2009-01-21, 09:31
#121
Den ökade och allt grövre kriminaliteten i Sverige analyseras klarsynt och klockrent, förutom att Den Fjärde Punkten i uppställningen saknas... Gissa vilken "detalj" man undviker att belysa? Här är den i alla fall:
Källa: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...el_2353487.svd
FÖRFÄRLIG STATISTIK De flesta grova brott har blivit 7–10 gånger fler sedan 1950-talet. Grovt rån är 30 gånger vanligare än då. Denna förfärliga utveckling bagatelliseras av de ansvariga. Varför har det här fått pågå så länge? undrar civilingenjör Curt Norstedt, ledamot av Kungliga vetenskapsakademien.
Diagrammet här intill är baserat på den officiella årliga statistiken och visar den förfärliga ökningen av våldet i Sverige under det senaste halvseklet. Förhållandet är detsamma för flertalet kategorier av grova brott; i runda tal har de blivit 7–10 gånger vanligare än de var under 1950-talet.
För grovt rån är utvecklingen hårresande – det är nu 30 gånger vanligare!
Utvecklingen har bagatelliserats av myndigheterna och andra ansvariga instanser, vanligen genom påståendet att det inte är någon fara alls – medborgarna har bara blivit mer benägna att göra anmälningar.
Detta är en medveten förvrängning av verkligheten. Jag gick ut i livet i början av 1950-talet i ett Sverige som betraktades som hederlighetens och säkerhetens stamort på jorden.
Man låste inte dörrar, och cyklar parkerades lutade mot varandra på torget. Tonårsflickor liftade på egen hand genom landet utan att föräldrarna ägnade en tanke åt deras säkerhet.
Vad ser vi då idag? Säkerhetsvakter på Systemet, säkerhetsvakter i varuhusen, säkerhetsvakter i vitvarubutikerna, säkerhetsvakter i köpcenter.
T-centralen i Stockholm har inte mindre än tolv vakter i gula jackor som visserligen kallar sig värdar men deras uppgift är att kalla på stationens egna tre säkerhetsvakter, som har polisiära befogenheter.
Däremot ser vi nära nog inga poliser . Och så är det inte bara i Stockholm – i många mindre städer är polisstationerna numera nedlagda.
En ny praxis har vuxit fram. Efter de mest brutala brotten förklarar polisen och socialtjänsten att de gjort vad som kunde göras och att de därför inte kan klandras.
Kyrkan öppnas för minnesstund och krismöte ordnas med präster, socialassistenter och psykologer. Krisgrupperna i all ära, men gråten hade aldrig behövts om brottsbekämpningen fungerat bättre.
Jag vill här peka på tre huvudsakliga orsaker till den olyckliga utvecklingen i Sverige.
1 Kriminalpolitiken. Ökningen av brottsligheten sammanfaller med den nya kriminalpolitiken som infördes på 1960-talet av Lennart Geijer – det fanns inga brottslingar, de var bara offer för sociala missförhållanden.
Genom sociala insatser skulle straff och fängelser bli onödiga.
För dem med rätt inställning öppnades som vanligt nya möjligheter till karriär. Bo Svensson, överdirektör på Brå i slutet av 1980-talet, återfinner vi 2002 som president för Högsta domstolen.
Det är rimligt att anta att vi på många positioner har haft och har befattningshavare som stretat emot förändringar och mörkat utvecklingen.
2 Polisen. Den mest iögonfallande egenskapen hos den svenska polisen är att den inte syns.
Jag promenerar en kväll på Los Ramblas i Barcelona, fylld med flanerande människor, stämningen är vänlig och fridfull. En polisbil står parkerad på halva sträckningen, fyra poliser i traditionella uniformer står lutad mot den, pratande med varandra. Men de syns. De gör de också i Madrid, Rom, Istanbul, New York och andra utländska städer.
Japan har ett extremt tätt nät av närpoliser med 6000 stationer som är öppna dag och natt, ofta bemannade med bara en polis. Den lokale polismannen försöker besöka varje familj, affär och företag åtminstone två gånger per år.
Systemet har beskrivits i The Economist den 16 april 1994: The secret of Japan’s safe streets. Japan hade fram till 1960-talet ungefär samma låga frekvens av våld som vi, men har sedan dess halverat den.
I New York konstaterade man i början av 1990-talet att arbetet på the root causes hade misslyckats – brottsligheten hade ökat kraftigt – och beslöt att satsa på en djupgående effektivisering av polisen.
