Hur bemöta paranoida vanföreställningar?

Hur bemöter man en person när denne börjar prata om saker som liknar paranoia? Ska man mest nicka och säga ja eller ska man försiktigt påpeka att personen nog har fått för sig detta, och på vilket sätt isåfall? Denne måste ju rimligen kunna bli förbannad då eftersom det är verkligt för personen själv.

Paranoia är bara en högre form av klarsynthet.

När jag hade paranoida vanföreställningar skulle jag faktiskt gärna vilja veta att bara jag hade det och ingen annan... så hade jag sluppit berätta om dessa grejer för min familj... hade fan ta mig hjälpt mig ur en massa problem Fast man är ju helt övertygad så det är svårt att tro personen som berättar att det inte finns

Föregångaren och den egensinnige Svenske psykiatern - som stundom hade för sig att han konstruerat en teori som kunde konkurera med Freuds, den sk psykosyntesen - Paul Bjerre, var bland de första i världen med en teori om hur man teraputiskt skulle hantera vanföreställningar på 30-talet: man skulle helt enkelt ta den paranoida på orden, vinna dennes förtroende och därefter tillsammans med patienten undersöka paranoians verklighetsförankring. Han beskrev ett lyckat fall där han använt denna teknik, vilket anses som den första psykoanalytiska behandlingen av psykos.

En senare teknik är att man ska bekräfta patientens upplevelse av sitt lidande, men inte bekräfta innehållet i paranoian. Man kan t.ex. säga: "Det måste ju kännas jäkligt jobbigt för dig när du känner sig så förföljd som du beskriver det."

Kan tänkas bli en tämligen ansträngd situation där pat försöker övertyga terapeut om sina vanföreställningar...?

Paranoia kan ju se ganska olika ut.

Exempel 1:
En person som snedtänder på cannabis och får snutnoja. En sådan noja är "färsk" och det ha rinte hunnit bli ett helt system av teorier. Då kan det nog fungera ganska bra att förhålla sig nyfiket.
- Hur skulle det gå till att polisen kom hit? Vad skulle isåfall hända? Osv, osv.

Samma med en person som nyligen blivit psykotisk. Så Du känner att ngn övervakar Dig med kamera och att det sänds ut på internet... Har Du sett någon kamera, jaså inte, har Du letat? Vem skulle vara intresserad av att se Dig röra Dig i Din lägenhet på en hemsida? etc, etc.

Med den som har haft paranoia av psykotisk valör längre tid är dels ofta teorierna mer befästa och systematiserade, dels så är de sannolikt viktigare för personen. Ex är det kanske på ett "sjukt" sätt bättre att vara bevakad av både CIA och säpo än att vara en nolla på sjukbidrag utan vänner.

Men, man ska som sagt inte gå med i vanföreställningen, men gärna diskutera den. Och stötta personen på andra sätt.

Vad ni krånglar till det..Bara försiktigt påpeka att han inbillar sig. Sen om han/hon blir arg...låt personen bli det, och fråga varför. osv..

Varför det? I det scenario jag försöker beskriva är varje upplevelse lika värdefull. Att betrakta något som paranoid är också ett sätt att distansera sig från en persons upplevelser, liksom lägga den i ett fack och säga: "Dumheter!"

Man går på ytnivån, utan att fundera över: vad vill den här personen förmedla? Hur känner den här personen det? Vad upplever personen? Osv.

Då hänger jag med, tackar

Tack för dina superbra tips!

Paranoida VANFÖRESTÄLLNINGAR innebär att personen tappat verklighetskontakt till stor del och inte inser att han/hon tror på saker som inte finns.
Att du påpekar det för personen bara sådär lär varken göra från eller till.

Personen blir arg för att han/hon "vet" att deras version är sann och känner sig kränkt och anklagad om man ifrågasätter den.

Läs en grundkurs i psykologi eller nåt.

Ja men det beror ju på hur paranoid personen är. Han/hon kanske t.o.m vet att det är överdrivet/inbillning till en viss del, men ändå inte kan släppa tanken..
Du vet ju inte hur detta fallet är ellerhur.

Fine, det har du iofs rätt i.
Vanföreställningar behöver ju inte innebära en regelrätt psykos och personen ifråga kan fortfarande inse att saker inte riktigt står rätt till i hans psyke, men kan inte skaka av sig paranoian.