Min första spelning på två år (metylfenidat, kokain, alkohol & amfetamin)

Jag kanske bör köra igång med att säga att det hade varit en jäklig dag. Kvällen innan hade blivit blöt som fan, vilket innebar magbesvär och huvudvärk, och jag hade fått en rak höger i ögat av en rabiat förbudsivrare vilket hade resulterat i hjärnskakning, vilket innebar ytterligare magbesvär och huvudvärk. Jag mådde helt enkelt, kort och koncist, precis som jag hade förväntat mig.

Men hjälp var på väg. Den här kvällen skulle jag ha min första spelning på två år (vilket innebar lite fjärilar i magen, följaktligen; mer magbesvär och huvudvärk) och Den Långe – en kamrat på över 2 meter – hade lovat komma över före spelningen med lite medicin; Concerta, 36 mg, 10 stycken, samt pyttelite kokain. Laddet var rester, men det skulle nog bli varsin lina på krogtoaletten innan jag skulle uppträda.

Han kom, och vi krossade dampmedicinen, sedan diskuterade vi en stund om vad vi skulle göra med den enorma högen grovt, klibbigt pulver som låg framför oss på någon bok och såg ut som en hög syntetiskt rågmjöl från någon dystopisk framtid, och kom slutligen fram till att vi skulle försöka snorta det. Ja, du läste rätt. Resonemanget var att påslaget blir mycket trevligare, det krävs mindre substans för att uppnå samma nivåer, plus att det faktiskt är mycket roligare att snorta saker än att käka dem.

Sagt och gjort, vi mätte upp varsin lina lång som en normalstor penis i givakt, rullade en sedel, och andades in det äckliga, grova, klibbiga skitet tills båda näsborrarna fylldes, och bindemedlet reagerade med vattnet i snoraren, skapade kolasegt, grönt äckel, jag kämpade lite efter luft och snortade upp min ”lina”, drack en klunk saft+vodka och pustade ut. När Den Långe också hade övervunnit sin näsa öppnade vi varsin öl och gick på en cigg.

Inom nåt bloss började Den Långes munläder fladdra, armar väva, pupiller växa och volymen höjdes i takt med att ruset stegrade, och snart stod vi båda där ute på balkongen, tjattrade som blådårar, drack öl, mådde fint som snus och plötslig insåg jag att det var fullkomligt onödigt att vara nervös, det fanns inte en chans att jag kunde sabba det den här kvällen! Cheers, sa jag och höjde min öl, det oentusiastiska ljudet från två metallburkar som försöker skåla hördes, jag tog en klunk, och så gick någonting snett i min mage, och jag jämrade mig lite innan jag fontänspydde 3 gånger från en balkong fyra våningar från marken, lite kom på trottoaren, men det mesta landade ändå i buskarna nedanför, och Den Långe lade sin hand på min panna, och frågade om jag är okay, jag skrattade och spottade förbrukade skinkbitar från pizzan jag hade ätit en kvart innan, han bad om ursäkt för handen-på-pannan-grejen och tillade; ”Det är så min mamma brukar göra när nån spyr, och jag tänkte att det kunde hjälpa.” Jag tackade för omtanken och tände en ny cigg.

Sedan började stressen, men vi var påtända och kunde sköta det snyggt. Folk ringde hit och dit och dit och hit och kom aldrig fram till något, ”Ska vi träffas där?” ”Vi kan väl träffas vid tågstationen, så går vi dit allihopa?” ”Nej men, vi kan ju träffas hos mig!”, ett virrvarr av sociala knutar och praktiska hinder, men vi knöt upp knutarna och hoppade över skiten, och landade på spårvagnshållplatsen vid Hagnäs Torg, Helsingfors, spårvagnen går om 3 minuter, och var fan är Sigismund? Sigismund! Du har 3 minuter på dig att get the fuck here!”

Sigismund och company kom, 14 sekunder innan spårvagnen, vi hälsade på patrasket och de frågade om mitt öga, och jag intygade dem om att det inte är någon fara, han slog som en bitch, och det känns ingenstans, och fortsatte prata på, och prata på om liberal narkotikapolitik, min T-shirt och hur jävla bra jag mår, och inser ni det ironiska i att Elvis Presley dog medan han sket? Den Långe försökte lätta upp stämningen genom att diskutera med våra medpassagerare, men istället tappade han sin öl på någon äldre dams skor och erbjöd kaffesällskap, som en ursäkt liksom, ”Jag vill inte ha sex med dig, om det är det du tänker. Bara som en vänlig gest!” Sigismund & co insåg givetvis omedelbart att vi var narkotikapåverkade, flinade lite och stod ut med oss.

