Jag tycker om'na

I mina trakter, i Gävleområdet, uttrycker man sig ofta i stil med:

Jag ska hälsa på 'na imorn. (Jag ska hälsa på henne imorn.)

eller

Jag fråga 'na om hon kan. (Jag ska fråga henne om hon kan.)

Jag har fått en tillfredställande förklaring till detta. Nämligen att de gamla objektsformerna var honom och henna. Detta har i modern svenska blivit honom och henne

Min fråga är nu: Förekommer formen 'na i hela landet, eller rör det sig om något dialektalt?

Någon kanske till och med har en annan förklaring att kontra med...

Ingen aning, kan bara verifiera att det talas likadant i västerbotten där jag spenderat mycket tid i min ungdom.

Har även bott i Östersund men hörde man aldrig "´na" .

Fick för mig att det var någon sorts bondska.

EDIT: Såg först inte att trådskaparen hade svaret på varför det är så. I stockholm låter 'na i alla fall väldigt "bonnigt" men inte helt främmande.

Citerar mitt eget inlägg från en annan tråd:

http://www.flashback.org/showthread...=478453&page=7

Ja, den förekommer i Södermanland, Östergötland och Västergötland också.

Du har inte helt rätt i ditt antagande. 'Na kommer av ackusativformen hana, och henne är dativformen. Jag såg'na men däremot jag gav henne. De separata ackusativformerna försvann ur svenskan på 14-1500-talet, men dativformerna levda kvar längre. Det är kanske därför det är de gamla dativformerna används?

Tack för alla förtydliganden. Intressant med skillnaden mellan dativ och ackusativ. Däremot händer det ju att man säger "jag gav'na tjugo spänn." Då används alltså det du kallar för ackusativ, då dativ gäller.

Men det är möjligt att man i vardagen, förr som nu, inte alltid håller isär de grammatiska formerna, som att man till exempel ibland säger "jag såg han igår", då objektsformen honom borde användas.

Han är faktiskt både gammalt nominativ och ackusativ, medan honom är gammalt dativ. Så det vi ser är egentligen en tillbakagång till hur det var "förr". I talspråk har nog han alltid förekommit dock.

Folk har förmodligen tappat känslan för vilket kasus man ska använda.

May I stand corrected, men jag tror att de indoeuropeiska kasusen ursprungligen varit dessa:

Nominativ - används för subjektet i en sats.
Ackusativ - används som objekt efter ett verb som kräver objekt, OCH i riktningsprespositioner (jmfr. tyska)
Dativ - det objekt till vars för- eller nackdel något sker.
Genitiv - ägaren av någonting.

Lokativ - prepositioner som betecknar lägen brukar vara lokativstyrande (slaviska språk) och där objektet utgör något slags geografisk referenspunkt. I tyskan har dativen denna funktion, men jag misstänker att det är en försvunnen germansk lokativ som gör att man talar om "dativstyrande prepositioner" i tyskan.

Ablativ - riktningsprepositioner som "från" och "av" styr ablativ. Används för objekt från (!) varifrån något härstammar, eller kommer farandes ifrån (!).

Instrumentalis - det objekt med vars hjälp någonting utförs, i princip skulle prepositionen "med" vara instrumentalisstyrande. Finns också kvar i slaviska språk.

Vokativ - direkt tilltal, finns i andra person. Ceasars "et tu, Brute!" är ett bra exempel, där namnet Brutus böjts till vokativ. Finns i mitt modersmål där egennamn böjs vid tilltal (mansnamn som Costel blir Costele!, kvinnonamn som Rodica blir Rodico!, och även invektiv (porc=gris, porcule! = ditt svin! Curva=luder, curvo! = Ditt luder!).

Förmodligen har ablativen och instrumentalis i germanskan slagits samman med dativformerna för i tyskan är "mit" dativstyrande (f.d. instrumentalisstyrande).
Det var längesedan jag läste tyska, och jag läste bara ett år...men "aus" och "von" är dativstyrande, men borde någon gång i urtiden styrt ablativ.

Här i sydväst säger vi både »ja’ såg’na« och »ja’ såg’en« — det senare om
en maskulin individ eller en tingest i utrum. Om neutrum säger man »ja’ såg’et«.
Det kan då gälla ett helt förlopp, eller en företeelse med okänt genus.

Jag har noterat att det både förekommer i Östergötland och Västergötland. Då drog jag slutsatsen att man sa så i hela landet. Vilket kanske inte stämmer?

Här hör man 'na ibland. Mest bland yngre. Jag själv använder det kanske mer än jag borde.

Här heter det ja' såg'na, ja' såg'an och ja' såg'at. Oftast slopas G:et också.

På österbottniska säger man ofta "tå så ja henna"

Det är ett gnällbältesfenomen med viss spridning nedåt (Östergötland) och uppåt (Gävleborg).

I Norrbotten förekommer att man byter ut henne och honom mot hon och han, t.ex...

Ja' ska hälsa på hon imorrn.
(alt: ja' ska hälsa på'on imorrn.)

Nå'nstans i Sverige skulle man säga "frågte 'na" snarare än "fråga 'na", fast jag kan inte placera in det på kartan för stunden.