2007-05-07, 16:31
#1
Hej,
Ja herrejävlar.
Har just vaknat upp ur en 14-timmars sömn efter den jobbigaste drogupplevelsen i hela mitt liv. Igår höll jag på att knarka bort jobbet mitt:
Jobbar på ett kontor i centrala Helsingfors, flyttade hit från Sverige för 1.5 år sen. Jobbar nattskift vissa veckor, då är vi 5-6 pers på kontoret som jobbar mellan 15-03 på natten. En av mina arbetskamrater brukar röka gräs på jobbet var och varannan natt, och igår erbjöd han mig att följa med in på rökrummet för att röka gräs. Klockan var runt 01.50. Jag hade intagit 100mg Kodein tidigare under kvällen, det tänkte jag (tyvärr) inte på när jag accpeterade inbjudan till rökerierna.
Vi stapplar in i rökrummet som ligger fyra trappor ner, och en stor joint kommer fram som är rullad 50/50 med starka Camel-cigg och nåt hemodlat dundergräs. Jag som inte har rökt på 1.5 år suger smart nog i mig den ena bamse-hitten efter den andra. Vi pratar lite om bilar och om musikfestivaler. Allmänt trevlig stämning och allt känns bra. Plötsligt är jointen slut och jag tycker att jag börjar känna en viss förvirring och lite balanssvårigheter, men inte något som inte är hanterbart. "Nu går vi tillbaks och jobbar igen" tänker jag.
På väg upp från rökrummet tillbaka till kontoret känner jag mig plötsligt knäsvag. Säger jag till Rökpolaren att jag klarar inte av att ta trapporna 4 våningar, vi måste ta hissen. När vi väl kommer ut ur hissen hör jag att han pratar med mig, men jag har INGEN aning om vad han säger. Jag är helt koncentrerad på att försöka bete mig normalt nu när jag ska återträda in på min arbetsplats. Där sitter ju 8 andra som är "nyktra" och jag får ju inte verka konstig så att dom förstår vad vi har gjort.
Just innan vi kliver in på kontoret, säger jag till min kamrat att inte prata med mig på arbetsplatsen (vi sitter bredvid varandra), för jag kommer inte att kunna svara normalt på några frågor och därmed dra till oss de andras uppmärksamhet. Jag slår mig ner vid datorn, loggar in, och ska till att försöka börja jobba som "vanligt". Grejen är bara att jag har glömt alla mina arbetsuppgifter. Jag förstår ingenting av vad som dyker upp på skärmen när jag loggar in på min egen dator.
Nu börjar jag få panik och en jävla noja. Jag kan knappt se texten på skärmen, och jag känner att hjärtat rusar - allt blod har lämnat min hjärna och jag är mycket nära att svimma. Jag hör dessutom att polarn har frågat mig något och sitter och väntar på ett svar. Jag har dock inte uppfattat någonting av frågan, så jag chansar och svarar "ja". Det verkade dock vara ett konstigt svar, för nu vänder sig 2 av de övriga på kontoret om och stirrar på mig (de sitter i andra änden av rummet som tur är). Paniken är total.
Jag känner att jag måste gå på toaletten och svimma där, för annars kommer jag svimma i min stol mitt framför de andra. Jag stapplar ut till toaletten med allas ögon (antagligen) i ryggen och sätter mig på toalettsitsen och stirrar ner i golvet. Kastar ett öga i spegeln och får en chock. Jag är blek som ett nytvättat lakan i ansiktet. Ögonen är knallröda, och ni kan tänka er hur den kombinationen ser ut. Ångest 99/100.
Mina instinkter säger mig att jag måste lämna kontoret, för det går inte att dölja mitt hälsotillstånd längre. Jag kastar en blick på klockan och ser att det bara är 45 minuter kvar av mitt arbetspass. Kanske kan jag klara att bara gå tillbaks in och sitta och stirra tomt framför mig i stolen i 45 min? Jag beslutar mig för att försöka.
Jag går in i kontoret som en zombie, tittar inte på någon annan, tilltalar givetvis ingen, utan sätter mig bara på stolen och loggar in. Stirrar rakt igenom skärmen......och känner plötsligt....att jag inte vet vem jag är.
