2007-05-08, 04:54
#1
kön: man
ålder: 19
längd: ca 180 cm
vikt: ca 70 kg
Denna berättelse jag nu kommer att berätta utspelade sig i början av Januari i år, och är någon av det absolut sjukaste jag varit med om. Jag var rätt färsk på CB då (är väl egentligen fortfarande det). Hade precis börjat röka ganska regelbundet (minst 1 gång i veckan) och det hade bara varit standard brunt.
Drog hem till den polare (låt oss kalla honom Erik) som vi brukar sitta hos när vi röker. Han bodde då i en villa med 3 våningar och hade även några inneboende som dock tyckte att det var helt okej att vi rökte där.
Hur som helst så kom jag dit och där satt det vanliga gänget (Erik, Rasmus och Kalle) i soffan och kollade på TV så vi var alltså 4 pers. Även en av polarens inneboede, men han rökte inte så jag räknar inte in honom.
Dom hade fixat grönt av okänd kvalitet, och det var, om jag inte minns helt fel, faktiskt bara andra gången jag rökte grönt, och första gången hade jag druckit en hel del, så jag var rejält förväntansfull.
Vi börjar snacka lite samtidigt som Erik börjar mecka 2 joppar. Rätt stadiga sådana skulle det visa sig. Vi går ut på altanen och delar upp jopparna så jag och Erik har en och Rasmus och Kalle har en. Vi kör "hövding" (man tar 3-4 kraftiga bloss, håller in röken, passar joppen, den andra personen gör samma sak och när man får tillbaks den igen så blåser man ut röken, och repeterar.)
Efter ca 5 min är vi klara, så vi går in igen. Så fort jag kommit innanför dörren känner jag att hur otroligt stekt jag blev. Hade då aldrig blivit så bäng förut.
Vi går och sätter oss i soffan igen, tillsammans med polarens inneboende.
Jag är som sagt ordentligt stekt. Jag märker hur varje rörelse uträttas av min kropp säkert en hel sekund efter jag egentligen gjort det med hjärnan. Känner mig helt efterbliven
Jag är även säker på att jag är den enda av oss som blev hög över huvudtaget.
Är det något jag verkligen ogillar är det just detta, att sitta i ett rum fullt med nyktra personer när man själv är allt väck, och speciellt när jag inte känner alla.
Jag håller munnen stängd så att ingen ska märka något. Sitter bara där och käkar lite godis och stirrar in i TV:n som värsta idioten.
Som tur är så har polarens inneboende bestämt sig för att det är dags för att sova. (Klockan är förresten runt 23:00 nu). Han går upp på övervåningen, och
precis när vi hör att han slår igen dörren så utbrister Erik: "Fan vad hög jag blev!".
Vi börjar asgarva allihop och jag känner mig verkligen lättad över att alla andra befinner sig i samma tillstånd som jag själv.
Vi snackar lite ner, käkar lite godis, kanske spelar lite TV-spel, kommer inte riktigt ihåg. Ungefär en halvtimme går och Erik har rullat en ny. Vi går den här gången ner till undervåningen för att röka den i hans garage (som inte innehåller någon bil utan bara massa skräp, några stolar och typ 100 jointfimpar
) Jag känner mig fortfarande rätt stukad men det är på nergång så en påfyllning kan väl inte skada.... eller?
Vi slår oss ner och passar runt joppen, som är ruggigt fet. Efter den gått förbi alla typ 2 gånger slår det på rätt bra för Erik. Han börjar asgarva och hans huvud rör sig fram och tillbaks som en sån där Bobblehead docka. Det ser verkligen skitkul ut så vi andra börjar också garva.
Någon av oss frågar typ "vad fan sysslar du med?" och han bara fortsätter garva och säger typ "shit asså, mitt huvud är typ här uppe" samtidigt som han sträcker upp handen för att visa.
Jag känner mig pissnödig så jag stapplar bort till närmsta toalett. Det kommer dock inte en droppe, så jag går tillbaks och sätter mig och tar några bloss till, och snart är joppen borta.
