Valborgsbäng del 1 [amfetamin, theralen och alkohol]

Om någon har saknat mig på forumet de senaste veckorna, så beror det på trippen: den här gången tog jag mig verkligen vatten över huvudet, fick för mycket av det goda och funderade därför nästan på att sluta knarka; men slutligen har jag väl blivit mig själv igen och insett det tomma och innehållslösa i ett liv utan droger.

Inmundigade substanser

Alkohol (3 st. Mariestads 2,8)
Amfetamin (1 g.)
Theralen (1 pipett)

***

Dag I

Jag steg upp och knäckte en Mariestads 2,8 och käkade litet frukost, rökte en cigarett och drack ett par koppar starkt kaffe, pluggade litet och väntade bara på morgondagens ankomst, eftersom jag dels hade svamp kvar och dessutom dagen till ära inhandlat tre tabletter 2C-T-4, vars kemiska formel står att läsa inom spoilers för att inte förstöra upplevelsen för den kemikunnige, som annars bara hade kunnat tolka 2C-T-4 som ännu en psykedelisk RC.


Nu är visserligen 2C-T-4 en psykedelisk RC, men jag ville inte få läsaren att känna sig fullt så dum, som jag gjorde vid första anblicken av denna bokstavssoppa: något som för övrigt tycks vara symptomatiskt för Kalle Anka-droger och övriga icke ännu narkotikaklassade substanser; gamla pålitliga droger har namn med klang och en lätt behaglig rullning över tungan.Smaka på tjack! Det låter som en vederkvickande örfil i ansiktet på en somnande lastbilschaffis.
Smaka sedan på "2C-T-4"...

Hur som helst skall jag inte uppehålla mig alltför mycket vid ovidkommande detaljer, även om jag föresatt mig att bättre rapportera mina känslor och funderingar i samband med trippen, eftersom den senaste rapporten visserligen fått god kritik av flertalet läsare, men på de punkter den kritiserats, ansetts vara föga psykedelisk.

Efter att ha reflekterat onödigt länge över drogens (= 2C-T-4) yttre karakteristika (varibland kan nämnas tabletternas ringa storlek) knäckte jag ännu en folköl och gick ut för att röka.

Kort sagt hade jag tråkigt i väntan på ett bättre sinnestillstånd och sysselsatte mig som (miss-)brukligt med drogrelaterade funderingar.

Låt oss snabbspola till det intressanta partiet.





Nå. Mannen närmade sig långsamt dörren från insidan och öppnade densamma med en trött rörelse. Han släppte in mig och jag tog artigt av mig skorna och kom därvid att tänka på den för överklassen utmärkande vanan att klampa omkring med skor i eget och andras hem, precis som poliser och annat pack, innan jag följde med mannen, som till följd av mina långsamma rörelser (vilka för övrigt förtjänat mig titeln Norra Europas Långsammaste Narkoman av min f. d. kran) redan skyndat före mig in i ett inrökt rum med en autentisk atmosför -- en aura av knarkarkvart --, där jag slog mig ned i en nedsutten fåtölj och tände en cigarett. Jag drog ett halsbloss och därmed också ett djupt andetag för att liksom ta sats inför min fråga, som jag ännu inte riktigt hade formulerat. Jag dröjde en stund och frågade så bara: "Har du något att sälja?"

"Njae", svarade han. "Det beror på."
Jag efterfrågar nu i första hand opiater och i andra hand flödder. "Näe", beklagade han, men sedan förbyttes den nedslående tonen i hoppfull förväntan. "Men jag har pulver! Vill du köpa en gubbe?"
"Ja", genmälde jag stelt men bekräftande och plockade genast upp plånboken. "Hur mycket vill du ha för det?"

"Jag vill inte göra någon förtjänst på det, så jag säljer inte dyrare än jag köpte", menade han och angav därefter den för breddgraden godtagbara summan av 300:-, vilken såsom tre glada Linné-porträtt beslöt sig att flytta från min plånbok till ett trångbott område under hans blottade skumgummimadrass. Vilken härlig oldskool-stil att förvara pengarna i madrassen!

Den f. d. ägaren till tre gram tjack och --, sedan nattens punderier (under vilka han kommit sig för att till och med tvätta håret, vilket enligt honom var att räkna som ett helt dagsverke), -- numera ägare till omkring 2,3 gram tjack började att med tesked och ögonmått beräkna ungefär ett gram, "hellre mer än mindre", tillade han, för mitt vidkommande och avnjutande, och för vars skull och i brist på fler påsar jag nu vikit ett amsterdamkuvert av ett bankomatkvitto. En tvångstanke hindrar mig för övrigt att skriva om den här alldeles särskilt röriga meningen, men jag gjorde alltså ett amsterdamkuvert och han gav mig ett gram i detta.

