Lider jag av Fobisk personlighetsstörning ?

Jag har läst en del trådar här på Psykologi / Psykaktuen och lite mer om personlighetsstörningar på nätet, och nu verkar det som just denna "Fobiska" stämmer bra in på mig tyvärr. Tänkte berätta lite om mina tonår så ni får en inblick i vad som har hänt och vad som kanske är orsaken till den eventuella störningen.

Länk: http://web4health.info/sv/answers/border-avoidant.htm


Skolan var oftast jobbig för mig, iaf i högstadiet och dem yngre tonåren då jag var den ensamme,osäkre nörden som inte var nöjd med sig själv och inte heller riktigt passade in. Jag blev bland annat då utsatt för mobbing och diverse glåpord. Det känndes tungt att vakna upp och tänka saker som "Inte detta igen, hoppas dem inte säger så mycket i dag" och liknande.

Jag pratade med föräldrarna om det och dem verkade inte stötta mig så mycket då dem sa saker som: "Bara försök ignorera det" , "du har bara X veckor kvar ändå sen kommer det lovet etc."

I alla fall så fick jag genom lida detta tills jag fyllt 16 och skulle börja på gymnasiet. Just då känndes det bättre men den här mobbingen hade satt sina spår så man var fortfarande rädd för att ta kontakt med nytt folk och osäker på sig själv. Efterhand så gick ju tiden och jag började faktiskt lära känna lite folk ändå och fick nån vän. Livet kändes faktiskt lite bättre just då, men jag var ändå altid nervös och orolig av mig och att få kontakt med tjejer det kunde jag glömma vid detta stadiet. Räddslan för att göra bort sig fanns altid där.

Nu är jag i 20-års åldern och är fortfarande på samma stadie. Jag känner mig misslyckad på något sätt och inte nöjd med mig själv. Jag har också som följd testat droger som Hasch,Amfetamin & Ecstasy. Ja det sociala livet känns svårt helt enkelt och där på stämmer många kriterier från diagnosen "Fobisk personlighetsstörning" in på mig.


Så vad ska jag ta mig till ? Vem ska jag vända mig till ?
Detta är inte nått så kallat "tonårsdepp" längre det har blivit mer allvarligt.

Känns ändå som att du är på rätt väg. Skulle det kännas bättre för dig tror du om du fick en diagnos?

Vi är ju alla olika och det är för jävligt med människor som är små, måste trycka ner andra i tron om att växa lite själva.

JAg tycker att du skall vända dig till din husläkare, som i sin tur säkert kommer ge dig en remiss till en psykiatrisk mottagning. Där kan du ev bli erbjuden både psykoterapi och farmakologisk behandling.

TS: Jag har i princip samma problem som du, är nu 27 och de senaste 5-6 åren har varit i princip likadana. Detta året har dock varit omvälvande.

Det du definitivt ska göra är att lägga ner drogerna, åtminstone haschet. Jag har experimenterat med cannabis i både kortare och längre perioder, och tro mig, det är ingenting som hjälper dig. Du blir inbunden och kommer absolut inte att utvecklas i den riktning du vill. Som självmedicinering suger det. SSRI/SNRI-mediciner har tagit udden av min depression, men inte hjälpt mig socialt något vidare.

Det som faktiskt hjälper mig är sociala framsteg, stora som små. Mitt tips är att prata med folk på nätet, skaffa nya vänner, öva upp dig socialt så mycket du kan. Precis som du känner jag mig socialt "efterbliven"... det blir ju så när man är utanför, man får inte den övning som de flesta andra skaffar sig genom trial and error. Ju fler sociala situationer du har varit med om, desto lättare blir det att improvisera och få en genuin känsla för hur det "fungerar". Träna, träna och åter träna.

Det finns varken medicin eller behandling som ger dig erfarenhet. Du kan testa KBT för att lära dig våga, eller bara ha en kurator/psykolog att prata med... ta gärna kontakt med någon psykmottagning hur som helst. Det hjälper mig själv till viss del, eftersom jag kan prata med min terapeut på ett sätt som jag inte gör med vänner/familj. Det är ingen fullvärdig lösning men det gör sitt lilla till.

Sen är det så att det faktiskt inte är FEL att vara introvert (dvs att behöva dra sig tillbaka och fundera på egen hand ibland och inte ständigt vara med andra människor). Det är inte "mer normalt" att vara extrovert och "visa framfötterna", dessa människor bara syns och hörs mer av förklarliga skäl. Strävar du efter att vara någon du inte är så leder det bara till stress. Lär känna och acceptera dig själv i stället... se dina styrkor jämfört med andra. Det ger självförtroende, och DÅ kan du vara både social och självsäker och skaffa hur många (flick-)vänner du vill, utan att undertrycka vem du är.

Sist men inte minst, har du tittat på Myers-Briggs personlighetstypning? Rekommenderar att du gör det här eftersom det är det bästa gratistestet jag hittat (främst för att frågorna inte är "ledande"):
http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp

Det är alltså inte New-age eller flum, utan ett seriöst försök att dela in friska människor i 16 olika generaliserade personlighetstyper, där typen anges med en kod på fyra bokstäver. Det hela baserar sig på Jungs åtta "temperament", och det finns mängder med info online för den som är intresserad. Det beskriver naturligtvis ingen till fullo, och det handlar heller inte om horoskop och liknande trams. Det baseras på vilka preferenser man har i olika situationer och områden, och den här typningen är tydligen vanlig vid anställningsintervjuer bl.a. i USA.

Själv landar jag som "INFP", och efter 4-5 olika test är jag väldigt säker på den saken. En annan faktor är att jag passar nästan kusligt väl in i beskrivningarna av INFP, och att läsa om det har gett mig ny självkänsla, självrespekt samt ett intresse av att lära mig hur andra människor fungerar, vilket är nyttigt socialt. Tycker du ska prova i alla fall... skriv i tråden vilken typ du får fram och googla även runt efter info om den. Har en känsla av att du kan få samma aha-upplevelse som jag, och då är det lätt värt det lilla besväret.

Om du gör testet, tänk gärna över en extra gång vad frågorna betyder, slå upp ev. ord du är osäker på, och svara baserat på hur du känner innerst inne, inte hur du "vill" vara eller hur du tvingar dig själv att vara.

Den där beskrivningen passar in så otroligt bra på mig..