2002-07-04, 10:19
#1
För ett tag sedan så träffade jag en ung flicka som jag hade ett kortare förhållande med. Det har nu tagit slut men jag tycker ändå att detta förhållande är värt att berätta om.
Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Politik var hennes stora passion här i livet och hon var någon slags konstig blandning av Vänsterpartist och Miljöpartist och då förstår ni själva… Att sitta och dricka brännvin och lyssna på gammal hederlig hårdrock i min lilla inrökta etta var inte hennes melodi. Hon ville hellre sitta med sina märkliga vänner i kollektivet där alla såg ut som fårfarmare och dricka te ur stora koppar, käka någon makrobiotisk geggamojja tillagad i microugn (vars energikälla de naturligtvis var emot) ackompanjerade av Nationalteatern, Joan Baez och Björn Afzelius. Diskussionerna rörde sig t ex om varför Micke upplevde det som jobbigt att Mustafa tittade på Stinas pattar osv. Alla satt och försökte se så nära och naturliga ut som möjligt. Gud vet vad de levde på? Arbetade gjorde de i alla fall inte.
Jag med min svarta läderkavaj, jeans, fickplunta och arbete på fabriken passade verkligen inte in i detta sällskap.
Ibland får man dock bjuda till, min flickvän hade nämligen tre härliga egenskaper. För det första så var hon otroligt vacker och sexig, för det andra så var hon helt dum i huvudet och gick på i stort sett vilka lögner som helst.
Den egenskap som jag dock värderade högst var denna; Hon kunde faktiskt tänka sig ha sex med mig!
En fredagskväll hade jag planerat att dricka öl och brännvin med mitt gamla gäng Janne, Sten och Lars-Åke. Vi skulle lyssna på min nya livebootleg med Whitesnake som jag hade fått tag på vid ett skivantikvariat nere i Göteborg.
Det sket sig direkt.
Anna kom och hämtade mig innan jag ens hade fått i mig en droppe och tvingade med mig på någon slags alternativ teater med ännu alternativare skådespelare och underhållare. När vi kom in i lokalen noterade jag att hälften av publiken såg ut som medlemmar i Orsa Spelmanslag, den andra hälften såg ut som haschrökande, anemiska, svartmålade socialfall som gjorde sitt bästa med att se lidande och missförstådda ut. Röda stjärnor och hammaren och skäran syntes lite varstans på folks jackor och kavajuppslag. Och titta! Var det inte Peps Persson och Mikael Wiehe jag såg skymta förbi där borta?
Föreställningen kunde börja och jag förstod absolut ingenting. Folk började ohämmat skutta omkring på scenen till tonerna av några märkliga afrikanska naturinstrument som helt enkelt bara gav ifrån sig ett öronbedövande bröl och brummande. Helt plötsligt kom en jättelik neger ut på scenen och började dra en monolog på ett språk som jag aldrig har hört förut, än mindre begrep. Samtidigt slog han entonigt på en enormt stor congas.
Hur fan skulle jag stå ut med detta i tre timmar?
Efter denna kulturdos så kom det ut en skäggig svensk karl iklädd en peruansk poncho och började läsa upp en dikt om USA´s kapitalistiska och fascistiska samhälle – På rim!
Nu kände jag att jag behövde en liten paus från denna andliga spis och ursäktade mig med att jag var tvungen att gå på toaletten.
När jag kom ut på toaletten så tog jag omedelbart upp min jättelika fickplunta (egenhändigt tillverkad i verkstan på jobbet) och tog mig ett par rejäla supar av den högprocentiga, hembrända sprit som jag tursamt nog hade fyllt den med. När jag skulle gå tillbaka så såg jag genom entrédörrarna att det låg en bar tvärsöver gatan. Jag skyndade dit och drog i mig två snabba starköl. Nu kände jag mig i någorlunda form för att möta Sveriges kulturelit. Kanske skulle jag stå ut.
