Citat:
Ursprungligen postat av ayanamii
Under rätt så lång tid så har jag när jag propagerat för mina liberala åsikter fått utstå diverse personangrepp som anspelar på att jag skulle vara "bortskämd överklass" eller liknande. Det verkar vara så att det finns en utbredd uppfattning att de flesta liberaler är just överklass eller rika kapitalister, fast så inte alls är fallet.
Det var egentligen detta inlägg(
http://flashback.info/showpost.php?p...0&postcount=59) som fick mig att starta denna tråd. Var alla dessa "välbeställda liberaler" huserar är för mig en gåta.
Det jag funderar över är hur denna missuppfattning kan ha uppstått, då ytterst få framträdande rika personer man hör och ser i media och samhället är liberaler. Jag vet inte någon faktiskt, det skulle vara Anders Borg i unga år då. Sen finns Johan Norberg, men han är inte speciellt framstående och inte speciellt rik vad jag vet.
Kan det vara så enkelt att vissa inte reflekterar över vad man tycker som liberal utan bara tänker "han vill inte ha skatter, han är en ond kapitalist!!!"?
Jag tillhör inte heller Sveriges rikaste och borde per socialistisk retorik ha exakt samma intresse som den där legendariska, heroiska arbetarklassen, men det socialister inte begriper är att en liberal, t ex jag, begrundar var någonstans i världen den allomfattande staten som griper in i människors minsta vrå och skrymsle av privatlivet och som socialister vill se skapat otrolig 'frihet' och materiellt välstånd.
Vardå? Liknande frågor jag ställt har lett till att man fått det arroganta påståendet kastat i ansiktet att jag är "de rikas försvarsadvokat", eller "förstår ingenting", även från människor som är fullt literata eller för den delen inte är pubertalt agiterade i ett föräldrauppror. Min liberala uppfattning ligger inbäddat i denna yttran av Schumpeter från 1942, han talar här om USA:
Citat:
"Den genomsnittliga inkomsten var omkring 700 dollar om året 1928. Med en försiktig uppskattning ökade den totala fysiska produktionen i genomsnitt med tre procent om året praktiskt taget så långt tillbaka som vi har siffror. De flesta läsare känner till de viktigare index som har konstruerats för att visa detta. Majoriteten av dessa skulle ge en mer optimistisk uppskattning vid handen. ... Om vi extrapolerar och behåller dollarns köpkraft på 1928 års nivå får vi ungefär fyra gånger (4,38) så mycket för 1978. Detta måste korrigeras för befolkningsökningen som är en oerhört kontroversiell fråga. Om vi godtar Sloans beräkning på 160 miljoner personer för det året, kommer vi fram till att en genomsnittsinkomst påå ca 2100 dollar per person i 1978 års köpkraft nås vid ungefär den tidpunkten. Om en sådan funktionsduglighet hos ekonomin skall anses tillfredsställande eller ej är en smakfråga och beror i stort sett på vars och ens utomvetenskapliga preferenser. Om vi antar att de relativa andelarna är oförändrade kan vi säga att allt som vi enligt våra nuvarande föreställningar kallar fattigdom skulle vara avskaffat, även i samhällets lägsta skikt, med undantag enbart för handikappade."
http://www.ratio.se/pages/Book.aspx?id=76
Jag har för mig att denna svenska översättning inte är så bra, då den utelämnat viktiga påståenden. Men jag får hem originalet när som helst i brevlådan.
Det socialister inte heller begriper är att alla inkomsttagare delas in i tre delar: en som beskattas och omfördelar, en annan som inte beskattas och inte tar emot skattepengar och den sista som inte beskattas men tar emot skattepengar. Varför ska mitt intresse per automatik infalla med och koncentreras på denna sista grupp?