2007-05-23, 03:02
#1
Substans: Lsd i sockerbitsform
Dos: 1 st
Ålder:20+
Kön: Male
Vikt: 75-80
Tid: ca 8 tim
Har tidigare trippat på lsd och svamp men detta var första gången jag var ensam.
Hade jobbat helg och kom hem strax före midnatt på söndagskvällen.
Var ledig dagen efter och otroligt sugen på att trippa.
Jag visste att det inte var jättebra att ge mig in i en tripp när jag var trött och egentligen behövde sova. Men jag tycker ändå att jag lyckades rätt bra med tanke på omständigheterna.
Vid midnatt slänger jag i mig sockerbiten och suger på den tills den vittrar sönder. Efter en timme är det full fart i lägenheten.
Musiken som spelades för tillfället var The doors.
Jag ligger på soffan och kollar på en blomma som svajar fram och tillbaka i takt till musiken. Jag tycker det ser ut som den dansar. Mönstret på tapeten slingrar sig upp och ner.
Än så länge har jag enbart synbara hallisar och inte så mkt djupa tankar.
Jag kommer ihåg att jag att jag kände att jag ville ha mer att titta på. Kände mig ganska begränsad utan internetuppkoppling och flummiga bilder.
Får för mig den briljanta iden att röka en spliff. Sagt och gjort gav det väntad effekt. Trots att det var ganska dåligt så kände jag mig totalt nersjunken i soffan. När jag drog handen framför mig så vart det en svans av gula, lila och gröna sträck.
Musiken började nu kännas riktigt intensiv. Kommer ihåg att “I cant see your face in my mind” med The doors kom på. Och jag kände mig helt frälst på den. Hade aldrig lagt märkte till den innan. Stod och tittade ut genom fönstret och utförde några dansliknande steg.
Det var just sylifonen (stavning) som jag tyckte var så skön i den låten.
Efter ett par spliffar av mitt dåliga bruna så tycker jag att det var dags för en riktig knarre. Så jag meckar upp sista biten av det ända bruna jag hade som var bra. Och det är här det riktigt märkliga börjar.
Jag blir otroligt förvirrad. Jag vet inte om jag vill stå eller ligga, gå runt eller sitta still. Nån gammal 60-tals låt kommer på och jag känner mig som en äcklig gammal raggare. Byter omgående till nåt annat. Men problemet är att jag inte vet vad jag vill lyssna på. Ingenting känns bra.
Det slutar med att jag lyssnar på lite techno och tar fram min gamla blackbock med graffitibilder. Jag bläddrar bara förbi alla bilder och tycker att allt jag gjort suger.
Jag fick en konstig ångestkänsla i kroppen.
Trots det så mår jag ändå otroligt bra. Det känns som att jag sitter bredvid mig själv.
Jag sitter bredvid mig själv som har ångest, fast “orginal-jaget” mår skitbra.
Lägger mig på soffan och tittar in i en brun trädörr.
I dörren ser jag massvis av djävulsansikten och en stympad kvinnokropp.
Ser även en kropp som blir indragen i dörren av djävulshänder.
Får för mig kroppen är jag och att och att djävlarna är mina onda demoner och ångestkänslor.
Trots detta så tycker jag att det är intressant att kolla på dörren.
Känner mig konstigt nog inte ett dugg nojig. Snarare underhållen.
Jag vet ju hela tiden att det inte är på riktigt.
När det mesta visuella lagt sig så sätter jag mig vid datorn och ritar i ett block sugandes på en sjutvåa. Efter varje liten klunk som jag sväljer så känner jag att det går upp ett litet lyckorus i huvudet som håller sig några minuter. Och sådär håller jag på tills ölen e tom.
Har nu börjat rita intensivt och lyssnar på snabb drum n bass i hörlurar.
Jag känner verkligen hur kul det är att rita och hur bra musiken är.
Jag blir otroligt glad!
Jag drar paralleller mellan musiken och min humor. Och det känns verkligen som att allting hänger ihop. Får även en stark känlsa som jag fått förrut på syra: att själva jag bara är en ärta i min egen kropp.
Allt jag ritar blir som en pysselbok. Och det känns som att jag skulle kunna rita ut hela blocket. Kommer ihåg att jag skrev “massive drums, boiling Oil”. Nu kändes det verkligen att jag skulle tjänat på att vara pigg och utvilad istället för att trippa på natten efter en hård arbetshelg.
Men jag mådde bra som tusan och höll humöret uppe.
När klockan närmar sig halvåtta på morgonen så tänker jag att det kanske är lika bra att man går och lägger sig. Sotarn skulle trots allt komma om en och en halvtimme.
Släcker ner allting, stänger av musiken och lägger mig i sängen.
Men tyst blir det inte. När bilar åker förbi utanför så låter det som elektroniska ljud. Hör även min egen röst i huvudet och kan föra en dialog med den.
Rösten säger till mig: Vad fan håller du på med?
Jag frågar: Vem e du?
Rösten skriker: Vem fan tror du att jag är?!
Jag börjar asgarva högt och förstår verkligen att folk kan drabbas av schizofreni.
Efter en timme kommer sotaren och jag har inte sovit en blund.
Känner mig inte speciellt trippad längre men ganska skev i huvudet.
Utvärdering: En intressant tripp som kan uppfattas som en snetripp med dom mörka känslorna. Men jag led inte personligen av dom.
Självklart hade jag tjänat på att vara pigg och utvilad.
Kanske var det tröttheten som spelade in med dom mörka känslorna och rösten i huvudet. Men den får ändå 4 djävlar av fem möjliga.
