Citat:
Ursprungligen postat av Profax
Gammalt kreationist-argumnet. Ingen har sagt att en chimpans kommer att föda en hund, det är galenskap. Däremot så kan en chimpans föda en chimpans som är olik sig själv i genetiskt beteckning den chimpansen kan sedan föda en chimpans som är intelligentare, och mindre hårig än sig själv. Och om du följer det ledet i låt säga 12000 år, så har det fötts väldigt många olika chimpanser, med väldigt olika karaktärsdrag. Sannolikheten är då väldigt stor att chimpansen i slutet av ledet skiljer sig från den första chimpansen, och den kannske kommer att kallas människoapa, därmed inte sagt att en chimpans "fött ett annat djur", snarare att den i och med en evolutiv process föder fram kreatur som för var gång är mer olik den själv, och därmed av oss klassificeras som ett annat djur.
"Mellan-stadie-argumentet"
Är ju också ganska korkat egentligen. För det första så har det hittats fossil av många olika "mellanstadie-djur", för det andra så finns det levande exempel på detta, fiskar som kan andas på land tex.
För det andra så är det ju självklart att det inte finns så många mellanstadie-djur eftersom naturen ständigt gynnar de avkommor som bäst DNA-uppsättning.
Låt säga att en fisk skulle få en mutation som leder till att den kan andas på land, men den har inga ben, så den kan inte förflytta sig, utan endast sprattla. Detta är en dominant gen, så den sprids till många andra fiskar. Efter flera tusentals år får en fisk benliknande fenor, också via ett dominant anlag. Dessa fiskar med benliknande fenor lyckas väldigt bra i livet eftersom den kan gå upp på land och hitta mat, tusentals år går igen, och en fisk med riktiga ben föds, denna är jätte bra på att fixa mat och får massa avkommor, som börjar para sig med andra landlevande fiskar, och sen går det massa år, och slutligen har vi grodor.
Efersom evolutionen nästan alltid för vidare dominanta gener så är det självklart att fisken med "benliknande fenor" inte finns kvar, eftersom det finns dominanta gener som är mycket bättre lämpade för den naturen som djuret befinner sig i.
Evolutionsteoretikernas missuppfattningar kring begreppen Mutationer och Naturligt urval, av Christer Holmdahl:
Mutationer:
Enligt evolutionsteorin har livet utvecklats från en ursprunglig urcell till den variation av liv som vi kan se idag. Denna utveckling skall enligt evolutionisterna ske genom mutationer och "naturligt urval". Mutationer är helt enkelt ett fel i den genetiska koden som finns lagrat i organismens DNA. Detta fel kan bl a uppstå när koden kopieras över till nästkommande generation eller vid celldelning. Enligt evolutionsteorin ger dessa mutationer så småningom upphov till helt nya arter och släkten med delvis nya egenskaper, strukturer och organ.
Hur dessa individer skulle kunna överleva i 'halvfärdig' form har dock inte kunnat förklaras (se naturligt urval nedan).
En bra liknelse på mutationer är om du kopierar informationen från en datafil och för över den till en kopia. Det finns alltid en risk att informationen i den kopian inte överensstämmer med originalet. Om kopian i sin tur kopieras över till en tredje datafil kan denna således dels innehålla felen från den första kopieringen, dels ev nya fel från den senaste kopieringen, osv osv. Om innehållet i datafilen ursprungligen var ett utkast till en roman skulle den, enligt evolutionisterna, efter ett X antal kopieringar kunna innehålla ett utkast till en kokbok.
Problemet är bara, som vi alla vet,
att kopian för det mesta blir sämre än originalet och att den efter ett antal kopieringar förmodligen inte innehåller så mycket läsbar information.
Detta faktum gäller även inom biologin.
Mutationer leder nästan undantagslöst till en försämring av organismen som i sin tur oftast leder till att den på något sätt blir funktionshindrad, steril eller t o m dör. Det finns sällsynta fall av 'positiva' mutationer men dessa har aldrig kunnat bevisats ha någon betydelse för evolutionen. Dessa 'positiva' mutationer är antingen återmutationer från ett sjukt tillstånd till ett normalt, eller också har de bieffekter som är skadliga och t o m dödliga för organismen.
Naturligt urval:
Naturligt urval är en annan princip som ofta framhålls inom evolutionsteorin. I korthet går denna princip ut på att de starkaste, eller bäst lämpade, individerna överlever och de sjuka dör. Denna princip talar faktiskt emot evolutionsteorin.
Organismer som muterats och eventuellt har embryon till nya egenskaper, strukturer och organ, borde också ha
sämre funktionalitet (om ett reptilben utvecklats till en fågelvinge, skulle det inte först ha blivit ett dåligt ben långt innan det blev en bra vinge?) och skulle därför vara de första att falla offer för denna princip. Deras gener kan därför inte föras vidare till nästkommande generationer.
Naturligt urval är alltså ingen process som utvecklar en djurart till någonting mer komplext. Den kan däremot vara en process som håller en art fri från diverse sjukdomar och genetiska defekter.
Det finns dock något som kallas
mikroevolution eller variation. Detta innebär helt enkelt att en population av en viss djurart kan utveckla vissa olikheter och egenskaper som skiljer sig från en annan population av samma djurart. Detta har emellertid ingenting att göra med den evolution som evolutionisterna talar om,
makroevolution, som innebär att en art från ett visst släkte eller familj har utvecklats till en art av något annat släkte eller familj. En hund kan som bekant se ut på många olika sätt, men oavsett utseendet så är den fortfarande en hund. Man har aldrig kunnat avla fram en katt eller något annat djur utifrån en population hundar.
Mikroevolution eller variation kan alltså ge upphov till nya arter och underarter,
men där upphör utvecklingen. Det är nämligen så att - tvärtemot vad evolutionisterna förutsätter -
för varje ny art eller underart som utvecklats
har det genetiska materialet blivit mindre, vilket innebär mindre variationer för framtida generationer.
Det finns ett bra praktiskt exempel på detta inom växtriket:
Sockerbetan innehöll för drygt hundra år sedan ca 6% socker. Genom selektivt urval förädlades sockerbetan så att den till slut innehöll 17% socker. Där stannade utvecklingen upp, trots att man fortsatte att genetiskt försöka höja sockerhalten. Orsaken till att sockerhalten stagnerade var att de gener som var inblandade i betans sockerproduktion genom det selektiva urvalet hade tunnats ut så att variationerna hade upphört och någon ytterligare ökning av sockerhalten inte längre var möjlig.
En art som på något sätt specialiserat sig eller anpassat sig till en viss miljö har alltså
sämre förutsättningar att utvecklas vidare på grund av att det genetiska underlaget har blivit mindre. Denna process borde alltså öka risken för en djurart att dö ut, och inte minska den. Detta kan knappast vara det som evolutionisterna menar med biologisk utveckling. Ordet 'urval' innebär ju att någon eller några enstaka väljs ut ur en större mängd, vilket då också måste innebära att den genetiska mångfalden reduceras och inte ökar.