Olle Wästberg, Sveriges generalkonsul, rapporterade 2004 att han kände sig säkrare i New York än i Sverige. Frekvensen av grova brott hade minskat med två tredjedelar och var långt lägre än i Sverige.
Huvuddelen av New Yorks poliser finns i de 76 närpolisdistrikten, precincts. Chefen för varje sådant distrikt, poliskaptenen, har genom en långt driven delegering fulla befogenheter att disponera sina resurser efter det lokala behovet.
Många av poliserna rör sig gående eller cyklande på stadens gator. Man betonar vikten av att de poliser som kommer till brottsplatsen har lokal kännedom och lokala kontakter.
Men prestationerna följs också upp. Varje vecka har stadens centrala polisledning genomgång med två precincts. I centrum står då brottsnivån och inte inre organisationsmått som antalet utryckningar och dylikt.
Stockholmspolisens talesman Claes Cassel berättade efter ett studiebesök i början av 2000- talet att han var imponerad, men ansåg att ”poliskaptenerna var utsatta för ett veritabelt skräckvälde; på genomgångarna med polisledningen fick de ofta stå och skämmas – där var den svenska traditionen att söka samförståndslösningar klart att föredra”.
För vem? frågar man sig.
William J Bratton som genomförde förändringarna har beskrivit dem i City Journal, våren 1999: What We’ve Learned About Policing.
3 Medierna . Mediernas insats har varit klen. Jag har aldrig sett utvecklingen av brottsligheten enligt statistiken tydligt rapporteras, trots att den sammanställts årligen och föreligger i kompletta serier sedan 1950 i Rättsstatistisk årsbok från SCB och i Kriminalstatistik från Brå.
Nästan enbart de vanliga apologeterna för den förda kriminalpolitiken har släppts fram för kommentarer.
Att Interpol år 2003 rapporterade att den svenska våldsbenägenheten var bland de högsta i Europa väckte uppseende i våra grannländer men kommenterades så vitt jag vet aldrig av svenska medier.
Slutligen: varför har den här utvecklingen fått pågå så länge? Olle Wästberg konstaterade 2003 att om vi bekämpat brott lika effektivt som New York skulle vi ha haft 50000 färre offer för våld varje år, och 100000 inbrott skulle aldrig ha begåtts. Särintressen har under decennier kunnat utvidga och konsolidera sina revir.
Mot den bakgrunden är mediernas insats nyckeln till förändringar.
CURT NORSTEDT
civilingenjör
Diagrammet här intill är baserat på den officiella årliga statistiken och visar den förfärliga ökningen av våldet i Sverige under det senaste halvseklet. Förhållandet är detsamma för flertalet kategorier av grova brott; i runda tal har de blivit 7–10 gånger vanligare än de var under 1950-talet.
För grovt rån är utvecklingen hårresande – det är nu 30 gånger vanligare!
Utvecklingen har bagatelliserats av myndigheterna och andra ansvariga instanser, vanligen genom påståendet att det inte är någon fara alls – medborgarna har bara blivit mer benägna att göra anmälningar.
Detta är en medveten förvrängning av verkligheten. Jag gick ut i livet i början av 1950-talet i ett Sverige som betraktades som hederlighetens och säkerhetens stamort på jorden.
Man låste inte dörrar, och cyklar parkerades lutade mot varandra på torget. Tonårsflickor liftade på egen hand genom landet utan att föräldrarna ägnade en tanke åt deras säkerhet.
Vad ser vi då idag? Säkerhetsvakter på Systemet, säkerhetsvakter i varuhusen, säkerhetsvakter i vitvarubutikerna, säkerhetsvakter i köpcenter.
T-centralen i Stockholm har inte mindre än tolv vakter i gula jackor som visserligen kallar sig värdar men deras uppgift är att kalla på stationens egna tre säkerhetsvakter, som har polisiära befogenheter.
Däremot ser vi nära nog inga poliser . Och så är det inte bara i Stockholm – i många mindre städer är polisstationerna numera nedlagda.
En ny praxis har vuxit fram. Efter de mest brutala brotten förklarar polisen och socialtjänsten att de gjort vad som kunde göras och att de därför inte kan klandras.
Kyrkan öppnas för minnesstund och krismöte ordnas med präster, socialassistenter och psykologer. Krisgrupperna i all ära, men gråten hade aldrig behövts om brottsbekämpningen fungerat bättre.