Efter en del bökande och knuffande med folk i bänkraderna så kom jag fram till min plats. Nu hade någon sorts kvinnlig trollkonstnär enbart iklädd i en minimal bikini intagit scenen –"det här kanske kan bli något"? Tänkte jag.
Hon började med att klumpigt jonglera med enbart två käglor (!) Hon tappade dem i golvet så det small högljutt flera gånger och till slut gav hon upp innan hon hade fått någon av käglorna i huvudet eller lyckats träffa publiken.
Nu började hon hoppa omkring lite, stampade med sina högklackade skor i golvet, snurrade runt och vände ryggen till publiken. Hon tycktes smussla med något och – Tadaa! Nu hade hon glasögon på sig!
– "Jag förstår inte"? Sade jag till min flickvän. – "Schhh"! Fräste hon. – "Detta är symbolik på kapitalismens konstgjorda dyrkan av ytlig underhållning baserad på rekvisita tillverkad av den utsugna Tredje Världen". – "Jaha" sade jag. –"Jag måste i alla fall gå på toaletten igen, röksugen".
Så fort jag kom ut på toaletten så drack jag så häftigt ur min fickplunta så jag nästan storknade. Här skulle behövas rikliga mängder med alkohol för att stå ut! Jag sprang också över till baren mitt emot och blev sittande i över en halvtimme vid bardisken där jag hinkade öl efter öl i raskt takt. Nu var jag ordentligt packad, ja riktigt sagolikt full och raglade tillbaka till föreställningen.
När jag kom in i den fullsmockade salen deklarerade jag högljutt min ankomst, vevade med min enorma fickplunta i luften och gick med bestämda steg mot scenen. Mina klackjärnsförsedda cowboyboots smällde mot trägolvet och det gick ett sus genom publiken när jag klättrade upp på scenen och fattade micken med min ena hand. Jag började yra och svamla osammanhängande om trettioåriga kriget, slaget vid Svolder och min elaka och krävande bas på jobbet. Jag fick tag på en elgitarr som stod lutad i ett hörn och började köra introt till Jimi Hendrix låt Wild Thing om och om igen - det enda jag kan på gitarr - samtidigt som jag försökte kommunicera med publiken på något eget ihopsnickrat naturspråk.
Nu hade den jättelika negern tydligen fått nog och kom och frågade vad i helvete jag höll på med på bruten engelska. Jag nitade honom direkt rakt i ansiktet och slagsmålet var i full gång. Vi sluggade båda vilt och mikrofonstativ, högtalare, musikinstrument och alla annan rekvisita flög vilt åt alla håll.
Nu hade publiken ställt sig upp och applåderade och visslade för fullt och när polisen kom och hämtade oss visste jublet inga gränser, jag trodde nästan att taket skulle flyga av lokalen!
Senare kunde man läsa recensioner diverse vänsterorienterade tidningar:
-"Denna man, som så ohämmat visade upp sin berusning på ett så naket och utelämnande sätt är värd all beundran".
-"Han visade på ett ytterst handfast sätt på hur kapitalet kan förslava den arbetande människan med alkohol och droger."
-"Man kan också se hur han pekar på de små, fattiga och utsugna ländernas kamp mot USA´s imperialism och fascistoida samhällssystem genom att handfast försöka tillfoga den store afrikanen skada trots sitt fysiska underläge. Symboliken var total och gick hem hos publiken!"
-"Vilken konstnär!!!"
Detta var mitt första och enda framträdande inom den politiska och kulturella arenan. Jag lovar och svär att jag hädanefter kommer att tillbringa mina fredagskvällar hemma i min lilla etta med ett välfyllt grogglas i näven och någon gammal hårdrocksplatta på skivtallriken. Samtidigt ska jag drömma mig bort till min okomplicerade ungdomstid i början av 80-talet när somrarna var varma, hårdrocken ljöd från varje mans bilstereo, när jag hade mitt fina tjocka hår kvar och då man enbart behövde hälla i flickorna en halvliter sprit för att de skulle säga "JA" istället för att tvingas ränna på diverse politiska möten.