Jag får såna otroliga overklighetskänslor. Jag vet mitt personnummer, mitt namn och vad jag bor, men det känns inte verkligt. Jag får nu för mig att jag har knarkat sönder hjärnan och att jag har blivit sinnessjuk. Vill bara rusa ut.
Ser en flaska vatten på bordet, greppar den och fuktar den sahara-tunna munnen. Försöker lugna mig och tänka logiskt: Detta är bara en noja, det går över. Nu måste jag koncentrera mig på att undvika upptäckt. Om nån kommer på att jag har knarkat på jobbet så är det sparken direkt. Vilken mardrömssituation när man inte ens vet vem man är!!
Försöker prioritera. Uppdrag 1: Kom helskinnad från jobbet utan att svimma. Uppdrag 2: Börja brottas med hjärnspökena och nojjorna. Att göra detta på jobbet skulle förmodligen leda till ett totalt mentalt sammanbrott.
Bordet framför mig ser ut som ett slagfält, en tallrik med matrester, pappersmuggar osv. Detta bord måste städas innan jag går hem om en halvtimme. Det känns som ett oöverstigligt hinder då papperskorgarna och köket ligger i andra änden av rummet, dvs för att komma dit måste jag passera ALLA DE NYKTRA personerna i andra änden av salen. Jag håller på att kräkas vid tanken.
Mitt psyke är dock starkt i botten så jag lyckas samla ihop mig själv och undvika att bryta ihop totalt. Tar smutstallrikarna och kopparna i famnen och går zombielikt till köket. Går förbi en kille som följer mig med blicken hela tiden och säger nåt. Jag låtsas inte höra honom och går med huvudet bortvänt för att han inte ska se hur jag ser ut i ansiktet. Jag uppfattade inte heller vad denna person försökte säga.
Väl i köket öppnar jag diskmaskinen, ser min spegelbild i denna och ser ett JÄVLA SPÖKE. Helt vit i fejset. Kastar in all disk huller om buller, splashar lite vatten i ansiktet och stapplar tillbaka till min plats.
Jag känner fortfarande att jag inte vet vem jag är.
Viskar till rök-polaren att jag håller på att svimma och att jag måste hem. Det är nu bara en kvart kvar till skiftets slut, alltså ingen katastrof att gå hem. Lyckas ta på mig kläderna någorlunda normalt och lämnar kontoret. Kommer ut i friska luften och det känns så skönt att jag nästan börjar gråta. Jag vet dock fortfarande inte vem jag är.
Går de tre minuterna hem. Därefter svart. Vaknade upp för en kvart sen.
---------------------
Jag vaknade upp nu som sagt, och psyket är återställt, fast jag är fruktansvärt trött. Jag känner faktiskt ingen direkt ångest, utan snarare en lättnad att det inte slutade värre än vad det gjorde. Jag TROR inte att någon direkt märkte att jag var stenad, att jag inte mådde bra var dock otroligt uppenbart, men det är ju inte olagligt...
Några reflektioner: Det är hemskt att få dessa overklighetskänslor när man känner att man har tappat bort sig själv och är totalt förvirrad och knappt vet vad man heter.
Kodein kan förstärka gräs mycket kraftigt.
Det är dumt att knarka på jobbet och jag kommer aldrig mer göra om det. Cannabis är en drog för hemmets lugna vrå.
Ja herrejävlar.
Har just vaknat upp ur en 14-timmars sömn efter den jobbigaste drogupplevelsen i hela mitt liv. Igår höll jag på att knarka bort jobbet mitt:Jobbar på ett kontor i centrala Helsingfors, flyttade hit från Sverige för 1.5 år sen. Jobbar nattskift vissa veckor, då är vi 5-6 pers på kontoret som jobbar mellan 15-03 på natten. En av mina arbetskamrater brukar röka gräs på jobbet var och varannan natt, och igår erbjöd han mig att följa med in på rökrummet för att röka gräs. Klockan var runt 01.50. Jag hade intagit 100mg Kodein tidigare under kvällen, det tänkte jag (tyvärr) inte på när jag accpeterade inbjudan till rökerierna.