Jag vill här peka på tre huvudsakliga orsaker till den olyckliga utvecklingen i Sverige.
1 Kriminalpolitiken. Ökningen av brottsligheten sammanfaller med den nya kriminalpolitiken som infördes på 1960-talet av Lennart Geijer – det fanns inga brottslingar, de var bara offer för sociala missförhållanden.
Genom sociala insatser skulle straff och fängelser bli onödiga.
För dem med rätt inställning öppnades som vanligt nya möjligheter till karriär. Bo Svensson, överdirektör på Brå i slutet av 1980-talet, återfinner vi 2002 som president för Högsta domstolen.
Det är rimligt att anta att vi på många positioner har haft och har befattningshavare som stretat emot förändringar och mörkat utvecklingen.
2 Polisen. Den mest iögonfallande egenskapen hos den svenska polisen är att den inte syns.
Jag promenerar en kväll på Los Ramblas i Barcelona, fylld med flanerande människor, stämningen är vänlig och fridfull. En polisbil står parkerad på halva sträckningen, fyra poliser i traditionella uniformer står lutad mot den, pratande med varandra. Men de syns. De gör de också i Madrid, Rom, Istanbul, New York och andra utländska städer.
Japan har ett extremt tätt nät av närpoliser med 6000 stationer som är öppna dag och natt, ofta bemannade med bara en polis. Den lokale polismannen försöker besöka varje familj, affär och företag åtminstone två gånger per år.
Systemet har beskrivits i The Economist den 16 april 1994: The secret of Japan’s safe streets. Japan hade fram till 1960-talet ungefär samma låga frekvens av våld som vi, men har sedan dess halverat den.
I New York konstaterade man i början av 1990-talet att arbetet på the root causes hade misslyckats – brottsligheten hade ökat kraftigt – och beslöt att satsa på en djupgående effektivisering av polisen.
Olle Wästberg, Sveriges generalkonsul, rapporterade 2004 att han kände sig säkrare i New York än i Sverige. Frekvensen av grova brott hade minskat med två tredjedelar och var långt lägre än i Sverige.
Huvuddelen av New Yorks poliser finns i de 76 närpolisdistrikten, precincts. Chefen för varje sådant distrikt, poliskaptenen, har genom en långt driven delegering fulla befogenheter att disponera sina resurser efter det lokala behovet.
Många av poliserna rör sig gående eller cyklande på stadens gator. Man betonar vikten av att de poliser som kommer till brottsplatsen har lokal kännedom och lokala kontakter.
Men prestationerna följs också upp. Varje vecka har stadens centrala polisledning genomgång med två precincts. I centrum står då brottsnivån och inte inre organisationsmått som antalet utryckningar och dylikt.
Stockholmspolisens talesman Claes Cassel berättade efter ett studiebesök i början av 2000- talet att han var imponerad, men ansåg att ”poliskaptenerna var utsatta för ett veritabelt skräckvälde; på genomgångarna med polisledningen fick de ofta stå och skämmas – där var den svenska traditionen att söka samförståndslösningar klart att föredra”.
För vem? frågar man sig.
William J Bratton som genomförde förändringarna har beskrivit dem i City Journal, våren 1999: What We’ve Learned About Policing.
3 Medierna . Mediernas insats har varit klen. Jag har aldrig sett utvecklingen av brottsligheten enligt statistiken tydligt rapporteras, trots att den sammanställts årligen och föreligger i kompletta serier sedan 1950 i Rättsstatistisk årsbok från SCB och i Kriminalstatistik från Brå.
Nästan enbart de vanliga apologeterna för den förda kriminalpolitiken har släppts fram för kommentarer.
Att Interpol år 2003 rapporterade att den svenska våldsbenägenheten var bland de högsta i Europa väckte uppseende i våra grannländer men kommenterades så vitt jag vet aldrig av svenska medier.
Slutligen: varför har den här utvecklingen fått pågå så länge? Olle Wästberg konstaterade 2003 att om vi bekämpat brott lika effektivt som New York skulle vi ha haft 50000 färre offer för våld varje år, och 100000 inbrott skulle aldrig ha begåtts. Särintressen har under decennier kunnat utvidga och konsolidera sina revir.
Mot den bakgrunden är mediernas insats nyckeln till förändringar.
CURT NORSTEDT
civilingenjör
Källa: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt...el_2353487.svd
