"Gud straffar dom som straffas skall"

Har senaste tiden tänkt på en grej som jag inte riktigt kan få fram ett svar på...

Anta att gud finns på ett eller annat sätt, Kommer man bli bestraffad på något sätt efter döden? Kommer man bli återfödd som olika ting baserat på hur man har levt sitt liv innan eller att man får någon slags själslig bestraffning.

Min egen uppfattning är nog att Gud inte finns och att livet helt enkelt tar slut och man slutar att existera helt. Men det är en liten skrämmande tanke... Så jag hoppas på att det finns något eller någon som har en "Plan" åt oss efter detta livet..

Reflektera och filosofera på detta och skriv era tankar! Skulle vara kul att veta vad andra personer tycker i frågan.

Insha Allah....


jag hoppas det stammer.. jag har blivit straffat tillrackligt tycker jag..

men vissa kan halla pa o fjanta sig hur mkt som helst..
hoppas dom far sitt straff...
speciellt du D... som baxade min bilstereo for du trodde jag hade snott din..

djavla tont

Och det är därför folk tror på Gud. Rädslan för ickevetandet frambringar religioner. Jag frågar mig själv varför man måste ha svar på allt. Varför måste man "veta" vad som sker efter döden? Det får man ju veta då, det är ju bara att vänta och se. Att försöka förklaringar för att man är rädd för ovissheten är kanske rationellt, men knappast intelligent.
Själv är jag agnostiker. "Det enda jag med säkerhet vet är att jag inget med säkerhet vet". Jag kan omöjligen veta om Gud finns eller ej, och jag finner ingen mening med att söka efter något jag inte kan finna. Att inbilla sig att Gud finns är inte samma sak som att Gud finns, men det känns antagligen så, vilket är en tröst för den osäkre. Alltså finns det en mening med begreppet Gud, även om Gud bara är påhittad.
Jag har smädat Gud utan att få något straff. Jag har bett till Gud utan att min bön blivit hörd. Varför ska jag då tro på Gud? Varför ska jag INTE tro på Gud?
Så länge man inser att man bara tror så respekterar jag den religiöse, men tyvärr anser sig många religiösa VETA att Gud finns, och jag anser dessa människor grundlurade. De kan förstås ha rätt, men de kan aldrig veta att de har rätt.
Använd huvudet till vettigare saker är mitt förslag. Att gå och bry sig om vad som händer efter döden verkar onödigt, eftersom livet är det som pågår nu. Efter döden är man död, och vad som händer då får man se sen. Ägna livet åt livet och döden åt döden.

Meanii:

Jag tror att det är upp till oss att avgöra om Gud ska handla med oss efter våra gärningar, eller om Han ska handla med oss efter sin nåd. Det är klassisk kristen tro. Väljer vi att bekänna våra fel och ber Jesus om förlåtelse slipper vi ta straffet för alla dåliga saker vi gjort och sagt och tänkt under vår livstid. Jesus tar då straffet i vårt ställe. Väljer vi att inte omvända oss däremot så vår vi ta konsekvenserna av det, i form av evig separation från Gud på den plats vi kallar för helvetet. Det är i alla fall min fasta övertygelse.

Jag förstår verkligen inte hur man kan vara övertygad om något som är helt omöjligt att bevisa.

Det mesta av det vi är helt övertygade om är vi övertygade om utan att någon bevisat det för oss. Om det sedan går att bevisa eller rent av har bevisats är ofta av underordnad betydelse. Vi bildar våra övertygelser utifrån vad förnuftet och erfarenheten säger oss.

När det gäller gränsen mellan tro och vetande är den förstås svår att dra, nästan allt vi kallar vetande kan härledas tillbaka till obevisbara antaganden. Och jag är inte heller säker på att "tro" i den här typen av sammanhang alltid behöver innebära en mindre grad av säkerhet än "vetande". Tro kan lika mycket handla om överlåtelse och tillit. När jag säger att jag tror på Gud menar jag inte i första hand att jag tror att han existerar (även om jag förstås gör det med) utan att jag litar på Gud och är förvissad om Hans hjälp och ledning.

Vilka är "vi"? Jag är inte övertygad om särskilt många saker.

Hur kan du lita på Gud om det inte finns någonting som tyder på att Gud alls existerar? Tro kan du göra, och hoppas, men lita på? Är inte det ganska vanskligt?
"Vetande" existerar heller inte i någon egentlig större utsträckning om man ska vara krass. Men det vi kallar för vetenskap bygger på att vi empiriskt kan "bevisa" vissa saker; till exempel genom upprepade förlopp med samma utgång vid varje försök. Vi kan dock aldrig bevisa att Gud finns, eller inte finns.

En ganska intressant tanke är att kalla slumpen för Gud. I så fall finns Gud, men är opåverkbar.
Detta behöver heller inte strida mot "orsak och verkan", ateistens vanliga hållning. Slump är nämligen (tror man åtminstone) stokastisk när man går ner på nanonivå. Det är omöjligt att förutspå vissa elementarpartiklars rörelser. Är det Gud? Kanske det...