"Vänd inte texten inåt, den innehåller bly", påtalade mannen med 500 preparat och 20 års missbruk på meritlistan. Jag lydde hans råd, men jag hade inte tänkt spara länge på det där pulvret och texten torde inte nötas så fort.

Hur som helst lät jag inte tjacket vänta länge, innan jag beslöt mig först för att smaka på pulvret, som i kontakt med munnen gav ifrån sig en förtroendeingivande beska, och sedan för att hacka upp ett par linor av detta. Proceduren utfördes med hjälp av ett par plastkort från plånboken (för den intresserade kan nämnas presentcheckar på bio).

Det under stress och iver slarvigt utförda arbetet resulterade i två av de fulaste linorna, som någonsin skådat dagens ljus, i den mån detta nu kvällstid inträngde genom nedfällda persienner i en sliten kvart. Jag öppnade plånboken och vägde mellan en tjuga och ett bankomatkvitto, innan jag beslöt mig att rulla ett snortrör av det senare. Jag vill nämligen dels för effektens skull föra snortröret en bit in i huvudet via näsan och dels för pengarnas skull inte med snor kladda ned värdefullt bomullspapper försett med tryck av landets förmenta storheter. ¨

Till följd av mitt bristfälliga hantverk lät effekten vänta på sig, men snart nog började ändå armar och ben värmas med syrerikt blod, som kom att blåsa upp dem, som vore jag en ballongfigur. Axlarna drog sig mot öronen, armbågarna började peka utåt, och i magen begynde ett bekant tryck att göra sig påmint, varvid jag kom att tänka på en textrad i låten Amphetamine Addiction (Zero Boys): "It's a pain and it's in my stomach"

Detta är dock en högst angenäm smärta, och för övrigt inte en särskilt utpräglad sådan (smärta alltså: den är utpräglat angenäm), då den för mig är lika nostalgisk som ett styng i hjärtat.

Jag drack nu ett par glas vatten och sneglade intresserat på (den på bordet bland andra medicinska artiklar stående) Theralen-flaskan och tiggde så småningom till mig ett par droppar att spetsa vattnet med -- vilket så här i efterhand kan tyckas fullständigt onödigt, då det åtminstone delvis bör ha blockerat amfetaminets mer påtagligt euforiserande effekt.

Slutligen efter mycket vattendrickande (både med och utan Theralen och för övrigt en gång med en gnutta amfetamin) dagades det lika bekanta myckna vattenkastandet, varför jag skyndsamt skuttade till toaletten, vars placering i förhållande till den allmänna planlösningen vid det här laget var såsom bortblåst; jag hittade efter mannens instruktioner dock ganska snart till rummet för naturliga behov, även om det i min pissnödighet syntes som en lång tidsperiod. Väl framme vid porslinet drog jag ned gylfen och blottade en söt liten tjackballe, som inte alls var särskilt pigg på att vara mig behjälplig vid vattenkastningen men efter vissa bokstavliga påträngningar slutligen till min lättnad gav med sig och avfyrade en harmoniskt böjd stråle inte olikt en gul fontän. Jag skakade av och tvättade därefter händerna, som jag lät lufttorka i brist på rena handdukar. Hela kroppen var för övrigt upprymd av tjacket och detta märktes tydligt efter det tillfälliga besvärets avlägsnande, nämligen den numera avslutade pissnödigheten.

Inte bara den fysiska kroppen tycktes uppskatta denna potenta katalysator i den biologiska maskinen, utan även sinnesförmögenheterna och då i synnerhet munlädret började frodas under inflytandet av det vita. Dessförinnan hade jag emellertid lagt märke till säljarens extrema talförhet och på den vägen kunnat bedöma tjackets kvalitet som högst godtagbar, och snart var jag i samma form och vi turades således om att berätta än den ena och än den andra anekdoten, eller något annat slag av drogrelaterad kuriosa. Mannen satt inne med ett flertal recept: dels hans personliga favoritblandningar av droger; dels recept för att framställa både det ena och det tredje; han verkade dock vara mer för att briljera med sina teoretiska kunskaper om framställning av alltifrån "herbal ecstasy" till alla möjliga varianter av amfetamin (vars recept han dock inte hade i huvudet utan lägligt nog på papper, som inte gick att finna i röran) och en särskild sorts hembränt, som utöver att förtjäna namnet brännvin skulle vara någon form stimulantia. "Uppåtsprit", kallade han detta och berättade gladeligen om receptet:



Huruvida detta verkligen skulle fungera, låter jag vara osagt.

