Fråga Psykologen!

Hej!
Skulle gärna vilja ha lite hjälp med en väldigt nära vän. Denna person har blivit mobbad en stor del av skoltiden (blivit utfryst för det mesta, och taskiga kommentarer), detta har lett till en extremt dålig självkänsla och självförtroende. Detta påverkar personens i fråga hela vardag. Rädd för att göra bort sig, vågar inte ta steg, lidit av social fobi, fått ångestattacker.
Personen i fråga har inte heller tagit hjälp efter alla dessa år, och vill inte heller..
Hur kan man göra för att bättra alla dessa brister?? Personen blir så hindrad i sitt liv och det gör ont i en att se det...
Finns det några bra böcker man kan läsa??
vore tacksam för svar! mvh coffe

Det är egentligen lite för lite information för att kunna ge ett bra svar. För det är ju inte säkert att den dåliga självkänslan enbart beror på mobbingen, utan den senare kan ju vara ett resultat av att personen i fråga haft en så dålig självkänsla och dåligt självförtroende att detta i sin tur lett till att andra barn mobbat den här personen.

Naturligtvis finns inga ursäkter för mobbingbeteende. Men som jag ser det är det även ett etiskt problem. Det handlar om vilka regler vi medmänniskor måste följa för att kunna fungera tillsammans. Mobbing måste vid sidan om alla andra åtgärder, bekämpas genom en slags etisk information. Med andra ord att vi ständigt och jämt blir informerade om att det är absolut förbjudet att frysa ut och kränka sina kamrater, så som det sker vid mobbing.

En del har också dragit slutsatsen om att mobbing i skolor har att göra med hur organisationen fungerar. Om det är en dålig ledning och sämre fungerande organsiation, så är även frekvensen mobbing högre än i skolor med en välfungerande organisation. Detta innebär att lärare och rektor måste ta en del av ansvaret vid skolor där det förekommer mobbing.

När det gäller den fråga som ställs vet vi dock inte vilken ålder den mobbade har; det kan ju vara en vuxen, likaväl som en tonåring eller ett barn. Om det är ett barn ligger dock ansvaret för att komma tillrätta med problemen mer på omgivning (föräldrar, syskon, kamrater, lärare etc). Det är alltså inte bara barnet som bör försöka åtgärda det, utan även omgivningen. Föräldrar bör t ex ta upp en diskussion med skolledningen, är det en skolkurator eller skolsköterska som upptäcker det måste den vuxna personen ta ansvar för att åtgärda mobbingen.

Är det vuxenmobbing, bör beroende på var det sker, ledningen vid stället informeras och involveras på något sätt. Det är ett alldeles för tungt ansvar för den mobbade att själv göra upp med mobbarna. Då kräver man ju väldigt mycket av den enskilde, krav som är helt orimliga – för den dåliga självkänslan kommer ju att lägga stora hinder ivägen för att den mobbade själv kan ta itu med detta.

Som anhörig eller nära vän kan man (om det är en vuxen) lyssna och stötta, uppmana den mobbade att involvera arbetsledning, söka sig annat arbete, stötta den mobbade att ta de här stegen.

När jag läser frågan igen, ser jag dock att det rör sig om skolmobbing. I det fallet är det alltså nödvändigt att involvera föräldrarna. Är de mycket inkapabla måste man involvera den psykiatriska barn- och ungdomsverksamheten där man bor, för att få råd. Särsilt eftersom fortsatt mobbing kan ha allvarliga konsekvenser för barnets fortsatta utveckling.

Att tänka sig att man via en bok ska få kraft att rycka sig i håret för att ta sig ur en sån här situation tror jag inte mycket på, men man kan säkert få kunniga tips om hur man ska hantera det. Tips från de som har studerat problemet och tänkt igenom möjliga åtgärder. Jag känner dock ej till någon sådan litteratur. Men det borde vara möjligt att hitta via nätet eller om du vänder dig till något bibliotek.