Kändislivet är inget för mig…
Vi hade egentligen inte så mycket gemensamt. Politik var hennes stora passion här i livet och hon var någon slags konstig blandning av Vänsterpartist och Miljöpartist och då förstår ni själva… Att sitta och dricka brännvin och lyssna på gammal hederlig hårdrock i min lilla inrökta etta var inte hennes melodi. Hon ville hellre sitta med sina märkliga vänner i kollektivet där alla såg ut som fårfarmare och dricka te ur stora koppar, käka någon makrobiotisk geggamojja tillagad i microugn (vars energikälla de naturligtvis var emot) ackompanjerade av Nationalteatern, Joan Baez och Björn Afzelius. Diskussionerna rörde sig t ex om varför Micke upplevde det som jobbigt att Mustafa tittade på Stinas pattar osv. Alla satt och försökte se så nära och naturliga ut som möjligt. Gud vet vad de levde på? Arbetade gjorde de i alla fall inte.
Jag med min svarta läderkavaj, jeans, fickplunta och arbete på fabriken passade verkligen inte in i detta sällskap.
Ibland får man dock bjuda till, min flickvän hade nämligen tre härliga egenskaper. För det första så var hon otroligt vacker och sexig, för det andra så var hon helt dum i huvudet och gick på i stort sett vilka lögner som helst.
Den egenskap som jag dock värderade högst var denna; Hon kunde faktiskt tänka sig ha sex med mig!
En fredagskväll hade jag planerat att dricka öl och brännvin med mitt gamla gäng Janne, Sten och Lars-Åke. Vi skulle lyssna på min nya livebootleg med Whitesnake som jag hade fått tag på vid ett skivantikvariat nere i Göteborg.
Det sket sig direkt.
Anna kom och hämtade mig innan jag ens hade fått i mig en droppe och tvingade med mig på någon slags alternativ teater med ännu alternativare skådespelare och underhållare. När vi kom in i lokalen noterade jag att hälften av publiken såg ut som medlemmar i Orsa Spelmanslag, den andra hälften såg ut som haschrökande, anemiska, svartmålade socialfall som gjorde sitt bästa med att se lidande och missförstådda ut. Röda stjärnor och hammaren och skäran syntes lite varstans på folks jackor och kavajuppslag. Och titta! Var det inte Peps Persson och Mikael Wiehe jag såg skymta förbi där borta?
Föreställningen kunde börja och jag förstod absolut ingenting. Folk började ohämmat skutta omkring på scenen till tonerna av några märkliga afrikanska naturinstrument som helt enkelt bara gav ifrån sig ett öronbedövande bröl och brummande. Helt plötsligt kom en jättelik neger ut på scenen och började dra en monolog på ett språk som jag aldrig har hört förut, än mindre begrep. Samtidigt slog han entonigt på en enormt stor congas.
Hur fan skulle jag stå ut med detta i tre timmar?
Efter denna kulturdos så kom det ut en skäggig svensk karl iklädd en peruansk poncho och började läsa upp en dikt om USA´s kapitalistiska och fascistiska samhälle – På rim!
Nu kände jag att jag behövde en liten paus från denna andliga spis och ursäktade mig med att jag var tvungen att gå på toaletten.
När jag kom ut på toaletten så tog jag omedelbart upp min jättelika fickplunta (egenhändigt tillverkad i verkstan på jobbet) och tog mig ett par rejäla supar av den högprocentiga, hembrända sprit som jag tursamt nog hade fyllt den med. När jag skulle gå tillbaka så såg jag genom entrédörrarna att det låg en bar tvärsöver gatan. Jag skyndade dit och drog i mig två snabba starköl. Nu kände jag mig i någorlunda form för att möta Sveriges kulturelit. Kanske skulle jag stå ut.
Efter en del bökande och knuffande med folk i bänkraderna så kom jag fram till min plats. Nu hade någon sorts kvinnlig trollkonstnär enbart iklädd i en minimal bikini intagit scenen –"det här kanske kan bli något"? Tänkte jag.