Så kom vi fram till målet, jag träffade polaren som hade fixat spelningen, och som skulle sköta musiken när jag spelade, Sigismund & co gick via nån bankautomat, jag drack ett helt stop vatten på några klunkar, nervositeten och ångesten hade återvänt med hämndlystenhet, skärp till dig, du ska spela snart, men fan, jag måste pissa, du har 5 minuter!, och jag och Den Långe gick mot toaletten för att pudra näsan.

Vid det här laget kändes min mage riktigt risig, jag fick kväljningar av minsta lilla, och trots att jag visste att det jag tänkte göra inte skulle lindra illamåendet, gjorde jag det med gott sinne, för jag insåg att jag skulle må betydligt bättre på övriga fronter om en liten stund.

Dekadenskänslan fullbordades när jag och Den Långe steg in i en pytteliten toalett, totalt söndertaggad, trasigt toalettlock och jag stod och pundade med en kran som inte ville ge mig vatten, medan Den Långe tog fram kolan, krossade stenarna med ett kreditkort på det nerklottrade toalettlocket, delade upp det i två rätt okay linor, ”det kanske kom lite tusch med, här finns nåt svart med i alla fall, jag vetefan, det kan vara damm också”, snortade ena med en 20-euros sedel jag hade i fickan, oj då, jag fick visst näsblod, och blodet rann över toalettlocket och Den Långe svängde om sig, tog en näve toapapper och täppte till snoraren, gav mig den nerblodade och nersnorade sedeln, jag såg på den med avsmak, kollade på toalettlocket och den smutsiga lilla högen discopulver och konstaterade att den som finner nån glamour i den här bilden kan se sig i röven, snortade skitet med den renare ändan av sedeln, steg upp, kollade mig själv i spegeln och såg en rätt välskapt nuna, med ett blixtrande pepsodentflin, och visst fan skulle spelningen gå som på räls, två år = ingenting, det är som att cykla för fan, du kan, det vet du, du har haft skitbra spelningar och det här kommer att gå skitbra!

Laddet var precis vad som krävdes för att få mig upp på scenen. Fjärilarna i magen hade knullat som kaniner och jag kunde känna dem fladdra runt i magsäcken, nertryckta av den järnhårda kokainridån, som jag seglade på när jag fick tag i mikrofonen, musiken satte igång och jag körde igång, första versen, inga problem, första refrängen, kolugnt, andra refrängen, satan, jag spyr, vattenspyan åkte upp och, svälj din jävel, ner igen, fyfanfyfanfyfan, ”Ursäkta mig… Jag har lite magbesvär”, folk i publiken kollade på mig, bara mig, de såg mig, upplyst av lampor, ståendes på en golvscen, äcklad, påtänd, blåslagen. Somliga hade oro i blicken, andra hånflin, dom flesta var bara mildt fundersamma. Jag tog några klunkar vatten och fortsatte spelningen.

Lite innan jag gick upp hade jag haft en diskussion med en herreman med mustasch som spelade i ett band, och när han insåg att jag drack vatten gav han mig komplimanger för att jag vågade gå upp utan att vara full, och medan jag skrattade lite inombords berättade jag att jag brukar föreställa mig publiken naken, ett välbeprövat husmorstrix, nej jag dricker inte så ofta faktiskt. Det är inte riktigt min grej, och nu stod han längst fram, log och öppnade en skjortknapp. Publiken naken. Enda utvägen.

Men problemet var inte nervositeten lika mycket som att jag inte kunde höja rösten utan att få kväljningar som vek mig dubbel, och det var vissa ljudproblem som jag knappt noterade i min lilla bubbla av centralstimulantia och rampljus, så jag bommade refrängerna och gjorde vad jag kunde i verserna, och gud vet vad publiken egentligen hörde. Kväljningar, hånflin, koksruset for åt helvete och nojan satte in, och när sista låten var slut tackade jag gud, och publiken, tack så mycket, och gick till bardisken efter ett glas vatten. På vägen stötte jag på Den Långe. ”Jag behöver fan en lina.”
Vid det här laget var jag laddsugen som en dörrvakt i Portugal, men man tager vad man haver.