Själv kan jag bara bidra med några allmänna reflexioner avseende mobbing, inget annat.

Hej!
Jag behöver hjälp med hur jag ska komma tillrätta med mig själv och mitt liv.
Just nu genomgår jag en kris och det är det som får mig att ta tag i mina problem just nu.
Jag har precis blivit lämnade efter ett förhållande bara varade i två månader. Det var ett stormigt förhållande med mycket bråk och besvikelse. Jag funderade mer än en gång på att avsluta det själv men gjorde det aldrig.
Nu däremot, när hon lämnat mig blir jag förtvivlad. Jag har fruktansvärd ångest och kan bara tänka och se dåliga saker för mitt inre. Jag vill inget hellre än att få henne tillbaka, i alla fall känns det så just nu.

Saken är den att det här har hänt tre gånger på ett år nu. Varenda gång har liknat varandra. Jag har varit måttligt intresserad eller funderat på om det här verkligen är något jag vill men när hon sen gör slut blir jag förtvivlad. Jag blir ledsen och deprimerad i månader.

Jag vet att jag har dålig eller obefintlig självkänsla. Jag känner dagligen att jag inte duger och hittar fel och brister på mig själv. Detta gör jag även när jag inte befinner mig en kris som nu.
Är det min självkänsla som gör att jag inte kan hantera att bli bortvald? Just nu känns det som att det är av kärlek jag är ledsen men med tanke på hur jag kände och tänkte innan när jag hade henne så vet jag inte.

Jag behöver hjälp med hur jag ska göra för att bli en hel människa. Dels nu i den akuta fasen men även i övrigt. Jag har tidigare lite erfarenhet av terapi som jag fick när jag bodde på annan ort. Jag hade turen att genom vårdcentralen få gå hos en läkare som själv utbildade sig i kbt. Då pratade vi mest bara om min självkänsla när det gäller jobb och skola och det var otroligt skönt att få prata med ett proffs. Just nu är det just hantering av känslor när det gäller kärlek och mig själv som jag känner att jag skulle behöva hjälp med. Tyvärr har jag inte råd att betala nästan en tusenlapp i veckan för att få hjälp. Vore väldigt tacksam för alla råd jag kan få.

hasse kola! Nu framkommer ingen direkt ålder på dig, så det är svårt att svara generellt, men det du beskriver skulle ändå kunna tyda på ett mer bestående mönster hos dig, i ditt relaterande, som ställer till en del smärta och svårigheter. Och eftersom du tidigare haft kontakt med vården kan man också tolka det som att dina besvär väger tyngre.

Det verkar ju som du fick en bra kontakt med en läkare, som du beskrev. Är det kanse inte en idé att slå honom eller henne en signal, beskriva dina svårigheter och kanske komma överens om någon slags bedömning av om du skulle gagnas av en förnyad kontakt. Läkaren kanske då kan bedöma om det är en hjälp som man kan ge just på den mottagningen eller så kanske han har tips på andra ställen eller hur du ska hantera det som drabbar dig. Det är ju oftast en poäng att fortsätta med dem man redan träffat i vården.

Nu när jag läser om ditt inlägg ser jag att din tidigare kontakt var på en annan ort än där du bor nu. Men du kanske ändå skulle ta kontakt med din tidigare kontakt och få råd om du bör söka hjälp (eftersom han eller hon har haft kontakt med dig och kan göra en bättre bedömning) och kanske remiss skriven av denne (om läkaren nu är kvar).

tack för ditt svar!

jag har uppnått den aktansvärda åldern av 32 år vid det här laget.
jag har också varit i kontakt med min vårdcentral som har skrivit en remiss till en psykologmottagning dit jag hoppas få komma på ett bedömningssamtal.

Jättebra att du tog det steget, hoppas att du får komma på ett bedömningssamtal och i så fall lycka till vid psykologbesöket!

Vid din ålder är det nog viktigt att komma tillrätta med det här. Livet går snabbt undan och väntar man för länge är det för sent...

