Fråga Psykologen!

Tja, jag kanske inte är helt rätt ute, men jag tänker att det är teorier om psykoterapiteorier. Vad är egentligen psykoterapi?

Någon intressant bok som introducerar en till detta? Annars chansar jag lite

En bok om metateori på psykoterapiområdet som åtminstone i vårt land och även världen över medförde en hel del debatt när den kom ut var Bruce Wampolds The Great Psychotheapy Debate: Models, Methods, and Findings. från 2001. Boken är kanske lite svårläst för nybörjaren, men poängerna är ganska intressanta. Kort uttryckt så förde Wampold fram tanken att det i princip fanns två terapikategorier: en grupp som betonade allmänna faktorer och en annan grupp som betonade specifika faktorer (mer metod och teknikorienterade former). Och att dessa effektivitetsmässigt var tämligen likvärdiga. Det var alltså meningslöst att hålla på att käbbla om vilken metod som var bäst, för alla psykoterapier var egentligen ungefär lika bra. Denna i och för sig nygamla slutsats (fanns redan uttryckt på trettiotalet) drog alltså igång en våldsam debatt som ännu inte avklingat.

psykologer har väl egentligen inget i psykiatrin att göra? ni ska väl jobba med mätningar o.s.v.?

Tidigare fråga får nytt svar:

Utifrån den information du ger går det inte att svara mer än mycket generellt på dina undringar. Psykologer arbetar på olika sätt och jag kan inte svara på vad alla skulle gjort, men jag skulle kunna ge ett par reflexioner utifrån det du beskriver och hur jag skulle ha tagit mig an de problem du beskriver att du lider av.

Det finns många orsaker till missbruk och det finns många olika droger som man kan missbruka. Och olika sätt att hantera missbruk. Jag tänker att det kan vara ganska olika vid missbruk av narkotika jämfört med t ex alkohol eller läkemedel, särskit eftersom de förra kan medföra att man vid sidan av missbruket även kommer att ha en kriminell livsstil som i sig medför en mängd praktiska och juridiska problem med följd att dessa har en mängd sociala konsekvenser.

Vidare kan man fråga sig på vilket sätt de symtom du beskriver är relaterade till ditt droganvändande: är de resultatet av drogerna eller är de anledningen till att du försöker självmedicinera genom att ta droger eller är det kanske både och?

Jag tror att när man missbrukar så förändrar man även sitt sätt att fungera i världen, t ex genom att hantera sitt mående med hjälp av yttre kemiska regulatorer, istället för att mer direkt uppleva de känslor som man flyr från genom drogerna. Detta gör att man får en begränsad erfarenhet av olika känslor och därmed försämrad möjlighet att kunna skilja känslorna från varandra och att identifiera dem. Har missbruket pågått en längre tid, har mycket av den här förmågan gått förlorad. Om man därefter slutar med missbruket och försöker leva ett nyktert liv kan de här känslorna som man tidigare reglerat med droger komma att upplevas som mycket jobbiga, där det enda sättet att hantera kan därför komma att bli att åter ta till drogerna. Man kan därför behöva mycket hjälp för att hitta nya sätt att bära dessa jobbiga känslor som kan komma att drabba en.

Att gå till en psykolog som jobbar med beroendeproblematik kan innebära att man tar ett antal första steg på väg mot ett liv där man får bättre kontroll över sina droger. Ibland kan vägen vara kort, t ex om man börjat med missbruk i någon tillfällig kris och i övrigt har ett fungerande liv. I andra fall kan vägen till ett mer balanserat förhållande till droger vara mycket lång, t ex om man tidigt i livet börjat använda droger för att fungera.