Dos: 1 st
Ålder:20+
Kön: Male
Vikt: 75-80
Tid: ca 8 tim
Har tidigare trippat på lsd och svamp men detta var första gången jag var ensam.
Hade jobbat helg och kom hem strax före midnatt på söndagskvällen.
Var ledig dagen efter och otroligt sugen på att trippa.
Jag visste att det inte var jättebra att ge mig in i en tripp när jag var trött och egentligen behövde sova. Men jag tycker ändå att jag lyckades rätt bra med tanke på omständigheterna.
Vid midnatt slänger jag i mig sockerbiten och suger på den tills den vittrar sönder. Efter en timme är det full fart i lägenheten.
Musiken som spelades för tillfället var The doors.
Jag ligger på soffan och kollar på en blomma som svajar fram och tillbaka i takt till musiken. Jag tycker det ser ut som den dansar. Mönstret på tapeten slingrar sig upp och ner.
Än så länge har jag enbart synbara hallisar och inte så mkt djupa tankar.
Jag kommer ihåg att jag att jag kände att jag ville ha mer att titta på. Kände mig ganska begränsad utan internetuppkoppling och flummiga bilder.
Får för mig den briljanta iden att röka en spliff. Sagt och gjort gav det väntad effekt. Trots att det var ganska dåligt så kände jag mig totalt nersjunken i soffan. När jag drog handen framför mig så vart det en svans av gula, lila och gröna sträck.
Musiken började nu kännas riktigt intensiv. Kommer ihåg att “I cant see your face in my mind” med The doors kom på. Och jag kände mig helt frälst på den. Hade aldrig lagt märkte till den innan. Stod och tittade ut genom fönstret och utförde några dansliknande steg.
Det var just sylifonen (stavning) som jag tyckte var så skön i den låten.
Efter ett par spliffar av mitt dåliga bruna så tycker jag att det var dags för en riktig knarre. Så jag meckar upp sista biten av det ända bruna jag hade som var bra. Och det är här det riktigt märkliga börjar.
Jag blir otroligt förvirrad. Jag vet inte om jag vill stå eller ligga, gå runt eller sitta still. Nån gammal 60-tals låt kommer på och jag känner mig som en äcklig gammal raggare. Byter omgående till nåt annat. Men problemet är att jag inte vet vad jag vill lyssna på. Ingenting känns bra.
Det slutar med att jag lyssnar på lite techno och tar fram min gamla blackbock med graffitibilder. Jag bläddrar bara förbi alla bilder och tycker att allt jag gjort suger.
Jag fick en konstig ångestkänsla i kroppen.
Trots det så mår jag ändå otroligt bra. Det känns som att jag sitter bredvid mig själv.
Jag sitter bredvid mig själv som har ångest, fast “orginal-jaget” mår skitbra.
Lägger mig på soffan och tittar in i en brun trädörr.
I dörren ser jag massvis av djävulsansikten och en stympad kvinnokropp.
Ser även en kropp som blir indragen i dörren av djävulshänder.
Får för mig kroppen är jag och att och att djävlarna är mina onda demoner och ångestkänslor.
Trots detta så tycker jag att det är intressant att kolla på dörren.
Känner mig konstigt nog inte ett dugg nojig. Snarare underhållen.
Jag vet ju hela tiden att det inte är på riktigt.
När det mesta visuella lagt sig så sätter jag mig vid datorn och ritar i ett block sugandes på en sjutvåa. Efter varje liten klunk som jag sväljer så känner jag att det går upp ett litet lyckorus i huvudet som håller sig några minuter. Och sådär håller jag på tills ölen e tom.
Har nu börjat rita intensivt och lyssnar på snabb drum n bass i hörlurar.
Jag känner verkligen hur kul det är att rita och hur bra musiken är.
Jag blir otroligt glad!
Jag drar paralleller mellan musiken och min humor. Och det känns verkligen som att allting hänger ihop. Får även en stark känlsa som jag fått förrut på syra: att själva jag bara är en ärta i min egen kropp.
Allt jag ritar blir som en pysselbok. Och det känns som att jag skulle kunna rita ut hela blocket. Kommer ihåg att jag skrev “massive drums, boiling Oil”. Nu kändes det verkligen att jag skulle tjänat på att vara pigg och utvilad istället för att trippa på natten efter en hård arbetshelg.
Men jag mådde bra som tusan och höll humöret uppe.
När klockan närmar sig halvåtta på morgonen så tänker jag att det kanske är lika bra att man går och lägger sig. Sotarn skulle trots allt komma om en och en halvtimme.
Släcker ner allting, stänger av musiken och lägger mig i sängen.
Men tyst blir det inte. När bilar åker förbi utanför så låter det som elektroniska ljud. Hör även min egen röst i huvudet och kan föra en dialog med den.
Rösten säger till mig: Vad fan håller du på med?
Jag frågar: Vem e du?
Rösten skriker: Vem fan tror du att jag är?!
Jag börjar asgarva högt och förstår verkligen att folk kan drabbas av schizofreni.
Efter en timme kommer sotaren och jag har inte sovit en blund.
Känner mig inte speciellt trippad längre men ganska skev i huvudet.
Utvärdering: En intressant tripp som kan uppfattas som en snetripp med dom mörka känslorna. Men jag led inte personligen av dom.
Självklart hade jag tjänat på att vara pigg och utvilad.
Kanske var det tröttheten som spelade in med dom mörka känslorna och rösten i huvudet. Men den får ändå 4 djävlar av fem möjliga.