Vi rör oss upp på övervåningen igen och sätter oss i soffan. Erik och Rasmus och greppat varsin Playstation 2-kontroll. Spelet som spelas är (som vanligt) Pro Evolution Soccer 6, världens bästa spel. Jag sitter och kollar och märker plötsligt hur borta jag är. Det här är väldigt svårt att förklara, men jag ska försöka.
Jag finner mig själv sittandes med korsade ben och huvudet lutat mot min vänstra arm. Ljuset i rummet har från att varit gulaktigt blivit helt rött. '
Jag tittar ut genom fönstret. Det snöar. Jag hör ljud från överallt, men jag kan inte urskilja var det kommer ifrån, eller från vad, eller vem.
Jag tittar upp på mina kompisar. Istället för att mina ögon följer med hela tiden får jag bara fram en bild av dom sittandes i soffan, och även bilden från när jag tittade ut genom fönstret. Dessa smälter ihop till en enda smet och jag är helt lost. Jag sitter och flackar med blicken, och det som händer är att jag hela tiden får såna här bilder hela tiden, som till slut smälter ihop.
Overklighetskänslan är total. Vad är det som händer egentligen? Detta är inte jag, eller hur? Det här är inte mitt liv. Det här är en film.
Jag lyckas efter ett tag urskilja en del ljud. Jag hör den galna publiken från TV-spelet. Hör även hur Erik och Kalle turas om att säga "blopp". Ser att Rasmus däckat.
"Blopp, blopp, blopp, blopp, blopp, blopp, blopp"
VAD ÄR DET SOM HÄNDER? Hjälp mig, jag har fastnat i tiden. Jag är fast här, jag kommer aldrig härifrån. Jag har blivit galen.
Tankar ploppar upp i huvudet. Jag ser mina föräldrar. De gråter. Jag ser hur de pratar med min bror. De berättar för honom om hur jag sitter inlåst på mentalsjukhuset.
"Shit, ryck upp dig nu för fan!" tänker jag. Jag lyckas komma ur dessa tankar för ett ögonblick, jag är fortfarande helt livrädd dock.
Jag reser mig upp säger nåt till min polare i still med "shit vad hög jag är".
Får "fan vad soft" till svar.
"Nej" svarar jag. "Det är inte ens roligt. Jag går och lägger mig"
Går ner för trappan och mot Eriks rum. Lutar mig mot väggen och tar några djupa andetag. Säger till mig själv att "det här är lugnt, det går snart över" för att i nästa stund säga raka motsatsen. Jag går fram och tillbaks genom rummet och pratar för mig själv. Börjar bli varm nu. Svettas.
"Hjärtat slår fort, ska det verkligen slå så här fort?" Det gör riktigt ont.
"Jag har fått en hjärtattack, jag kommer nog dö". Jag springer upp till övervåningen igen.
"Fan jag tror jag måste ringa ambulansen. Mitt hjärta slår skitfort och jag svettas" säger jag.
"Haha, fan vad han trippar" hör jag från Erik. Sen säger de åt mig att ta av mig mössan (att jag inte tänkte på det tidigare), ta ett glas vatten och lägga mig ner på golvet. Sagt och gjort.
Redan efter någon minut känner jag hur saker och ting börjar gå mot det bättre. Fortfarande duktigt bäng dock.
Känns nu som att jag håller på att pissa på mig, så jag känner efter.... Nope, det är helt torrt. Får denna känsla några gånger till, riktigt jobbigt.
Hursomhelst så lägger det sig mer och mer, och runt 3 - halv 4 börjar vi vandra hemmåt. Jag tänker igenom kvällen. Shit vad sjukt.
Ja, detta är väl vad man kan kalla en rejäl snetripp.
Har som sagt aldrig blivit så här bäng igen och då har jag ändå rökt en hel del sen detta hände.
Så här i efterhand tycker jag att det var en riktigt häftig upplevelse, och jag känner mig även starkare mentalt. Aldrig sneat igen efter detta och tror inte jag kommer göra det heller (inte på CB iaf).
