Tolka konstig finsk text på klocka

Det var stora renoveringar på gång vid min mormors gård i Finland för några år sedan, och de hade vänt jorden framför bastun av någon anledning och där hittade jag det här.
http://img.photobucket.com/albums/v4...t/IM000115.jpg
http://img.photobucket.com/albums/v4...rakasystw2.jpg

På den står det "RAKAS YSTÄWÄ OSTA MINVA TÄMA MY HÄN 20 KILINKI".
Om jag försöker modernisera lite så blir det "Rakas ystäva, osta minulta tämä. Myön 20 killingillä".
På svenska blir det "Käre vän, köp den här av mig. Säljer för 20 skilling."
Är det inte konstigt att skriva "Köp den här!" på ett prydnadsföremål? Ungefär som att göra en målning som det bara står "KÖP!".

Har ni några tankar kring det här, eller kan någon som är bättre på finska göra en omtolkning på texten?

Ser ju helknäppt ut. "MY HÄN" förbryllar mig. I och för sig är din tolkning logisk, men varför är bokstäverna särskrivna, och vad är det för verbform som slutar med -hän? Och vad i all världen gör den texten där?

Tyvärr kan jag inte bidra med nåt vettigt, enbart förundran.

Intressant med äldre ord och grammatik. NOT

Men om man analyserar meningen lite till så kan den tolkas lite annorlunda.

RAKAS YSTÄWÄ OSTA MINVA TÄMA MY HÄN 20 KILINKI

Käre RAKAS
vän YSTÄWÄ
köpa/köpte OSTA
åt mig/av mig/mig/jag MINVA
denna TÄMA
sälja/sålde MY
han/hon HÄN
20 skilling 20 KILINKI


Tror även att den som gjorde klockan, gjort samma misstag som vi gör än idag, tänk "murdererer", hans typo är bara lite mer permanent en våra.

RAKAS YSTÄWÄ OSTA MINVA TÄMA MY HÄN 20 KILINKI
Rakas ystävä osta minua tämä hän my 20 kilinki.
Genom att svänga om MY HÄN så här fungerar meningsuppbyggnaden nästan.

Istället för en gåva skulle jag tro att det kan handla om indirekt reklam eller beröm för gåvan, iofs brukar man inte ange pris på gåvan men ändå.

Käre vän, köp mig!
Du kan sälja mig för 20 skilling.

eller

En kär vän köpte mig den här för 20 skilling.

Kan även vara gjord av utlänningar/ i utlandet för finländare på besök.

Med dagens tänkesätt känns det kanske konstigt. Men jag kom genast att tänka på den gamla Bondepraktikans försättsblad, med uppmaningen att köpa boken: Fromme Läsare, köp nu mig, Mycket förstånd lärer jag dig, Bonde-Praktika är mitt namn, Läs mig, det länder dig till gagn, Det hela årsens lopp will jag dig lära, Hwarefter du dig skall regera. Varför kunde inte klockor förses med likadana uppmaningar?

Annars så brukade kyrkklockor i äldre tid ha olika inskriptioner - varför kan inte också en mindre klocka ha det?


Det är nog betydelsen, även om texten idag snarast verkar åstadkommen av en fyraåring som nyss lärt sig stava. Finska språkets ortografi var mycket varierande ännu i mitten av 1800-talet, läskunnigheten bland allmogen likaså. Jag kan tänka mig att både klockgjutaren och hans potentiella kunder hade gått några månader i skola allt som allt, främst för att de skulle lära sig läsa i psalmboken och katekesen. Att skriva korrekt var inte lika viktigt.

Tack för svaren. Kanske det inte är konstigare än som Ördog säger.

Det är inte heller helt omöjligt att språket kan vara gammal estniska. Hur stor är klockan förresten?

5cm hög, 6cm i diameter. Väger kanske 150g, tror att det är brons.
Tror inte att det är estniska. Jag skulle nog inte förstå texten alls då och det är lite orimligt att en gammal estnisk klocka skulle ha begravs för minst 40 år sedan ända uppe vid närheten av Uleåborg/Oulu.

I Mats Rehnbergs Blå välling - sur sill. Vällingklockor och vällingklocksramsor finns ett litet avsnitt om vällingklockornas inskriptioner, som mycket riktigt efter kyrkklockornas förebild gärna var skrivna i jag-form. Några svenska exempel:

JAG ÄR STÖPT FÖR HERR WATTRÄNGS GÅRD
GJORD FÖR POJKE, PIGA, DRÄNG
SOM SKALL BITTI OPP OCH SENT I SÄNG
OM DU VILL HAVA LÖN OCH STAT
HÖR MITT LJUD OCH VAR EJ LAT

JAG SAMMANKALLAR GÅRDENS FOLK
TILL ANDAKT ARBET DAGLIG FÖDA
OCH ÄR DEN HERRES VILJAS TOLK
SOM NERLAGT HÄR ALL KOSTNAD, MÖDA
EJ GLÖMMAS SKALL, TROTS TIDENS ÄRG
HERR LAGMAN STJERNKLOU LILJENBERG

NÄR LJUDET MITT I ÖRAT SKALLAR
TILL BORDS TILL BÖN JAG EDER KALLAR
HANS GUSTAF GYLLENGRANAT
ANN BEATA WREDE
1737

NÄR MIN KLANG LJUDER
JAG TILL BORDET BJUDER

JAG KLINGAR UTAN KNOT
TY JAG ÄR GJORD AV NEJMANS SKROT

Att verket självt för ordet och talar i eget namn tillhör väl bl.a. det gamla sättet att signera med ett "X me pinxit" eller "X me fecit".

Kuriös traditionstyngd ges av Geofroy Tory (1480?-1533) i dennes Ædiloquium/Huskväde, en inventering av ett hus vars parter & pinaler presenteras i latinsk vers. Här i svensk översättning 10 med explicit ego: