https://www.svd.se/popens-storsta-gata-nastan-lost
"Philemon Arthur and The Dung - Jakten på orkestern utan ansikte" av Jonas Johannesson och Martin Snygg berättar historien - den kända historien - om proggbandet från Skåne som i 40 år gäckat den svenska musikbranschen. Vilka var/är de? Bröderna Thomas och Mikael Wiehe? Delar av band som Risken finns eller Träd, gräs & stenar? Två helt okända skåningar?
Men filmen, som nu visas på dokumentärfestivalen Tempo i Stockholm med start på onsdag, hade aldrig för avsikt att avslöja bandet, säger Jonas Johannesson.
– Vi kanske påstod det när vi sökte pengar, men egentligen var det nog aldrig tanken. Och det visade sig vara ett bra beslut. När vi träffade de få som vet vilka PAD är var de fortfarande otroligt lojala mot hemligheten. Trots att det var så länge sedan som PAD var som störst har ingen ens råkat försäga sig. Det gjorde bara vår vördnad ännu större.
I filmen berättar filmskaparna att de får upp ett spår och tror att de kommer hemligheten nära - men väljer att inte gå vidare. Varför?
– Jag är ganska övertygad om att vi var otroligt nära. Det var nästan så att vi kunde knacka på dörren och fråga. Men för oss handlar det om vördnad. Vi har den största respekt för bandet, deras musik och deras val att vara anonyma. Visst, vi skulle få jätterubriker om vi avslöjade dem, men det skulle samtidigt kännas för jobbigt. Vi är hellre en del av myten än de som spräcker den. Det beslutet kändes oerhört bra.
