2007-07-15, 00:26
#1
Tes: En förbudslag är ett sätt att kringgå viktiga principer i en rättsstat.
Med förbudslagar menar jag lagar som förbjuder människor att agera på ett visst sätt trots att det saknas offer till agerandet. Med offer menar jag någon vars grundläggande rättigheter kränks av agerandet.
Exempel 1: Sexköpsförbudet är en sådan förbudslag. Det finns inget offer per automatik i situationer då någon säljer eller köper sexuella tjänster. Man kan dock hävda att tvång eller våld kan förekomma i sådana situationer (vilket är sant, men även sant i många andra situationer). Att använda tvång eller våld har vi dock redan lagar emot. Den uppenbara ordningen är alltså att man anmäler de verkliga brott som begås (brott med offer) som med alla andra brott. En god rättsprincip är då att en misstänkt gärningsman skall betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Detta är lite bökigt om man bara snabbt vill döma folk som köper sex. Dessutom finns det ju en risk att det faktiskt inte har förekommit något tvång eller något våld. Då går ju sexköparen fri. Med en sexköpslag slipper man dessa svårigheter och kan istället dra alla sexköpare över en kam. Då räcker det att bevisa att den misstänkte köpt sex. Man kringår alltså den ursprungliga rättsordningen där man måste bevisa att man kränkt ett offers grundläggande rättigheter.
Exempel 2: Narkotikalagar (eller lagar som förbjuder viss hantering av legala droger) fungerar på ungefär samma sätt. Man struntar i om det finns ett offer i det enskilda fallet, och antar att det alltid finns offer. Man slipper bevisbördan för någon rättighetskränkning och kan nöja sig med att presentera en påse med växtdelar eller pulver eller ett positvit blodprov eller en mäskdunk.
Det finns många fler exempel (även för sådant som inte kan ses som rena förbudslagar), men dessa två är tydligare att lättare att analysera.
Stämmer tesen?
Med förbudslagar menar jag lagar som förbjuder människor att agera på ett visst sätt trots att det saknas offer till agerandet. Med offer menar jag någon vars grundläggande rättigheter kränks av agerandet.
Exempel 1: Sexköpsförbudet är en sådan förbudslag. Det finns inget offer per automatik i situationer då någon säljer eller köper sexuella tjänster. Man kan dock hävda att tvång eller våld kan förekomma i sådana situationer (vilket är sant, men även sant i många andra situationer). Att använda tvång eller våld har vi dock redan lagar emot. Den uppenbara ordningen är alltså att man anmäler de verkliga brott som begås (brott med offer) som med alla andra brott. En god rättsprincip är då att en misstänkt gärningsman skall betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Detta är lite bökigt om man bara snabbt vill döma folk som köper sex. Dessutom finns det ju en risk att det faktiskt inte har förekommit något tvång eller något våld. Då går ju sexköparen fri. Med en sexköpslag slipper man dessa svårigheter och kan istället dra alla sexköpare över en kam. Då räcker det att bevisa att den misstänkte köpt sex. Man kringår alltså den ursprungliga rättsordningen där man måste bevisa att man kränkt ett offers grundläggande rättigheter.
Exempel 2: Narkotikalagar (eller lagar som förbjuder viss hantering av legala droger) fungerar på ungefär samma sätt. Man struntar i om det finns ett offer i det enskilda fallet, och antar att det alltid finns offer. Man slipper bevisbördan för någon rättighetskränkning och kan nöja sig med att presentera en påse med växtdelar eller pulver eller ett positvit blodprov eller en mäskdunk.
Det finns många fler exempel (även för sådant som inte kan ses som rena förbudslagar), men dessa två är tydligare att lättare att analysera.
Stämmer tesen?
