Dubbel syftning?

"Gud, jag hatar dig."

Om man förutsätter att personen kommunicerar med gud,
tittar uppgiven mot molnen ovan, med anledning av tredje person,
som han samtidigt åsyftar med "dig", är det verkligen en dubbel syftning då?

Det är inte oklart vem man syftar på, utan man syftar tvärtom på bägge.

Vad kallar man detta? Är det semantiskt/grammatiskt korrekt?
Bara något jag funderar över.. kanske är dum i huvudet.

/Per

Utrop är ofta förkortade och inte riktigt hållbara för logisk analys. Istället har
man prioriterat att uttalandet skall vara kärnfullt. Ett par längre haranger:

-- Inför dig Gud, om du nu finns, förklarar jag att jag hatar denne Bo Ek!

För ateisten finns det alternativ som:

-- Inför Vintergatans alla stjärnor förklarar jag att jag hatar dig Bo Ek!

Satsen har Gud först i vokativ, sedan densamme (sig) i ackusativ. Det är helt OK, men kanske inte hur subjektet tänkte ett sekulärt ögonblick år 2007 enl. vår tideräkning. Meningen ska heller inte uttydas med Gud som måttbestämning till hatet: Gud, vad[/hur/som] jag hatar dig!

Problemet uppstår då man med eden inte de facto åkallar högre makt (därav vokativ, av vox = röst), utan bara drar till med något i stundens hetta, men då blir analysmaterialet därefter.
Järnspikar, [det [/] ni] gjorde ont! efter att ha trampat på dem?

För den asatroende finns alternativet vid Odens skägg (vid åsyftar värdet, inte lokationen man svär vid (eller hur: Ur skägget ropar jag till dig! )); Bör Oden ersättas av pronomen i direkt samtal med denne? Vid ditt skägg!
Jag tror man bör ha artigheten att svära vid egen ägo hellre en dens, som talet riktar sig till
– särskilt om det rör en gud.

En tredje person är någon som varken är talare eller mottagare/lyssnare. Om jag säger till en annan människa "Du Bubbe, jag tror att tjejen där borta har två näsor", nu finns det tre inblandade: den talande (1:a person, "jag"), den tilltalade (2:a person, "Du Bubbe") och den omtalade (3:e person, "tjejen där borta").

I meningen "Gud, jag hatar dig" så finns det väl ingen syftning till en (grammatisk) tredje person? Här finns en talare/skrikare (1:a person), och en mottagare/lyssnare (2:a person).

(Sedan finns det såklart undantag, som när man talar till sig själv. De flesta har nog någon gång sagt eller tänkt för sig själv "Kom igen, du klarar det här!", där "du" är en syftning tillbaka på en själv, och talaren är på något sätt en yttre motiverande kraft.)