ålder: 19
längd: ca 180 cm
vikt: ca 70 kg
Denna berättelse jag nu kommer att berätta utspelade sig i början av Januari i år, och är någon av det absolut sjukaste jag varit med om. Jag var rätt färsk på CB då (är väl egentligen fortfarande det). Hade precis börjat röka ganska regelbundet (minst 1 gång i veckan) och det hade bara varit standard brunt.
Drog hem till den polare (låt oss kalla honom Erik) som vi brukar sitta hos när vi röker. Han bodde då i en villa med 3 våningar och hade även några inneboende som dock tyckte att det var helt okej att vi rökte där.
Hur som helst så kom jag dit och där satt det vanliga gänget (Erik, Rasmus och Kalle) i soffan och kollade på TV så vi var alltså 4 pers. Även en av polarens inneboede, men han rökte inte så jag räknar inte in honom.
Dom hade fixat grönt av okänd kvalitet, och det var, om jag inte minns helt fel, faktiskt bara andra gången jag rökte grönt, och första gången hade jag druckit en hel del, så jag var rejält förväntansfull.
Vi börjar snacka lite samtidigt som Erik börjar mecka 2 joppar. Rätt stadiga sådana skulle det visa sig. Vi går ut på altanen och delar upp jopparna så jag och Erik har en och Rasmus och Kalle har en. Vi kör "hövding" (man tar 3-4 kraftiga bloss, håller in röken, passar joppen, den andra personen gör samma sak och när man får tillbaks den igen så blåser man ut röken, och repeterar.)
Efter ca 5 min är vi klara, så vi går in igen. Så fort jag kommit innanför dörren känner jag att hur otroligt stekt jag blev. Hade då aldrig blivit så bäng förut.
Vi går och sätter oss i soffan igen, tillsammans med polarens inneboende.
Jag är som sagt ordentligt stekt. Jag märker hur varje rörelse uträttas av min kropp säkert en hel sekund efter jag egentligen gjort det med hjärnan. Känner mig helt efterbliven
Jag är även säker på att jag är den enda av oss som blev hög över huvudtaget.
Är det något jag verkligen ogillar är det just detta, att sitta i ett rum fullt med nyktra personer när man själv är allt väck, och speciellt när jag inte känner alla.
Jag håller munnen stängd så att ingen ska märka något. Sitter bara där och käkar lite godis och stirrar in i TV:n som värsta idioten.
Som tur är så har polarens inneboende bestämt sig för att det är dags för att sova. (Klockan är förresten runt 23:00 nu). Han går upp på övervåningen, och
precis när vi hör att han slår igen dörren så utbrister Erik: "Fan vad hög jag blev!".
Vi börjar asgarva allihop och jag känner mig verkligen lättad över att alla andra befinner sig i samma tillstånd som jag själv.
Vi snackar lite ner, käkar lite godis, kanske spelar lite TV-spel, kommer inte riktigt ihåg. Ungefär en halvtimme går och Erik har rullat en ny. Vi går den här gången ner till undervåningen för att röka den i hans garage (som inte innehåller någon bil utan bara massa skräp, några stolar och typ 100 jointfimpar
) Jag känner mig fortfarande rätt stukad men det är på nergång så en påfyllning kan väl inte skada.... eller?Vi slår oss ner och passar runt joppen, som är ruggigt fet. Efter den gått förbi alla typ 2 gånger slår det på rätt bra för Erik. Han börjar asgarva och hans huvud rör sig fram och tillbaks som en sån där Bobblehead docka. Det ser verkligen skitkul ut så vi andra börjar också garva.
Någon av oss frågar typ "vad fan sysslar du med?" och han bara fortsätter garva och säger typ "shit asså, mitt huvud är typ här uppe" samtidigt som han sträcker upp handen för att visa.
Jag känner mig pissnödig så jag stapplar bort till närmsta toalett. Det kommer dock inte en droppe, så jag går tillbaks och sätter mig och tar några bloss till, och snart är joppen borta.