Psykologer jobbar på olika sätt och ibland kan det vara otydligt varför en psykolog gör vissa saker, t ex ställer frågor och ber en berätta om sitt liv. Men jag tror det är nödvändigt att psykologen får en mängd bakgrundsinformation om ditt liv för att därigenom få tillräckligt med information för att komma fram till det bästa sättet att hjälpa dig. Detta kallas för en bedömning och det är en slags inledning av en kontakt som kan komma att fortsätta under mycket lång tid. Här gäller det alltså att ha ett visst tålamod, men man kan kanske be psykologen förklara varför han eller hon ställer frågor och på vilket sätt psykologen kan ha nytta av dem. Då kanske det känns mer motiverande att svara på frågorna.

Jag tror att ett djupgående missbruk kan leda till en mycket långvarig behandling, där den psykologiska behandlingen kan kombineras med det stöd som ett deltagande i en AA-grupp kan medföra. Denna typ av självhjälpsgrupp där man träffar andra missbrukare tycks ha funktionen att vara ett väldigt bra stöd för att få hjälp att hitta andra sätt än drogerna att hantera de starka känslor som aktiveras när man inte missbrukar. Och även de känslor som aktiveras av just den psykologiska behandling som man går i när man träffar psykologen.

Psykologer av olika inriktning jobbar på något olika sätt, men ofta samtalar man kring aktuella spörsmål och vad som händer i den aktuella vardagen och hur man hanterar olika problem som uppstår i vardagslivet och i relation till sina medmänniskor. Genom det samtal man för med psykologen som en neutral utanförstående dialogpartner får man hjälp och perspektiv att hantera de relationer som man lever i på ett sätt som många gånger uppfattas som mycket konstruktivt och som även många som inte har missbruksproblem även har glädje av.

Genom att en relation till en psykolog tidvis kan bli mycket intensiv och känslor som är förknippade med andra viktiga personer i ens historia och närmiljö blandas ihop med förhållandet till psykologen kan man stundtals uppleva såväl starka positiva känslor som antipatier till psykologen. När detta drabbar en är det viktigt att ta upp och diskutera detta med psykologen, så att man kan gå igenom dem och lära sig något av vad som händer – trots att det ibland kan kännas som man genast vill avbryta behandlingen och smälla igen dörren och bara gå.

Går man igenom de känslor som väcks och hittar konstruktiva sätt att hantera dem, kan det leda till att behovet av fortsatt missbruk minskar och helt upphör och man kan komma fram till en livsstil som fungerar utan droger. Men denna väg är sällan rosenbeströdd, utan ganska krävande. Men absolut värt mödan!

Du kan väl jämföra psykologen med distriktssköterskan på vårdcentralen ungefär.

För att försöka tydliggöra vad en psykolog kan göra i psykiatrin skulle jag vilja beskriva det enligt följande:

Inledningsvis skulle jag, som jag tidigare beskrivit, dock vilja åskådliggöra skillnaden mellan psykologi och psykiatri enligt följande:

Psykologi
Psykologi är vetenskapen om människans beteende, tankar, känslor och samspel. Psykologi innefattar en mängd delområden som utvecklingspsykologi, socialpsykologi, perceptionspsykologi, kognitiv psykologi och minnespsykologi. Det som folk i allmänhet förknippar med psykologi är det område som brukar betecknas klinisk psykologi.

Psykiatri
Psykiatri är en medicinsk disciplin som omfattar diagnostik och behandling av psykiska ohälsotillstånd. Psykiatrin indelas i områden som barnpsykiatri, psykosvård, allmänpsykiatri, rättspsykiatri och akutpsykiatri. Inom psykiatrin arbetar bl.a. psykiater, psykologer, socionomer, sjuksköterskor, behandlingsassistenter, sjukgymnaster, arbetsterapeuter, receptionister, sekreterare och mentalskötare. Fördelningen av dessa skiljer sig dels mellan olika subdiscipliner och dels olika delar av landet. Arbetet bedrivs ofta i multidisciplinära team eller vårdavdelningsgrupper som i regel leds av en psykiater.

