Jag ser mig som ganska så insatt i religion i allmänhet, och i mina ögon så är frimureri den enda ''religion'' som inte tillber någon Gud i sig, utan där man först och främst vill finna sanningen eller ''sin sanning'' innan man innerst inne bekänner sig till något(även om man kanske tvunget bekänner sig till den kristna tron), och där man är med utav ytterligare lite olika anledningar, så som att man vill lyckas och skapa sig ett bra kontaktnät med likasinnade, som måhända även kanske sitter på ganska så högt uppsatta positioner i samhället. Konceptet känns lite som 'Illuminati' fast till en grad där man inte vill förstöra samhället utan snarare gemensamt ha ceremonier (som ibland kan råka glida in på det ockulta), man vill gemensamt komma på vad som är sanningen till skillnad ifrån Illuminati som verkligen baseras på det ockulta och onda andemakter och där det till en viss grad redan finns en tydlig sanning.
Man vill inom frimureriet vara samhället till lags och lyda lagarna vilket man märker när präster, advokater och andra positioner finns med bland medlemmarna. Dessutom vill man tjäna samhället genom att utvecklas som människa och på så vis så tjänar man samhället. Vet t.ex inte om ryktet att Steve Jobs var en 33e gradens frimurare stämmer? Annars så är det väl donationer som är det positiva som man märker utav frimureriets verkliga betydelser.
Jag, som är kristen, inser att den kristna grunden inom frimureriet inte bygger så mycket på verklig Kristendom utan man tror mestadels att donationer till välgörande ändamål ska göra så att man kommer in till himmelriket. På ett sätt så känns det därmed lite mormoniskt.
När jag förknippar kristendom med frimureri tänker jag lite på vad Jesus sa: Jag är hörnstenen som byggarbetarna glömde.
Jesus är liksom grunden som frimurarna hade behövt för att verkligen lyckas finna det som de söker efter, det förvånar mig inte om frimurarna själva döpte det till frimureri pga det som Jesus sade. Frimurare låter kristendomen vara en liten sidogrund, för att sedan ''fritt'' själva komplettera de bitar man inte kan nå upp till i Bibeln genom egna sanningar, för att sedan enligt sina förhoppningar mötas någonstans på vägen. Detta är väl dock långt ifrån sanningen för alla och anledningen till att man går med. Kristendomen är ju som sagt bara en liten grej vid sidan av och därmed så kan man väl snarare kalla frimureriet för en samhälls/uppbyggnads sekt som står på den goda sidan till skillnad ifrån andra illuminater.
Jag skulle aldrig kunna gå med i en sån här sekt. Delvis för att jag är högsensitiv vilket innebär att jag lätt kan bli påverkad av vad jag hör, ser, känner osv, ett ställe som kallar sig kristet men som samtidigt begår lite för mig hårresande ceremonier skulle påverka mig i negativ riktning.
Hur är det för er frimurare? Känns som att väldigt många medlemmar borde ha väldigt olika livsåskådningar? Blir ni inte påverkade av andra mot er vilja?
Själv så är jag min egen frimurare som man skulle kunna kalla det för, jag hade då dock hellre varit medlem utav SFMO än t.ex någon genomrutten kyrka som t.ex bjuder in Islam som något välkomnande.
Därmed är jag inte medlem i någon församling, för det finns helt enkelt ingen som jag kan lita på.
Jag har tidigare haft ett problem med min kristna bekännelse, det hela pga att jag måste leva upp i 100% till det som enligt mig är Kristet, annars så är det enligt mig värre att gå och säga att man är Kristen och så uppfyller man inte det som innebär att vara Kristen, bättre då att hålla tyst tills dess att man har funnit sin sanning och oberoende kan efterleva den. Sen handlar det också om att jag länge har varit introvert och haft svårt för att framhäva mig själv, därav så tror jag inte det har med att jag är kristen att göra och att jag inte vågar bekänna det, utan att jag inte gillar att min identitet är i rampljuset, för om någon frågar så säger jag alltid att jag är Kristen och dessutom så lever jag enligt min lära. Den dagen då jag börjar försöka vinna själar för Gud, det må vara den dagen då jag är säker på att jag verkligen lever så som jag lär, om jag t.ex säger att jag är Kristen så ska jag veta att jag aldrig kommer att frångå det så att man inte blir till ett lögnaktigt vittne, dessutom så ska man inte proklamera kristendomen i onödan, då det snarare kan göra att folk smädar budskapet än att det tas emot, eller att man inte är tillräckligt smod i Den Helige Anden för att göra ett sådant uppdrag.
Nej, det är helt enkelt bättre att hålla käft tills dess att man är 100% säker på att man kan tala om allt ifrån himmel och jord i det fria utan att skada sig själv eller sin omgivning, och det är väl just detta som är lite problemet med det offentliga frimureriet, det kan bli osämja i den andliga närvaron när bröder emellan har olika trosuppfattningar, även om man ''bekänner sig till Kristendomen'' och på så sätt gör man inget annat än att lura varande bara för att man själv vill komma till den högsta ordern och få ett större kontaktnät och samhällsinflytande.