Hon började med att klumpigt jonglera med enbart två käglor (!) Hon tappade dem i golvet så det small högljutt flera gånger och till slut gav hon upp innan hon hade fått någon av käglorna i huvudet eller lyckats träffa publiken.
Nu började hon hoppa omkring lite, stampade med sina högklackade skor i golvet, snurrade runt och vände ryggen till publiken. Hon tycktes smussla med något och – Tadaa! Nu hade hon glasögon på sig!
– "Jag förstår inte"? Sade jag till min flickvän. – "Schhh"! Fräste hon. – "Detta är symbolik på kapitalismens konstgjorda dyrkan av ytlig underhållning baserad på rekvisita tillverkad av den utsugna Tredje Världen". – "Jaha" sade jag. –"Jag måste i alla fall gå på toaletten igen, röksugen".
Så fort jag kom ut på toaletten så drack jag så häftigt ur min fickplunta så jag nästan storknade. Här skulle behövas rikliga mängder med alkohol för att stå ut! Jag sprang också över till baren mitt emot och blev sittande i över en halvtimme vid bardisken där jag hinkade öl efter öl i raskt takt. Nu var jag ordentligt packad, ja riktigt sagolikt full och raglade tillbaka till föreställningen.
När jag kom in i den fullsmockade salen deklarerade jag högljutt min ankomst, vevade med min enorma fickplunta i luften och gick med bestämda steg mot scenen. Mina klackjärnsförsedda cowboyboots smällde mot trägolvet och det gick ett sus genom publiken när jag klättrade upp på scenen och fattade micken med min ena hand. Jag började yra och svamla osammanhängande om trettioåriga kriget, slaget vid Svolder och min elaka och krävande bas på jobbet. Jag fick tag på en elgitarr som stod lutad i ett hörn och började köra introt till Jimi Hendrix låt Wild Thing om och om igen - det enda jag kan på gitarr - samtidigt som jag försökte kommunicera med publiken på något eget ihopsnickrat naturspråk.
Nu hade den jättelika negern tydligen fått nog och kom och frågade vad i helvete jag höll på med på bruten engelska. Jag nitade honom direkt rakt i ansiktet och slagsmålet var i full gång. Vi sluggade båda vilt och mikrofonstativ, högtalare, musikinstrument och alla annan rekvisita flög vilt åt alla håll.
Nu hade publiken ställt sig upp och applåderade och visslade för fullt och när polisen kom och hämtade oss visste jublet inga gränser, jag trodde nästan att taket skulle flyga av lokalen!
Senare kunde man läsa recensioner diverse vänsterorienterade tidningar:
-"Denna man, som så ohämmat visade upp sin berusning på ett så naket och utelämnande sätt är värd all beundran".
-"Han visade på ett ytterst handfast sätt på hur kapitalet kan förslava den arbetande människan med alkohol och droger."
-"Man kan också se hur han pekar på de små, fattiga och utsugna ländernas kamp mot USA´s imperialism och fascistoida samhällssystem genom att handfast försöka tillfoga den store afrikanen skada trots sitt fysiska underläge. Symboliken var total och gick hem hos publiken!"
-"Vilken konstnär!!!"
Detta var mitt första och enda framträdande inom den politiska och kulturella arenan. Jag lovar och svär att jag hädanefter kommer att tillbringa mina fredagskvällar hemma i min lilla etta med ett välfyllt grogglas i näven och någon gammal hårdrocksplatta på skivtallriken. Samtidigt ska jag drömma mig bort till min okomplicerade ungdomstid i början av 80-talet när somrarna var varma, hårdrocken ljöd från varje mans bilstereo, när jag hade mitt fina tjocka hår kvar och då man enbart behövde hälla i flickorna en halvliter sprit för att de skulle säga "JA" istället för att tvingas ränna på diverse politiska möten.
Kändislivet är inget för mig…
