fis eller prutt?

fis, prutt och fjärt är s.k. ljudbeskrivande ord eller vad dom heter...dvs. dom heter som det låter...andra såna ord är brak, knak, knastra, frasa, bubbla, puttra, fräsa, smacka, smock, svisch, poff, bang, pang, boom...finns hur många som helst och de är ganska lika på alla språk därför

jämför de engelska fizzy = fräsig, crunchy = knastrig....ganska lika

Sitter man på bion tittar man givetvis på den närmsta okända personen, bäst är om ens övriga sällskap hänger med på noterna..

Skita eller fjärta om det så grannens ettåring eller Påven som man talar med.

Fis och prutt är ju ljudhärmande ord som representerar smygare respektive anusfladder. Om det börjar stinka utan att någon hört ett ljud så frågar man vem som har fisit (alt. fist). Av uppenbara skäl hörs frågan "vem pruttade?" inte särskilt ofta.

Mök är väl ett mellanting, en prutt som var för välsmord för att orsaka fladder, men för bullrig för att kallas fis.

hos mig brukar det heta "jag la en skit" eller "jag sket"

Håller definitivt med, fisa = tyst, alt. pysande ljud. Prutta = låter. Mök = låter också men med ett mer vått ljud.

Intressanta iakttagelser. Jag vill bara poängtera att "anusfladder" är det äckligaste ordet jag hört på länge. Vet inte varför, men obehagligt var det. ryys...

Endast prutt är av ljudhärmande eller onomatopoetiskt ursprung, dock inte fis och fjärt. Den allmänna ljudteorin stöds av NEO:

pys ja, ännu ett sånt ord.

Det är rätt äckligt, fast ringmuskelputter är inte ett dugg bättre.

Ickkk...
Översätt till volito et fibrillatio musculus sphincter ani externus et internus så får man behålla kvällsvarden (med reservation för att jag som bensågare är kass på döda språks grammatik).

Om ett ord hade fisa som dagens ord en 27/3-07:

"Att fisa är att släppa sig. Precis som med de flesta fula ord har fisa många synonymer. Prutta och fjärta är två. Det som skiljer orden åt är ofta ljudnivån vid den - åtminstone för omgivningen - otrevliga händelsen.

Ordet har funnits länge i svenskan. "Den som gifwer ondt Wäder från sig, Fijs och fiartar", skrev Olof Verelius redan 1691.

Fisa har motsvarigheter i alla nordiska språk och lånades förmodligen in från det tyska fisten under mitten av 1600-talet. Det är troligtvis besläktat med latinets spirare, att andas. Något man inte gärna gör i närheten av den som just har släppt väder."