Toaletten var som innan, fast den här gången hade vi en tredje med oss i båset, en kompis till Den Långe, som pratade om spelningen, och jag uppfattade inte riktigt vad han sade men antog att han hade dissat mig och började förklara bort mig innan jag blev korrigerad, ”Han sa ___. Att det gick bra alltså” och jag tackade, men förklarade bort mig ändå. De nekade till att någonting alls skulle ha varit på tok med spelningen, ”utom ljudet då. Det suger fan att dom inte ens kan få det tekniska under kontroll” och jag blev lite bättre till mods innan vi snortade varsin enorm lina metylfenidat med samma jävla äckelsedel, förbannade tapetklistret i snoraren, och när pulsen började spela techno gick vi ut för att mingla lite.

En stund var saker och ting skittrevliga, jag träffade en massa gamla bekanta, drack lite öl, mådde lite illa, vi snortade lite till, umgicks med en massa nya människor, jag fick en massa positiv feedback, och i min eufori lyckades jag nästan tro på att det fanns en viss rocknrollcharm i det jag hade gjort, någon jämförde mig med Sage Francis, vi snortade lite till, en tjej ringde mig och frågade var jag var och jag blev jätteglad, och så träffades vi och istället för oändlig kärlek bad hon mig kolla runt om det eventuellt kunde finnas lite röka nånstans, för hennes kusiner från amerika, bla bla blabla, och jag gick motvilligt med på det, ”vi hörs senare”, fortsatte mingla och må bra, toaletten är ur funktion, använd toaletten på andra våningen tack, pisskön otrolig, äh vad fan, vi snortar på bordet, kollade in andra spelningar och open mic, Sigismund & co + Den Långe deltog och kvällen flöt förbi på rosa moln och spända käkar, Den Långe bjöd in en massa folk på linor, ”alltså, det används som adhdmedicin. Känner du igen ordet ritalin? Nå, det är typ som tjack, fast svagare”, och innan vi visste ordet av det var allting över och påsen slut.
”Satan att jag alltid ska bli så jävla social och bjuda alla på allting… Inga cigg har jag heller.. En öl? Näe, jag har inga pengar…”

Och vart fan skulle vi fara nu då? Motivationen var låg som fan, för alla var låga som fan, och alla ville bli höga som fan, men ingen visste riktigt hur det skulle gå till. Mobiltelefonerna gick heta, ”Hey, jag kanske kan styra lite syra!”, entusiasmen växte och planerna började formas;
”Så vi fixar några lappar, right, så drar vi till Olle och kollar på Easy Rider!”

Först var vi en rätt stor grupp, men när folk kollade sina klockor, och ojade sig över framtiden, införstådda vid att om någonting skulle hända så skulle det innebära väntan, delade gruppen på sig, och till sist var bara Sigismund, Den Långe och jag med i leken, och 10 minuter, nä fan, han hade bara ett frimärke kvar, men han lovade kolla om det skulle finnas mer i närheten, 15 minuter, vad händer nu? Jag var lite efterspeedad, men tröttheten hade inplanterats i huvudet, jag kunde inte tänka klart och helst av allt ville jag nog egentligen dra hem, ge upp och kväva mig själv med en kudde, men jag hade klarat mig såhär långt, jag kunde fortfarande stå och jag mådde inte så jävla dåligt ändå, och lite knark skulle nog vara tillräckligt med motivation för att jaga natten lite längre.

Den Långe fick tag på snubben; ”Tågstationen, 10 minuter. Perfekt!” och vi gick med 200 slag per minut innanför bröstet och så plötsligt hälsade Den Långe på en typ i stora byxor med kepsen på sniskan.

Han och Den Långe hade samma smeknamn, vilket vi skrattade lite extra åt, medan vi hälsade på killen och på hans tjej, som såg på oss med stora, barnlika ögon och när jag sträckte fram handen för att klappa tass ryggade hon tillbaks och såg ut som om jag hade viftat med stiletter. Underlig tjej, men hon var snygg som fan, och jag blev lite småtaggad av tanken på brudar, och undrade vad det var vi skulle få, och om man kunde ha sex på det eller inte, och hmm… var skulle man stöta på fina tjejer den här tiden?

Det visade sig att det som fanns framför oss var en näsa gratistjack per man, och vi tackade och bockade och drog vidare för att hitta nånstans där vi kunde snorta det ifred, nojade och ojade oss över övervakningskameror och patrullbilar, men till sist fick vi den brilljanta idén att smyga in i tågmagasinets nerbrända ruiner, gömma oss från världen och snorta i oss skitet rakt från pappret, mitt i natten, utan ljus, med vindpustar i håret. Det gick givetvis galant, för alla utom Sigismund, som inte riktigt hade snortningstekniken ingraverad i näsbenet, och till sist slickade han helt enkelt upp skitet från pappret och tillade att han tyckte att det smakade antibiotika. Vi höll med och studsade vidare.