När jag sitter i sällskap där man ska bete sig aldeles ypperligt så får jag en sjuk jävla ide VARJE gång.
Bara jag inte reser mig upp och nitar någon ha ha ha hur sjuk är inte detta.

Ja, det låter ju inte så roligt

Kanske du kan beskriva lite utförligare hur du tänker och känner när det gäller detta, så att det blir lite tydligare för mig? OK?

hej..........jag har för mig ett STORT problem, nämligen broar. Jag är extremt höjdrädd och ska jag passera en bro när jag kör bil blir jag alldeles kallsvettig, tänker "sjuka" tankar om hur jag kanske vrider ratten snett mitt på bron för att ev kunna köra av. Alltså det här var svårt att beskriva....Bor i Stockholm, alla broar över Essingeleden går jättebra av nån anledning, men ska jag förbi Södertäljebron i nåt ärende så kan jag få ångest dagen innan, sen ju närmare bron jag kommer ju mer orolig blir jag, det svartnar nästan för ögonen på mig, sen när jag passerat bron kan allt återgå till det normala, eller ibland sitter "ångestkänslorna" i hela den dagen. Vad ska jag göra för att inte känna det här starka oroskänslan jag har??Har haft den här känslan i ca 5 års tid nu,

Eftersom man inte vet vad det här kan bero på, kan man inte heller svara på vad man ska göra. En idé kanske är att söka en konsultation av någon psykolog för att få råd. Då kan du mer utförligt berätta om dig själv, få klargörande frågor och tillsammans med psykologen komma fram till en rimlig handlingsplan. Eller så kanske ni kommer fram till att du får lära dig att leva med det här.

Har skrivit om svaret till flows gamla fråga om integrativ psykoterapi i zodas psykolog FAQ.

Eftersom det finns otal sätt att kombinera psykoterapimetoder är det ju svårt att uttala sig generellt om integrativa psykoterapier.

Fördelarna med att diskutera integrativ psykoterapi är kanske att man kombinera det bästa från många världar. Till nackdelarna hör att det kan bli lite varken hackat eller malet. Man hoppar från den ena teorin till den andra, efter vad som för tillfället passar.

På sätt och vis är ju alla psykoterapiformer mer eller mindre integrativa eftersom det ständigt sker en utveckling där den ena skolan tar upp element från andra skolor. Följer man den psykodynamiska psykoterapins utveckling kan man t ex se att man där tagit upp element från såväl den beteendeterapeutiska traditionen som den systemiska, mer relationellt inriktade par- familjeterapin. På liknande sätt kan man se att den nu så populära psykoterapiformen kognitiv beteendeterapi (KBT) är just en integrativ psykoteraiform som tagit fasta på element från den kognitiva psykoterapin (traditionen från Aron Beck, Ellis) och element från beteendeterapeutiska rötter – även om det senare inslaget i praktiken är ganska marginellt. KBT av idag är med andra ord alltså med KT än B.

Att vara för integrativ kan också föra med sig en del nackdelar eftersom man kan överge en del principer som kan vara användbara i en del lägen där det hade varit mer fördel om man kvarhållit t ex en rent tolkande inställning. Det kan t ex upplevas som frestande med principer som ”anything goes” och att ”ge patienten vad patienten” vill ha, för att därigenom uppnå symtomlindrande fördelar på kort sikt.

Själv tycker jag att det integrativa synsättet passar mig eftersom jag är intresserad av en mångfald teoretiska infallsvinklar inom psykoterapiområdet. Särskilt har jag upplevt att de upptäckter som Kenneth Gergen gjort inom det vetenskapsteoretiska området varit ledstjärna i mitt terapeutisk arbete. Även om detta arbete inte huvudsakligen handlar om rent metodologiska frågor, utan om psykoterapi på ett metateoretiskt plan.

Tack för detta utförliga svar!

Vad menar du med "psykoterapi på ett metateoretiskt plan"? Vad diskuterar man då? Låter verkligt intressant.