Vilka politiska åsikter accepteras inte i dina kretsar?

Om ni ser bland de ni umgås med, eran kompiskrets om man säger.
Exempelvis finns det ju ett utbrett hat mot tex. Socialdemokraterna här på Flashback, är ni lika hatiska i verkligheten?

Umgås ni i stort sett med folk med samma åsikter som er själva?
Acceptera ni om en vän har helt olika åsikter mot vad ni har, och finns det någon gräns, nån politisk åsikt som gör att ni anser att ni inte kan se personen som eran vän?

I god trådstartartradition så svarar jag själv oxå.
Min umgängeskrets är ganska stor och de flesta är åt vänsterhållet utan att vara speciellt politiskt aktiva eller ens medvetna.
Har några vänner som är övertygade borgare och de är helt okej för mig. Vi kan ha vilda disskutioner och låta som vi hatar varandra men vi dumpar allt de där när vi snackat klart om politiken..
Har även några vänner som röstade på Sverigedemokraterna, de svider rätt hårt men nånstans måste jag respektera deras åsikter, ser dem fortfarande som vänner även om de ibland kan kännas väldigt skumt... speciellt om jag har dem hemma hos mej här i förorten och jag vet att deras största åsikt är att de hatar allting här runtomkring dem. Men fan de är ändå vänner...

Hade nog haft svårt att bli bra vän med en Sverigedemokrat som jag inte känner sedan innan nu.

En barndomskompis till mig blev nynazist, vi växte upp ihop, jag gick åt vänster och han blev tokig nazist och medlem i Svenska Motståndsrörelsen.... de va ett tag sen nu, men de var fan jobbigt.. Vi var vänner under tiden iaf men de va rätt mycket komplikationer pga av våra olika åsikter, hade nog inte klarat det om vi inte just varit vänner sen blöjålder.. som tur är så lämnade han de där åsikterna.

Överlag så tror jag det är viktigt att kunna umgås med folk med olika politiska åsikter, men de är långt ifrån alla som kan det.

Hur är det för er?

Nazism, hat mot yttrandefriheten och homopride är väl frågor väldigt få i mina kretsar känner någon sympati för.

Kanske hälften eller något mer av min bekantskapskrets är nationalister som mig i någon mening. Annars rör det sig om att man röstar på riksdagspartierna eller inte alls.

Någon vänsterextremistisk kamrat som jag haft kontakt med kan jag inte minnas förutom en kurskamrat som senare fick en politisk anställning.

Jag håller med dig, det skulle nog bli svårt att bli nära vän med någon som har en totalt annan åsikt än en själv om man visste detta från början. Men jag har några "Internetkamrater" som står långt till vänster om mig, vi talar dock aldrig politik utan bara det specifika intresset vi delar.

Intressant tråd annars, lite nuskapande.

Vi är inte speciellt politiska i våra diskussioner, men ibland hettar det till mellan mig och någon annan. Jag är borgare, medan alla andra röstade rött, lika fördelat på miljöpartiet och vänsterpartiet. Har tankar om att en till röstade på högern, men han är för blyg för att säga något... Om någon skulle komma ut som Sverigedemokrat skulle nog ganska många kvinnliga vänner i gänget tacka för sig, eftersom de betraktar alla höger om sossarna som människor som spottar på de sjuka och skulle sälja sin egen mor om de fick rätt pris.

I familjens vänkrets är det än värre, där är moderatbashing ett av de stora middagsnöjena, och eftersom jag aldrig riktigt vill sabba middagsfriden biter jag tungan blodig när de pratar politik. En Sverigedemokrat skulle även där få hjärtan att krossas, men även en övertygad konservativ skulle få dem att ifrågasätta personens mentala nivå och lämplighet som människa.

Själv tycker jag de är fina människor, men poltik ska de inte prata, då de med väldigt få undantag är särskilt insatta, utan istället går på vänners/medias/föräldrarnas indoktrinering att rött är rätt.

Jag kan nog umgås med alla. Det viktiga som jag ser det är inte vilken politisk åskådning man har, men om man har politiska åsikter så har man betydligt mer av min respekt om man är påläst och kunnig.

Intressant tanke är ju om en viss sida har svårare med folk av annan politisk åsikt.. Personligen så känns de som att Borgare är betydligt mer "instängda" och fördomsfulla när de gäller att umgås med folk av annan politisk åsikt än tvärtom.. de är ju en fråga vi inte kan få reda på här men de känns som Borgare gärna ser ner på andra åsikter och har svårt att umgås med sånt folk.. Ofta att de lixom är för fina för det, medans vänster folk är mer avslappnade och ofta skiljer på vänskap och politik.
...för att inte tala om regelrätta nazister som ju är sjukt slutna, homogent i den egna umgängeskretsen både etniskt och åsiktsmässigt.

Som sagt, ingenting som man kan få svar på direkt, bara som jag upplever det.
I övrigt ska du va stolt över din familj Njurpaj

Jag har snarare tanken att de som är mer indoktrinerade är intoleranta, medan de som tänker själva är mer öppna. Således är alla MUFare och UngVänstrare intoleranta små as, medan ChristianX är öppen och fin. Snarare känner jag tvärtom, de som är vänster anser att alla till höger borde skjutas i gryningen, men samtidigt kan det ju vara så att vi upplever detta olika beroende på att vi fått vår beskärda del av sleven från respektive håll...