Efter att i en munter och påtänd ton ha bollat diverse historier om knark och annat smått och gott med varandra, började mina cigaretter att sina, och just som jag tände den sista i paketet, dök det upp ett äldre par i kvarten. Det verkade vara på tok för städat folk för att inte vara knas; av den anledningen skyllde jag på Spiderman 2, som jag hade tänkt se vid niotiden, och därefter passade jag på att nämna mitt ansvar för katten, som inte varit ute på hela dagen. Kranen ursäktade mig och tackade mig för upplysningen om Spiderman; han var nämligen lustigt nog en gammal serietidningsfantast och hade det i Sverige första utgivna numret av Spindelmannen, varför jag nödgades stanna kvar en kort stund för att livligt diskutera ämnet, esom detta för övrigt inte heller var någon fara att avhandla inför främmande människor i ett olycksbådande gott skick trots farligt hög ålder och misstänkt socialgrupp. De gick för övrigt in med skorna, precis som polisen och den därav betjänta överklassen.

Åter hemkommen var jag ånyo tvungen att kasta vatten och kom därvidlag att tänka på den lustiga serie av barnprogram, som visade Tummen i huvudrollen och hans familj i biroller. Tummen var helt enkelt ett tumavtryck, vilket sedan försetts med ögon och mun liksom armar och ben. Detta kan vara bra att känna till, eftersom jag associerade till detta barnprogram och föreställde mig programmet i min egen tappning och därför allvarligt funderade på att åtminstone göra en seriestrip om "Tjackballen", vilken på liknande sätt skulle framställas genom att rulla könsorganet i bläck och sedan på lämpligt papper forma avtryck av detta. Därefter skulle armar och ben ritas ut och Tjackballen kastas in i spännande äventyr, som antagligen skulle komma att följa en ständig intrig av svårigheter med vattenkastning och bristande förmåga att svara på krav från omgivningen trots sina egna krav på uppmärksamhet. Tjackballen borde medicineras med amfetamin mot sin ADHD, tänkte jag och gjorde således något av en logisk kullerbytta.

Efter toalettbesöket, som denna gång kunde avrundas med ändamålsenlig torkning av händerna på därför avsedd handduk, släppte jag ut katten och slog på TV:n i väntan på Spiderman 2, medan jag botaniserade i kylskåpet. Där fanns två liter Coca-Cola och en Arbåga Leverpastej. Dessa dukades upp på soffbordet för att avnjutas under filmens gång. Leverpastejen tog en timme att få i sig, men detta utan att på något sätt vålla mig några obehag vid inmundigandet.

Under långa betraktelser av nyttan med leverpastej fascinerades jag här av den i speedat tillstånd frånvarande men i nyktert dito smärtfritt flytande kroppsfunktion, reflexen, att svälja mat utan att därom ge uttryckliga order. Man saknar inte kossan, förrän båset är tomt, brukar det sägas. Tydligen lägger man inte heller märke till frivilliga handlingar med automatisk utlösning, förrän de måste utföras manuellt.

Sedan leverpastejen inmundigats under medveten sväljning, inväntades en reklampaus, under vilken jag började jag leta efter det förnämligaste redskapet för linors upphackande -- ett "industrirakblad" --, alltså egentligen ett skär avsett för exempelvis fönsterskrapor. Detta söktes i ett skåp, som tidigare befunnits innehålla sådana.

Trots systematisk sökning bar företaget ingen frukt; detta hindrade mig emellertid inte från att göra om hela bestyret vid nästa reklampaus. Här började jag filosofera över orsaken till att med speed benämna detta (och vanligen även närbesläktade) preparat.



Meningslösheten beredde mig lika litet besvär, som sökandet ingav något egentligt hopp om att finna ett industrirakblad. Jag pundade och filosoferade och förklarade med denna dubbla handling således mina på presentationen angivna intressen.

