Vad är "tonlösa" och "tonade" ljud, egentligen?

Jag vet att tonlösa ljud innefattar hårda ljud som "t", "p", "k" och så vidare, och att deras tonade motsvarigheter är de mjuka ljuden "d", "b" och "g".
Jag har dock problem med att förstå själva definitionen av dem.
Såvitt jag vet så är "tonade" ljud såna ljud som aktiverar stämbanden eller nåt, men jag kan faktiskt inte märka några egentliga skillnader överhuvudtaget; g-ljudet är för mig bara en mjukare version av k-ljudet, men i övrigt så känns de precis likadant.

Om du lägger till paret f och v så kanske det blir tydligare. Det renodlade f-
ljudet är bara en blåsning. När vinden viner vore det mera ljudhärmande att
säga att vinden finer, för vinden saknar stämband. På en annan tråd har
diskuterats att en f-s är ljudlös medan en brrakare kräver ... stämband.

Vi svenskar har mycket besvär med tonande s i engelskan, eftersom våra
egna alltid är tonlösa. Läspljud(*) har vi numera varken tonlösa eller tonande
i svenskan.

De tonlösa konsonanterna formas med luftstrupen i samarbete med munhålans,
tungans och läpparnas geometri. Andra språk har fler och andra tonlösa ljud,
exempelvis klickljud, och som sagt tonlöst läspljud.

----------
Den som uppfann ordet »läspning« måste ha varit sadist.

Om jag uttalar "k" och "g" (utan några extra ljud) märker jag tydligt att k:et inte behöver några stämband, medan g:et gör det. Jag är övertygad om att du kommer att märka det själv bara du provar på rätt sätt (inga vokaler efter konsonanten i fråga, vokalerna är ju per definition tonande).

Det heter alltså "tonande", inte "tonad".

Ett sätt att känna skillnaden är att lägga handen på struphuvudet när man säger ljudet, ett sätt att höra den är att försöka sjunga en melodi (som sagt utan att lägga till en vokal efter konsonanten som när man läser alfabetet); är vokalen tonande går det, är den det inte går det inte.

Kan det vara så att det, vid sidan om hårda och mjuka vokaler, finns hårda och mjuka konsonanter? Det är inget jag blev lärd i skolan i alla fall.

Hårda konsonanter (uttalas utan behov av stämband), t.ex.: k, p, t, f
Mjuka konsonanter (uttalas med viss hjälp av stämbanden), t.ex.: j, r, m, n

En variant på icke-tonande ljud är väl när någon säger »jo« på inandning.
Inte många kan nyttja stämbanden vid inandning, så det där jo:et låter
ungefär {choou}. På någon annan tråd har »jo« på inandning varit uppe,
är det inte så? {choou!}

En klassiker när du har det ostädat hemma - bjud hem en norr- eller västerbottning och fråga:

- Ser du dammet där?
- Schoouu!

Det är mycket möjligt.
Hur som helst så har jag märkt att mjuka vokaler oftast gör om g- och k-ljud till mjukare ljud, exempelvis "göra" (j-ljud) och "köra" (sh-ljud).

Om man byter ut den mjuka vokalen "ö" mot någon hård vokal, så har vi plötsligt fått tillbaka de hårda ljuden igen.

Gammal, god, gurka, gång...
Kall, konstig, kult, kår...

Om de hårda vokalerna istället var mjuka, så skulle de ovanstående orden förmodligen uttalas på följande sätt:

Jammal, jod, jurka, jång....
Shall, shonstig, shult, shår...

Japp alla nordiska språk förutom danskan har någon slags förmjukning av g / k framför en front vokal.