkt afterglowen så pass mycket att den tedde sig som trippen gjorde.

Antingen fick du en psykos av syran eller så var det ngt annat för inte en chans att syra sitter i 30 timmar. Rolig rapport föresten

Sist jag trippade (2 lappar shiva), så trippade jag hårt i 20h... Då hade jag iofs rökt en hel del gräs efter typ 14h...

Jag höll också på att få en psykos i förrgår när jag klev på tvärbanan i alvik då shivan amfet och vallarna slår på samma gång. 8)