Trots den till synes besvärliga hjälplösheten i att finna sig involverad i en mer eller mindre ofrivillig handling, tycktes detta beteende emellertid inte bekomma mig, då förfarandet trots sin brist på adekvat funktion ändå inverkade stimulerande, ja, till och med givande, på ett personligt plan. Dessutom tillät denna form av arbete tankens närmast totala frihet, då sysslan till sin natur var andefattig, esom den inte ställde några krav på koncentration och viljeansträngning, utan i stället lämnade dessa resurser ograverade, fria att utnyttjas av det tänkande jaget. (Den datatekniskt intresserade finner antagligen paralleller till datorns minneshantering och beräkningar)

Som ett parentetiskt tillägg torde dessa resurser variera med inneboende begåvning och kunskap. Litet krasst skulle det kunna formuleras så, att det krävs en särskild form av intellekt för att med framgång ägna sig åt en särskilt form av idioti.

Jag kan utan att känna vare sig stolthet eller skam erkänna min sårbarhet (om man vill se saken i ett negativt perspektiv) för amfetamin -- eller min kapacitet (om man väljer det positiva perspektivet) att svara på dess effekter. Jag är alltså en hejare på att punda, hur man än vrider och vänder på det.

Då det rationella intellektet inte befattade sig med kroppen, vilken ju praktiskt taget skötte sig själv, öppnade sig de mest insnöade och fascinerande frågeställningar, som beredvilligt lät sig utforskas; detta skedde i mycket på samma sätt som sökandet i skåpet, alltså oavsett om detta var förenat med någon form av nytta eller kunde förväntas ge ett användbart resultat. Denna tanke har antagligen uttrycks minst lika omsorgsfullt formulerad ovan, och det på flera ställen. Men sådana gick tankarna, liksom i ett Möbiusband, där bandet går runt runt och i praktiken bara har en enda sida.

Avslutningsvis följer nedan ett sammandrag av mina tankar under pundandet.

Amfetaminets förtjänster är flertaliga men kanske mest närvarande i sökandet efter något. Det medför, trots ibland magra eller uteblivna resultat, alltid ett genuint välmående att leta eller sortera saker under påverkan av amfetamin; detta gäller även sökande och sortering av intellektuell natur. På samma sätt förhåller det sig med tendensen att plocka isär saker, som i fråga om intellektuella spörsmål inte gör sig desto mindre gällande men likväl kallas vid ett annat namn: att analysera.

Över huvud taget funderade jag mycket över den i grund och botten kanske falska distinktionen mellan fysiskt och psykiskt, kropp och själ, ande och materia, o. s. v., enligt vilken världen brukar indelas.

Efter ett långt misslyckat försök att hitta ett industrirakblad i ett skåp, där det redan tidigare konstaterats vara lönlöst att leta, tog jag mitt förnuft till fånga och letade upp ett vanligt gammaldags, hederligt rakblad med eggar på båda sidor och ett hål i mitten. Rakbladet låg för övrigt i ett badrumsskåp.

Efter att ha anskaffat rakbladet, gick jag ned i källaren för att låna vitrinskåpsdörren: ett stort, jämnt och hårt underlag, utmärkt för upphackandet av linor.

Jag stökade bort litet grejer på soffbordet och placerade där sedan vitrinskåpsdörren, som i praktiken alltså är en stor glasskiva. Mitt ovanpå detta underlag placerade jag därefter med hjälp av en tesked en ögonmåttad dos, som jag satte igång att bearbeta med ett plastkort. Jag krossade pulvret och malde runt med kortet för att verkligen trycka sönder klumparna, och skrapade sedan av kortet med ett annat kort. Använder man rakbladet, så skivar man ned plastflagor i tjacket, vilket i allmänhet inte är något att sträva efter.

Med pulvret ordentligt krossat av det sedan avskrapade plastkortet bearbetade jag dosen med rakbladet, som jag höll böjt i ett krampaktigt grepp för att undvika skärsår, som för upplysnings skull tenderar att uppstå vid hantering med tveeggade rakblad (varför jag också betraktar industrirakbladen som överlägsna, åtminstone i mån av tillgång).

Klockan var omkring 22:00 på kvällen, när jag började hacka upp linorna. Detta är en tid att lägga på minnet, då jag inte var färdig med min föresats förrän två timmar senare kl. 00:00, emedan jag snöat in något alldeles förskräckligt på alla tänkbara aspekter av dosens beredande och återigen gått på kroppslig automatik och åt det tänkande medvetandet lämnat all uppmärksamhet och kraft att godtyckligen fördelas och plöjas ned i första bästa frågeställning, alldeles oavsett om den egentligen var meningsfull att fördjupa sig i eller inte.

