2007-06-26, 14:00
#1
Det här hände för 4 år sedan. Jag reste runt själv i Sydamerika och fick där mina första riktiga erfarenheter av droger. Ni får ursäkta att vissa detaljer är borta, jag börjar glömma vad som hände.
Jag träffade en säkerhetsvakt i nån liten by. Han trodde att jag var amerikan, och han berättade att han hade åkt hem för att begrava sin mamma. Han hatade att vara säkerhetsvakt och undrade om inte vi två skulle kunna slå oss ihop och åka norrut tillsammans. Visst!, tänkte jag. Jag var i en ganska öde del av landet och var uttråkad. Det var inte många som ville umgås med mig pga. min hudfärg och jag tog varje chans att få umgås med någon av lokalbefolkningen.
Väl på mitt hotellrum börjar han uppträda märkligt. Jag förstår inte riktigt vad han håller på med. Han verkar nervös, och säger konstiga saker hela tiden. Han upprepar "Hey, you met the freakiest fucking guy, didn't you?" säkert 10 gånger i rad. Han vill helt plötsligt iväg för att inkassera lite pengar. Jag har ändå inget bättre för mig och tackar ja.
Vi går till en tatuerarstudio där han börjar skälla ut någon. Han vill att vi ska göra en stor ryggtavla på mig. Jag är inte den som bangar på tatueringar men att sätta mig ner och göra en hel ryggtavla, freehand, är kanske inte det jag drömde om som grabb. Efter allt tjafs om "You've got to take opportunities when they come" lyckas jag övertyga honom om att vi ska "vänta lite" innan vi gör den.
Vi går till en skum liten kåk som inte alls ligger långt från hotellrummet. Det ser exakt ut som i Spun, langaren öppnar med en kedja och man ser att han är beväpnad. När man tittar in i rummet ser man några våningssängar och ett gäng rätt snygga fast nerknarkade brudar. Min kompis frågar om jag har lite pengar och jag ger honom. Han köper ett par gram amfetamin för lite mer än 100 spänn (jag minns inte exakt) och lsd. Vi går tillbaka till mitt hotellrum och röker amfetaminet ur en glödlampa. Det är första gången för mig, men jag upplever inte det här som något speciellt.
Nu tar vi LSDn. Jag var som sagt helt oerfaren och kommer inte ihåg vilken sort eller hur mycket jag tog.
Det händer ingenting på rätt länge. Helt plötsligt ser jag att skuggorna på väggen börjar röra på sig. Dom börjar ändra form, och jag ser att dom blir skuggfigurer. De varierar i storlek och form, men helt plötsligt ser jag att dom blir siluetter av människor.
Helt plötsligt hoppar dom ut från väggen, ut på golvet framför mig.
-Tjena!, säger dom.
-Tjena!, säger jag.
-Varför sitter du här ensam? Ska du inte hänga med oss istället?, undrar dom stilla.
-Jo, men min polare...
Jag tittar mig omkring och inser att han är borta. Vart vet jag inte.
-Ok, jag hänger med då!, säger jag och börjar klä på mig.
-Du behöver inga kläder, häng på ut genom fönstret bara!, skrattar dom tillbaka.
Nu bär det av. Ut genom fönstret flyger jag. I bakgrunden hör jag någon som skrattar. Först tror jag att det är nåt barn, men jag tror att det var jag själv som garvade. Vi åker omkring ute i rymden och överallt runt mig ser jag bilder som ser ut som från hubbleteleskopet. Färglada supernovor som exploderar, galaxer, gasmoln, skithäftiga grejer. Och i bakgrunden hör jag någon som förklarar för mig hur fantastiskt universum är. Inte bara det, rösten förklarar att jag är en del av det här fantastiska skådespelet. Den förklarar att min kropp bara är materia, ingenting mer. När jag dör kommer min materia alltid att finnas kvar i det här fantastiska skådespelet, så vad spelar det för roll om jag är död?
I bakgrunden spelas Massive Attack på repeat. Underbart.
Nu går vi in för landning! Vi landar på nån form av konstig planet. Det är bergigt och nästan ingen växtlighet. Överallt är det som små grottor där folket verkar bo. På himlen flyger det en massa enorma fåglar i regnbågsfärger. Jag går omkring och kollar runt lite bland grottorna, och ser att det springer runt små barn där. I handen har dom nåt konstigt silvrigt som ser ut som kvicksilver. Dom håller det mot örat och när dom gör det så verkar det komma musik. Dom erbjuder mig lite kvicksilver. Varför inte?, tänker jag. Jag tar upp kvicksilvret i handen men tappar det direkt. Jag försöker igen och igen, och när jag försöker med båda händerna och verkligen trycker ihop det så kan jag hålla fast det. Jag trycker det mot mitt öra, och helt plötsligt fylls min kropp av nån form av snabb trance eller nåt sånt. Bara trummor och bas, ingen melodi eller nåt. Överskattat!, tänkte jag.
Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände. Jag var iaf tillbaka på jorden efter en konstig hemresa.
Resten av natten var bara en lång färgtripp med massa konstiga färger och mönster. Hotellrummet blev en djungel också, minns jag.
Dagen efteråt hade min polare försvunnit med min gitarr. Det var egentligen skitsamma, det var en billig akustisk gitarr. Jag checkade ut och tog en buss till en annan stad. Men upplevelsen han lämnade mig med glömmer jag aldrig. Min rädsla för döden har fortfarande inte kommit tillbaks.