Patienter som söker till psykiatrin gör det via t.ex. akutpsykiatriska mottagningar, öppenvårdsmottagningar eller via remisser från vårdcentraler eller andra avdelningar inom sjukvården.

Det finns en flora av psykiatriska vårdmetoder, alltifrån elbehandling till inläggning på vårdavdelning. Psykoterapi utgör endast en mycket begränsad del av den psykiatriska verksamheten.

Psykologens arbetsuppgifter
Psykologen används på en mängd olika sätt inom psykiatrin, men huvudsakligen som en slags beteendevetenskaplig expert i det teamsamarbete som är grunden i den nuvarande öppenvårdspsykiatrin. Inom dessa team kan psykologen få en mängd uppdrag, som att träffa en patient som söker psykiatrisk hjälp för en slags bedömning av vad för slags problem det kan vara fråga om, ta reda på om patienten är tillräckligt psykiskt plågad för att rättfärdiga insatser och i så fall vilken metod eller teknik som ska användas i detta behandlingsarbete.

Eftersom psykologen är den i teamet som oftast har den mest kvalificerade utbildningen i psykoterapi, brukar psykologen oftast ägna sig åt denna verksamhet. Dessutom efterfrågas just denna kompetens ofta av dem som söker psykiatrisk hjälp. Det är nästan alltid så att utbudet av psykoterapi är mindre än efterfrågan, därför uppstår dels en kö till psykologen, dels sker en omfördelning till andra yrkesföreträdare som anses kunna ge en likvärdig hjälp.

Den senare tidens breddning av det psykoterapeutiska utbudet och ökningen av kognitiv beteendeterapi inom psykiatrin har dock medfört att det delvis skett en förskjutning så att även KBT-terapeuter med lägre kvalifikation och utbildning har kunnat ta sig an ärenden som tidigare endast psykologen kunnat ta.

Dessutom har en intresseförskjutning mot neuropsykiatriska områden och därmed omformulering av problem i mer medicinskt neurologiska termer medfört att psykologen i betydligt större utsträckning än tidigare kommit att syssla med utredning och diagnostik av dessa. En diagnostik som allt som oftast tyvärr endast leder fram till att en patient som antas plågas av neuropsykiatriska funktionshinder (ADHD, Apsperger etc) huvudsakligen fått en medicinsk behandling, där man tidigare gett psykoterapeutisk behandling.

...

Sorry för bumpen. Tänkte lite fel. Måste omformulera mig lite...

Glöm detta.

Kan man tvinga sig själv att vara glad och blir man då gladare av att vara glad?
Tex om man går runt med grundinställningen att man ska ha så roligt man kan och se det roliga med det mesta blir man då gladare av att vara glad?

Kan man lura sig själv att man är glad då man egentligen inte är det? Och är det nån praktisk farlig skillnad i att vara "fejk-glad" jämfört med att vara glad på riktigt? Eller är man helt enkelt så glad man gör sig själv?

Anledningen till att jag undrar är att jag tyckte jag själv vara alldeles för glad och tänkte på det så jag log mindre och valde mer mina tillfällen när leende var på sin plats och jag vet inte om det beror på det men jag känner mig mindre glad inombords nu när jag slutat visa mig glad utåt.

Nu väcker jag liv i en mycket gammal tråd här, men hoppas på att TS finns kvar och vill svara ändå!

Jag undrar om du vet hur det i dagsläget ser ut ang detta; är det fortfarande så att psykolog med vidareutbildning inom psykoterapi främst jobbar med utredning och bedömning på psykiatriska mottagningar (inom regionen och inte privata kliniker tänker jag då)? Hur delas patienterna upp och vad avgör om man får terapi hos en psykolog, sjuksköterska, socionom eller mentalskötare om samtliga har utbildat sig till psykoterapeuter? Ser man någon direkt skillnad på terapin i sig då, inte baserat på att vi alla ju är olika människor förstås utan mer generellt mellan de olika professionerna?