När jag inte reflekterade över associationer till tankar och stimuli, roade jag mig med att hacka pulvret på ett estetiskt tilltalande men för själva dosförberedandet högst oändamålsenligt sätt.

Utan att fördjupa mig alltför mycket i min kreativa lust att under bearbetandet forma pulvret i olika figurer som exempelvis den jordglob, vilken blev resultatet av ett växlingsvis vågrätt och lodrätt hackade, kan jag passa på att beskriva handens rörelser.

Jag undvek i möjligaste mån att vidröra glasytan med handlov eller fingrar. Fingeravtryck lämnar fettfläckar, i vilka pulvret tenderar att fastna och klumpa ihop sig -- något som är direkt kontraindicerat, då det övergripande syftet med att hacka upp ett par linor är att sönderdela pulvret i minimala för att inte säga mikroskopiska partiklar kapabla att täcka en större yta slemhinna. Snortar man klumpigt hackat tjack, så är det nog mest en fråga om image eller frånvaro av verktyg eller gynnsamma omständigheter för att bomba det.


En relativt stor del av de två timmarna ägnades också åt att mäta linorna, som efter att ha ägnats en sådan generös förberedelse tycktes titta sorgligt på mig i vetskap om att aldrig få glänsa med sin perfektion för någon annan.

För att exakt kunna beskriva deras mått hämtade jag en måttstock och började genast uppmäta olika inbördes förhållanden mellan de två parallella linjerna på vitrinskåpsdörren.

Var och en av linorna var 850 mm lång, vilket ungefär motsvarar den sammanlagda längden av tre rakbladseggar, och bägge hade en grovlek på 5 mm. Mellan dem var ett tomt utrymme på 350 mm. Ändrades detta förhållande gav kompositionen ett skevt intryck, vilket jag märkte efter att slutligen ha bestämt mig för att med telefonkameran föreviga linorna, eftersom kameran då lurade mig att se ojämnheter, som i själva verket berodde på kamerans låga upplösning, varför jag egentligen helt i onödan justerade linorna och därmed rubbade det inbördes förhållandet.

Efter att ha snortat de perfekta linorna begav jag mig först till en bankomat för att ha råd med ett paket cigaretter. På vägen hittade jag en liten, trasig barncykel, som jag bara inte kunde motstå att prova. Jag kände mig som en clown och cyklade faktiskt ganska länge på det usla fordonet, när jag väl hade snöat in på det; jag hade nästan svårt att skiljas därifrån, fastän det mera var till besvär än hjälp på vägen. Till slut tog dock cyklandet emot för mycket för att vara försvarbart, varför jag slängde omkull cykeln vid vägrenen och promenerade den sista sträckan till bankomaten, och sedan till Statoil för att köpa cigaretter; därefter gick jag hem för att datapunda och läsa pinkapes meddelanden på MSN, vilka var mer än lovligt flöddrade och dessutom väldigt suddiga i mina ansträngda ögon, även om jag gärna försökte uttyda någon mening i dessa osammanhängande haranger.

Detta är bara första delen, invänta nästa del för att läsa om färd till akuten och mina upplevelser som apelsin

Tummen upp, blir ett riktigt betyg när mästervärket är fullbordat.
Ser fram emot del 2.

Något att skriva upp på önskelistan: Industri rakblad?

Finns på Claes Ohlsson (stavning?), ett tiopack för typ 40 spänn.

väldigt bra skrivet, om du inte var/är tjackad när du skrev detta så förtjänar du högsta betyg bara för ansträngningens skull.

Vad tror du?

Jag förde ganska utförliga anteckningar under ruset, och även om jag har fått rensa upp bland dem (eftersom vissa var upprepningar av upprepningarnas upprepningar), så härrör i princip hela textmassan från mina speedade anteckningar.

Jag har för övrigt varit tvungen att knarka bara för att orka skriva den andra delen också, som inte är färdig ännu.

Jag skulle så gärna vilja ha detta uppläst av någon med snäll samt tydlig ton i högtalarna.

Ljudbok!


5/5.

Jag håller med, Arkomanns ljudbok/böcker skulle sälja\o/. Inga planer på detta Arkomann?

Det skulle de fan.
Med en sån där bok också till ljudboken...
"vänd blad"

Så ser man arkomann och kranen sitta i en liten pundar lya och prata spider-man.
Kan fan se de framför mig.

Hahaha det vore nått