Älska Gud eller frukta honom?

Den pådyvlande teism har en del semantisk akrobatik för sig, när detta framhållas.

T.ex. finns det en falsk analogi om 'gud' som den strikte fader, som tar väl hand om sina barn med hård disciplin "for their iwn good".

Älskandet innefattar även fruktan.

Rädsla och fruktan är två skilda sinnes-tillstånd... två till naturen helt olika begrepp, även i dessa "Babels torn"-tider med tillhörande språkförbistring.

Att älska gudomligheten är alltså även förmågan att frukta densamma. Vare sig detta är "Moder Natur" och hennes (benbrytande) lagar, "Voor Moder" eller den fruktansvärde "Fader Voor"...

Som synonymiserade koncepter: Kanske för masochister och för såna som har ett behov av att underkasta sig.

Nej, för har du någonsin varit din egen domare (erkänt ditt grundfelande) så fruktar du att begå samma skamfyllda handling igen... det är självkontroll, självbehärskning, själv-bestämmande – det är grunden för att tänka själv.

Hur TOM är inte du i huvvé om du inte underkastat dig själv eller någon annan som din huvudsakliga domare? Låter huvudlöst...

Som sagt , så finns så många metodologier, inlärning av den kristna läran att det oavsett vilken av dem, ju ändå handlar om inlärd disciplinerad tro som initialt kommer till stånd på det intellektuella planet, det går inte att "hängivet kärleksfullt villkorslöst tro.." på ett begrepp ; gud - innan denne guden implementerats mentalt medelst antingen klassisk, systematisk diciplinärt dvs återkommande, men i varierande form.. en form kan vara via så kallat bröstmjölken där modern är troende.. eller vid familjär samvaro, eller i vänskapsband som upprättas, så behöver inte vara strikt lära som ÖVERFÖRS, dock överföring! och överföring o projektionsform, som ändå är lite mer avancetrat och som med all säkerthet brukar byggas på för dem som om inte via bröstmjölken el fostran, så iaf garanterat som påbyggnad där personen som ska presenteras tron, kommer få med el mot sin vilja , anledningar att tänka teistiskt i teistiska banor.. och därigenom "känna det som naturligt" i sin mognad..

..klart att den personen kommer att vilja förklara sin tro senare (såvida den inte släppt trosinlärningen el annat) att vara med fördel kärleksfull tillitsfull och vilja akvilibrera i trosgemenskapen, dem som "fruktar gud" kan tänkas vara 80 + eller redan senila..

Sedan är det samhällskutym, att respektera trosdogman, "Gud finns" är ett statement som är strikt omgärdat av rätt många juridiska predikament, man får helt enkelt inte disrespektera "gud finns" det vill säga, den som tror på gud och säger sig älska gud el respektera guden, äger ett visst juridiskt företräde , som beskyddas sedan ytterligare via religionsfrihetslagen. Att öht statuera laag om religion och tro säger att det.ska.vara någonting "gott" och moraliskt korrekt, att om inte älska gud, så iaf samhällsnyttigt att respektera DEM SOM TROR på Gud.. guden själv.. gör inget väsen av sig, så för min del kan jag varken älska den el hata den.. enbart ignorera den. (låta han/hon/den/det, vara.. utam mitt engagemang)

Då jag inte tar in hyper-pseudo-läror. Att andra gör, måste jag respektera, till en viss gräns.

I den religiösa kontexten betyder "frukta": vörda, lyda, bäva inför, dyrka.
Så ni kan lägga av med att vara rädda.

Speak for yourself. Jag har inte nån sån psykologisk konsekvens av att erkänna mina misstag.