Jag mådde skit som fan. Nästan baseline, hjärnskakning, sömnbrist, bakfylla, gud, jag är hungrig tror jag, och trött, så jävla trött, men egentligen skulle det nog vara rätt kul att hitta på nånting kul, vi kunde ju till exempel ringa upp den där tjejen och kolla vad hon gör! Jo det gör jag fan, och vipps så var hungern borta, motivationen högre än någonsin och euforin som sommarsol över min dystra situation.
”Hey, vad pysslar du med? Kompisar där? Kan jag, Sigismund och en annan kompis också komma över, snälla snälla snälla, vi har jättetråkigt och vi är jätteuppåt och vi skulle vilja göra nånting kul idag. Det skulle vara shitschysst! Han är lugn, inget problem.”
”Känner nån nåt?”

Och plötsligt såg kvällen lovande ut, jag var krakel spektakel och Den Långe var kusin vitamin, och vi hängde och slängde uti en gardin, medan Sigismund förbannade sin nasala oförmåga och antibiotikasmaken i munnen, och jag och Den Långe dansade och stojade och vi studsade till Sigrid som tre små grisar, pirriga och stirriga och glada som fan.


Hos Sigrid fanns en del människor, bland annat en ung tjej som pekade på Den Långe och frågade om han är en jätte. ”Ni får inte bråka med henne. Vi hittade henne på gatan, hon har tappat bort sig.” Vid det här laget var jag speedad som fan, och euforin var fortfarande påtaglig, så jag gled in och log mot främlingarna som satt på soffan och kollade på mig som om jag var en varelse från någon avlägsen galax, och visste att de skulle förstå att jag bara letade efter harmoni och inte alls var någon läskig typ egentligen, så småningom.

De kunde inte stirra sig mätta på oss. Tystnaden var total, alla kollade åt vårt håll, inget småprat, inget avslappnat fnitter nånstans ifrån, och jag klarade inte av att hålla tillbaka skrattet, och så började Den Långe skratta, och så började Sigrid skratta, och vi kokade spaghetti och diskuterade Sigismunds sexuella läggning på madrasser på golvet, och Sigismund masserade Sigrids fötter och de åt spaghetti ur kastrullen tillsammans och jag tänkte på Lady & Lufsen och skrattade lite, och de skrattade också och plötsligt började tjackruset dala och jag blev lite vresig och Sigismund däckade, och Sigrid däckade och Den Långe pratade i sömnen om en asiatisk tjej med fyra fittor. Jag hade svårt att se hur i helvete jag skulle få sömn, men jag la huvudet på min tjocktröja, vinterjackan över magen och till sist slumrade jag faktiskt in med Den Långes monologer i bakgrunden.


P.S; Sigrid, om du läser detta så ska du veta att jag inte vet ett skit om den där försvunna skumvinflaskan.

Dekadens indeed, du framstår som utsliten med flacktång ur en Bret Easton Ellis-bok. Helt rätt förströelse för en sömnlös jävel såhär tidig lördag morgon. Fet läsning.

Jag tänker avslöja, med risk för missförstånd, att rapporten möjligtvis kan vara lite inspirerad av herremannen i fråga, då jag för tillfället läser Lunar Park . Men jag kan intyga att praktiskt taget allting i triprapporten har tagit rum och plats. Man tackar ^_^.

Du borde lägga gitarren på hyllan och skriva artiklar istället. Vilken salig blandning folk det verkade vara historien igenom, mycket intressant!

Mycket bra skrivet, underhållande att läsa helt enkelt, men som tripprapport var det inte det bästa jag läst. Du ska ha en eloge för att du orkade köra på trots ditt tillstånd, så pass länge också, mycket imponerande!

Koschei - du har nog rätt i att det var lite för mycket beskrivning och lite för lite rus. Sånt där är svårt.

Tack ska ni ha, hur som helst ^_^.

hehe härlig läsning

Mycket bra skrivet! Vad är det för musik du spelar?

Danke schön!

linxon - I brist på bättre begrepp kan vi kalla det t.ex rapmusik .

Non-fiction äger. Skönlitteratur kan dra åt helvete. Eller det där ångrade jag såklart redan innan jag hade hunnit skriva klart det, men det faktum att man vet (eller tror) att allting i en berättelse har hänt på riktigt göra att hela läsupplevelsen får en helt annan impact. Fast samtidigt kan undran, tvekan och funderingar kring autenciteten (vilket jag upplevde en hel del av när jag läste Lunar) också ge en viss krydda. Jag tycker att fiction som genre ligger i underläge eftersom den saknar båda dessa egenskaper.