Som riktigt nära vän är kravet endera att man känner varandra sen gammalt eller är meningsfränder. Desto längre bort i umgängeskedjan, desto mindre krav. Skulle aldrig falla mig in att i någon större utsträckning umgås med människor som jag inte har tillräckligt mycket gemensamt med.


Tycker det är en balansgång. Desto mer åsikterna skiljer sig åt, desto mer är man tvungna att ha gemensamt på andra plan. Såvida inte personen ifråga är aktiv anti - fascist eller pedofil så är det från fall till fall.


En modern myt. Ser faktiskt ingen som helst mening med att göra det för sakens skull.

Gäller det även vänstermänniskor som vill ta våld så fort de träffar en nationalist??? Min erfarenhet är att dessa istället är mest intoleranta och sällan kan debattera mer än att säga "men Hitler var dum".

Det är ungefär 50-50 i min bekantskapskrets. Jag är stockholmare och pluggade i Umeå så jag kan nog säga att mina barndomsvänner är konservativa el liberaler och mina vänner från studietiden är vänster. Jag räds inte att hålla den konservativa fanan högt i diskussioner med mina egna vänner oavsett deras politiska inställning. På arbetet är jag lite försiktigare med de mest avvikande åsikterna men sticker inte under stol med min i grunden konservativa livssyn.

Kul frågeställning broder.
Jag umgås med alla och jag kan umgås med alla.

Alla åsikter är ju accepterade, men av naturliga anledningar så finns där inga kommunister, väldigt få socialdemokrater samt väldigt få socialliberala folkpartister.

Någon Sverigedemokrat har jag mig veterligen aldrig träffat. Ej heller någon nazist.

Via mina utbildningar sprang jag på de mest diversifierade politiska åsikter, allt från revolutionära Stalinister till FMS:are. Och vadå, accepterat är det ju – men jag skrattar ju mig själv harmynt åt de som säger sig vara Stalinister. AFA är ju en senare uppfinning, men de återfinns väl knappast på min studienivå?

Min umgängeskrets är stor och de flesta är ansvarstagande liberaler, extremt politiskt medvetna men inte aktiva då de är fullt upptagna med företagande och arbete.

Vi kan ha vilda diskussioner (var har du lärt dig stava Arbetarbroder?) och låta som vi hatar varandra, men det handlar ju bara om en normal debatt mellan en batongliberal folkpartist och en liberal tänkare. Äsch, skojade bara. Jag känner ju ingen som röstat på folkpartiet heller – inte någon som röstat på centerpartiet heller. Det skulle vara någons fru som blivit blödig på äldre dagar då.
Äsch, det är bl a mig du talar om här, hatisk mot Måna Muslim? Ja.
Jag hatar de usla sidorna av en 70-årig socialdemokratisk hegemoni. Jag hatar det sättet som Olof Palme började förråda den svenska arbetaren på under tidigt 70-tal.

Men sen finns ju många väldigt bra sossar. De av snittet kanslihushögern har jag svårt att säga något illa om. Pragmatiska kappvändare med en nykter och företagarvänlig uppsyn är inte det sämsta.
Jag umgås ”i stort sett” med folk som har samma åsikter som jag, vissa är ju moderater och så (ett fåtal), men de är rätt så rumsrena nu i vuxen ålder.

Jag umgås mest med sådana som jag känt sen blöjåldern och av någon underlig anledning så har alla en politisk åsikt höger om Rajraj och major Björklund.

Självklart finns ingen politisk åsikt som gör att jag inte skulle ”kunna” se personen som min vän, men skulle han/hon på fullt allvar vara kommunist av valfri sort så skulle ju vårat umgänge bli en lyteskomisk slapstick. Så vissa fartgupp finns ju.
Jag håller fullkomligt med dig. Umgås du bara med sådana som tycker som du, vad lär du dig då?

Det är precis som när Horace E fick frågan: ”ska man bara läsa bra böcker?”
Horace svarade NEJ! Hur ska man veta vilka böcker som är bra i sådana fall? Man ska läsa minst lika mycket usel litteratur.

Samma sak med att lära sig av folks politiska inställning.

...jag är kungl ämbetsman, är det litet svårt på jobbet att alltför tydligt uttryck värdekonservativa åsikter, även om jag ibland gör en del framstötar. I vänkretsen finns det mycket få vänsterfiguer och så länge man har en demokratisk grundsyn är man accepterad.

Lustigt, jag upplever det precis tvärt om. Bland de sossar jag känner är det väldigt lågt i tak, medan det bland mer liberala och "SD-anstrukna" är lättare att säga vad man tycker utan sneda blickar och osakliga anklagelser. Jag skulle gissa att en av anledningarna till detta är att sossarna baserar sin världsdel på i princip enbart SVT och Aftonbladet, och diskussionerna och argumenten blir därefter.

Lustigt nog tycker jag att invandringskritiker tenderar att vara lättast att disskutera politik med. Har man väl vågat säga "stoppa invandringen" har man liksom brutit det värsta tabuet, då är det fritt fram med resten sedan. Att märka man att man kunnat säga så utan att få rasismanklagelser som svar är också en lättnad - man inser att taket ligger högt och att man inte behöver vakta sin tunga för att inte stöta sig med någon.


Jo, självcensuren och framför allt konflikträdslan är stark på många håll.