Tack kära socialism!

Det var någon gång i 6an-7an som mitt politiska intresse väcktes.
Det var en god vän till mig som kallade sig för socialist.
Han berättade om socialismen (han är vanvettigt intelligent) och jag var fast.
Jag hatar när folk tar den större biten av kakan så då lät det ju alldeles underbart med ett system där alla vill dela med sig?
Samtidigt som jag givetvis tyckte att frihet var fantastiskt.
I min hjärna var det självklart att man kunde kombinera frihet och socialism.
Det var en perfekt symbios där alla fick säga och tycka vad de ville samtidigt som de gladeligen delade med sig och hjälpte varandra.

Ju äldre jag blev och desto mer jag funderade över världen och hur den fungerar desto mer drogs jag åt höger.
Saker och ting blev glasklara.
Jag hade länge funderat över varför system som anammade socialismen inte blev lika lyckade som de marknadsstyrda länderna.
Nu hade jag svaret.
Jag var otroligt tidig med att tycka att det viktigaste vi hade i vårt land var våra friheter (det tyckte jag nog redan i ettan).
Nu insåg jag att socialism i mångt och mycket var frihetens ärkefiende.

Jag vill ända tacka socialismen. Det var trots allt den som väckte mitt politiska intresse. Utan socialismen skulle jag aldrig ha funnit libertarianismen.

Hur många av er kallade er själva för socialister när ni var yngre?
Har ni alltid varit höger?

Utan socialismen hade libertarianismen inte existerar längre, eftersom den varit norm och vi levt i ett samhälle där de enda förbättringarna som kunnat göras varit på personlig nivå.
Utan socialismen hade du utvecklat din personlighet från dag ett, istället för att stöpas i samma form som andra och inte förrän i slutet av din ungdom förstå vem du är och vad som är viktigt.

Det finns INGENTING att tacka socialismen för. Tvång är dåligt och frihet är bra. Det är svart och vitt.

Jag själv gillade SAP för att de hade finaste symbolen och rött är en fin och rolig färg. De har även propaganda i partinamnet, så de låter bra till en början, precis som Demokratiska Folkrepubliken Korea. I själva verket borde staten heta Diktatoriska Korea och partiet Asocialdemokraterna eftersom de står för våld och alienering av människor.

Jag har dock alltid haft svårt att göra saker jag inte tycker om och inte gjort saker som inte går ihop med min personlighet, eftersom det är irrationellt och fel att göra saker man inte tycker om.

Har väll aldrig riktigt legat åt vänster men jag var osäker under en längre tid vad jag egentligen passade in någonstans. När man var en liten knatte var det svårt att se helheten Det största problemet för mig var nog att jag aldrig riktigt hade definierat frihet för mig själv, förr tänkte jag mest på det som att man får gå hur man vill osv, precis som Svensson brukar tänka. Sen läste jag någon bok om nyliberalism och fastnade för frasen "frihet är avsaknad av tvång", blev mer intresserad och plöjde igenom en väldans massa böcker och har inte tålt socialism sen dess...

Jag var nog socialist/konservativ läs moderat när jag var ung. Efter en kurs i marknadsekonomi och lite eget filosoferande så har jag övergått till att vara liberal

Alltid varit liberal - även om jag inte alltid varit politiskt intresserad. Värderingarna är dock desamma då som nu.

Känner mig rätt träffad av herr trådskapares beskrivning. Kallar mig libertarian idag tack vare socialismen

Samma här!

Samma här när jag var yngre(högstadiet)var jag pinsamt nog Socialdemokrat , men jag var ung och dum.

Japp, var själv råvänster som ung, har varit allt från Kommunist, Socialist, till Anarkist. Men även jag drogs mer och mer mot mitten ju äldre jag blev, nu har jag mer eller mindre en fot i båda läger, tycker det finns både bra och dåliga saker från både höger och vänster. Idag är jag väl också någon form av liberal, fast kanske mer åt vänster/socialliberal- hållet om man ska vara nogrann.

Men precis som då, har jag lika svårt för folk som ligger för långt åt höger, men har även svårt för folk långt åt vänster, och alla former av extremism.

Har aldrig kunnat tänka mig att bli en hycklande, inkonsekvent liberal, motsägelserna är för många.

Sant. Mycket bättre att vara en konsekvent liberal än en inkonsekvent sådan.

Jag var lagd åt det anarkosyndikalistiska hållet... steget är förvånansvärt litet till liberalismen. Det är bara att inse att människan har ett individuellt ansvar, så är man där.