Gud värd en versal?

Bör ordet gud bör inledas med versal eller inte? Är det så att Gud avser vår kristna gud, medan andra gudar får nöja sig med att vara gemena?

Några följder av det:

• Uttrycket "gudars!" skrivs med inledande gemen om det inte står först eller självt i meningen.
• Om den som utbrister "Vid min Gud!", är kristen, så skrivs gud med stort g.

Man brukar skriva Gud med stort G, och flera gudar med litet G. Jag gissar på att det har något att göra med någon av budorden, "Du skall inga andra gudar hava jämte mig."

Jag sitter och funderar på om det är nån nyans-skillnad mellan:

• "Ja, Gud vad arg jag blev!"
• "Ja, gud vad arg jag blev!"

Första skillnaden som dyker upp för mig är att skribenten till första raden är djupt troende och tolkar uttrycket ordet gud som ett namn, oavsett kontext.

Gud med stort G fungerar som ett egennamn, Gud kan bara vara Gud och måste skrivas så.

Ullevi har fått namn efter en gud i asaläran, nämligen guden Ull. Byn Ullvi
strax öster om Leksand har samma ursprung.

Monoteistiska abrahamiters gudar (snarare än just er kristna gud) brukar kallas Gud, och det brukar ibland också andra liknande (ensamma, omnipotenta u.s.w.) gudar, när dessa identifieras med Allah, Jhv och gänget.


GayMan har förstås som vanligt helt fel; det är en simpel fråga om versalisering av egennamn. Det som skapar problem för en del fårskallar är nog att det är ovanligt att ens namn är homonymt med en klass man tillhör: det är sällan björnar som heter Björn.