Vi rör oss upp på övervåningen igen och sätter oss i soffan. Erik och Rasmus och greppat varsin Playstation 2-kontroll. Spelet som spelas är (som vanligt) Pro Evolution Soccer 6, världens bästa spel. Jag sitter och kollar och märker plötsligt hur borta jag är. Det här är väldigt svårt att förklara, men jag ska försöka.
Jag finner mig själv sittandes med korsade ben och huvudet lutat mot min vänstra arm. Ljuset i rummet har från att varit gulaktigt blivit helt rött. '
Jag tittar ut genom fönstret. Det snöar. Jag hör ljud från överallt, men jag kan inte urskilja var det kommer ifrån, eller från vad, eller vem.
Jag tittar upp på mina kompisar. Istället för att mina ögon följer med hela tiden får jag bara fram en bild av dom sittandes i soffan, och även bilden från när jag tittade ut genom fönstret. Dessa smälter ihop till en enda smet och jag är helt lost. Jag sitter och flackar med blicken, och det som händer är att jag hela tiden får såna här bilder hela tiden, som till slut smälter ihop.
Overklighetskänslan är total. Vad är det som händer egentligen? Detta är inte jag, eller hur? Det här är inte mitt liv. Det här är en film.
Jag lyckas efter ett tag urskilja en del ljud. Jag hör den galna publiken från TV-spelet. Hör även hur Erik och Kalle turas om att säga "blopp". Ser att Rasmus däckat.
"Blopp, blopp, blopp, blopp, blopp, blopp, blopp"
VAD ÄR DET SOM HÄNDER? Hjälp mig, jag har fastnat i tiden. Jag är fast här, jag kommer aldrig härifrån. Jag har blivit galen.
Tankar ploppar upp i huvudet. Jag ser mina föräldrar. De gråter. Jag ser hur de pratar med min bror. De berättar för honom om hur jag sitter inlåst på mentalsjukhuset.
"Shit, ryck upp dig nu för fan!" tänker jag. Jag lyckas komma ur dessa tankar för ett ögonblick, jag är fortfarande helt livrädd dock.
Jag reser mig upp säger nåt till min polare i still med "shit vad hög jag är".
Får "fan vad soft" till svar.
"Nej" svarar jag. "Det är inte ens roligt. Jag går och lägger mig"
Går ner för trappan och mot Eriks rum. Lutar mig mot väggen och tar några djupa andetag. Säger till mig själv att "det här är lugnt, det går snart över" för att i nästa stund säga raka motsatsen. Jag går fram och tillbaks genom rummet och pratar för mig själv. Börjar bli varm nu. Svettas.
"Hjärtat slår fort, ska det verkligen slå så här fort?" Det gör riktigt ont.
"Jag har fått en hjärtattack, jag kommer nog dö". Jag springer upp till övervåningen igen.
"Fan jag tror jag måste ringa ambulansen. Mitt hjärta slår skitfort och jag svettas" säger jag.
"Haha, fan vad han trippar" hör jag från Erik. Sen säger de åt mig att ta av mig mössan (att jag inte tänkte på det tidigare), ta ett glas vatten och lägga mig ner på golvet. Sagt och gjort.
Redan efter någon minut känner jag hur saker och ting börjar gå mot det bättre. Fortfarande duktigt bäng dock.
Känns nu som att jag håller på att pissa på mig, så jag känner efter.... Nope, det är helt torrt. Får denna känsla några gånger till, riktigt jobbigt.
Hursomhelst så lägger det sig mer och mer, och runt 3 - halv 4 börjar vi vandra hemmåt. Jag tänker igenom kvällen. Shit vad sjukt.
Ja, detta är väl vad man kan kalla en rejäl snetripp.
Har som sagt aldrig blivit så här bäng igen och då har jag ändå rökt en hel del sen detta hände.
Så här i efterhand tycker jag att det var en riktigt häftig upplevelse, och jag känner mig även starkare mentalt. Aldrig sneat igen efter detta och tror inte jag kommer göra det heller (inte på CB iaf).
Rätt obehagligt...