Jag träffade en säkerhetsvakt i nån liten by. Han trodde att jag var amerikan, och han berättade att han hade åkt hem för att begrava sin mamma. Han hatade att vara säkerhetsvakt och undrade om inte vi två skulle kunna slå oss ihop och åka norrut tillsammans. Visst!, tänkte jag. Jag var i en ganska öde del av landet och var uttråkad. Det var inte många som ville umgås med mig pga. min hudfärg och jag tog varje chans att få umgås med någon av lokalbefolkningen.
Väl på mitt hotellrum börjar han uppträda märkligt. Jag förstår inte riktigt vad han håller på med. Han verkar nervös, och säger konstiga saker hela tiden. Han upprepar "Hey, you met the freakiest fucking guy, didn't you?" säkert 10 gånger i rad. Han vill helt plötsligt iväg för att inkassera lite pengar. Jag har ändå inget bättre för mig och tackar ja.
Vi går till en tatuerarstudio där han börjar skälla ut någon. Han vill att vi ska göra en stor ryggtavla på mig. Jag är inte den som bangar på tatueringar men att sätta mig ner och göra en hel ryggtavla, freehand, är kanske inte det jag drömde om som grabb. Efter allt tjafs om "You've got to take opportunities when they come" lyckas jag övertyga honom om att vi ska "vänta lite" innan vi gör den.
Vi går till en skum liten kåk som inte alls ligger långt från hotellrummet. Det ser exakt ut som i Spun, langaren öppnar med en kedja och man ser att han är beväpnad. När man tittar in i rummet ser man några våningssängar och ett gäng rätt snygga fast nerknarkade brudar. Min kompis frågar om jag har lite pengar och jag ger honom. Han köper ett par gram amfetamin för lite mer än 100 spänn (jag minns inte exakt) och lsd. Vi går tillbaka till mitt hotellrum och röker amfetaminet ur en glödlampa. Det är första gången för mig, men jag upplever inte det här som något speciellt.
Nu tar vi LSDn. Jag var som sagt helt oerfaren och kommer inte ihåg vilken sort eller hur mycket jag tog.
Det händer ingenting på rätt länge. Helt plötsligt ser jag att skuggorna på väggen börjar röra på sig. Dom börjar ändra form, och jag ser att dom blir skuggfigurer. De varierar i storlek och form, men helt plötsligt ser jag att dom blir siluetter av människor.
Helt plötsligt hoppar dom ut från väggen, ut på golvet framför mig.
-Tjena!, säger dom.
-Tjena!, säger jag.
-Varför sitter du här ensam? Ska du inte hänga med oss istället?, undrar dom stilla.
-Jo, men min polare...
Jag tittar mig omkring och inser att han är borta. Vart vet jag inte.
-Ok, jag hänger med då!, säger jag och börjar klä på mig.
-Du behöver inga kläder, häng på ut genom fönstret bara!, skrattar dom tillbaka.
Nu bär det av. Ut genom fönstret flyger jag. I bakgrunden hör jag någon som skrattar. Först tror jag att det är nåt barn, men jag tror att det var jag själv som garvade. Vi åker omkring ute i rymden och överallt runt mig ser jag bilder som ser ut som från hubbleteleskopet. Färglada supernovor som exploderar, galaxer, gasmoln, skithäftiga grejer. Och i bakgrunden hör jag någon som förklarar för mig hur fantastiskt universum är. Inte bara det, rösten förklarar att jag är en del av det här fantastiska skådespelet. Den förklarar att min kropp bara är materia, ingenting mer. När jag dör kommer min materia alltid att finnas kvar i det här fantastiska skådespelet, så vad spelar det för roll om jag är död?
I bakgrunden spelas Massive Attack på repeat. Underbart.
Nu går vi in för landning! Vi landar på nån form av konstig planet. Det är bergigt och nästan ingen växtlighet. Överallt är det som små grottor där folket verkar bo. På himlen flyger det en massa enorma fåglar i regnbågsfärger. Jag går omkring och kollar runt lite bland grottorna, och ser att det springer runt små barn där. I handen har dom nåt konstigt silvrigt som ser ut som kvicksilver. Dom håller det mot örat och när dom gör det så verkar det komma musik. Dom erbjuder mig lite kvicksilver. Varför inte?, tänker jag. Jag tar upp kvicksilvret i handen men tappar det direkt. Jag försöker igen och igen, och när jag försöker med båda händerna och verkligen trycker ihop det så kan jag hålla fast det. Jag trycker det mot mitt öra, och helt plötsligt fylls min kropp av nån form av snabb trance eller nåt sånt. Bara trummor och bas, ingen melodi eller nåt. Överskattat!, tänkte jag.
Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad som hände. Jag var iaf tillbaka på jorden efter en konstig hemresa.
Resten av natten var bara en lång färgtripp med massa konstiga färger och mönster. Hotellrummet blev en djungel också, minns jag.
Dagen efteråt hade min polare försvunnit med min gitarr. Det var egentligen skitsamma, det var en billig akustisk gitarr. Jag checkade ut och tog en buss till en annan stad. Men upplevelsen han lämnade mig med glömmer jag aldrig. Min rädsla för döden har fortfarande inte kommit tillbaks.