Vi stapplar in i rökrummet som ligger fyra trappor ner, och en stor joint kommer fram som är rullad 50/50 med starka Camel-cigg och nåt hemodlat dundergräs. Jag som inte har rökt på 1.5 år suger smart nog i mig den ena bamse-hitten efter den andra. Vi pratar lite om bilar och om musikfestivaler. Allmänt trevlig stämning och allt känns bra. Plötsligt är jointen slut och jag tycker att jag börjar känna en viss förvirring och lite balanssvårigheter, men inte något som inte är hanterbart. "Nu går vi tillbaks och jobbar igen" tänker jag.
På väg upp från rökrummet tillbaka till kontoret känner jag mig plötsligt knäsvag. Säger jag till Rökpolaren att jag klarar inte av att ta trapporna 4 våningar, vi måste ta hissen. När vi väl kommer ut ur hissen hör jag att han pratar med mig, men jag har INGEN aning om vad han säger.
Jag är helt koncentrerad på att försöka bete mig normalt nu när jag ska återträda in på min arbetsplats. Där sitter ju 8 andra som är "nyktra" och jag får ju inte verka konstig så att dom förstår vad vi har gjort. Just innan vi kliver in på kontoret, säger jag till min kamrat att inte prata med mig på arbetsplatsen (vi sitter bredvid varandra), för jag kommer inte att kunna svara normalt på några frågor och därmed dra till oss de andras uppmärksamhet. Jag slår mig ner vid datorn, loggar in, och ska till att försöka börja jobba som "vanligt". Grejen är bara att jag har glömt alla mina arbetsuppgifter.
Jag förstår ingenting av vad som dyker upp på skärmen när jag loggar in på min egen dator. Nu börjar jag få panik och en jävla noja. Jag kan knappt se texten på skärmen, och jag känner att hjärtat rusar - allt blod har lämnat min hjärna och jag är mycket nära att svimma. Jag hör dessutom att polarn har frågat mig något och sitter och väntar på ett svar. Jag har dock inte uppfattat någonting av frågan, så jag chansar och svarar "ja". Det verkade dock vara ett konstigt svar, för nu vänder sig 2 av de övriga på kontoret om och stirrar på mig (de sitter i andra änden av rummet som tur är). Paniken är total.
Jag känner att jag måste gå på toaletten och svimma där, för annars kommer jag svimma i min stol mitt framför de andra. Jag stapplar ut till toaletten med allas ögon (antagligen) i ryggen och sätter mig på toalettsitsen och stirrar ner i golvet. Kastar ett öga i spegeln och får en chock. Jag är blek som ett nytvättat lakan i ansiktet. Ögonen är knallröda, och ni kan tänka er hur den kombinationen ser ut. Ångest 99/100.
Mina instinkter säger mig att jag måste lämna kontoret, för det går inte att dölja mitt hälsotillstånd längre. Jag kastar en blick på klockan och ser att det bara är 45 minuter kvar av mitt arbetspass. Kanske kan jag klara att bara gå tillbaks in och sitta och stirra tomt framför mig i stolen i 45 min? Jag beslutar mig för att försöka.
Jag går in i kontoret som en zombie, tittar inte på någon annan, tilltalar givetvis ingen, utan sätter mig bara på stolen och loggar in. Stirrar rakt igenom skärmen......och känner plötsligt....att jag inte vet vem jag är.
Jag får såna otroliga overklighetskänslor. Jag vet mitt personnummer, mitt namn och vad jag bor, men det känns inte verkligt. Jag får nu för mig att jag har knarkat sönder hjärnan och att jag har blivit sinnessjuk. Vill bara rusa ut.
Ser en flaska vatten på bordet, greppar den och fuktar den sahara-tunna munnen. Försöker lugna mig och tänka logiskt: Detta är bara en noja, det går över. Nu måste jag koncentrera mig på att undvika upptäckt. Om nån kommer på att jag har knarkat på jobbet så är det sparken direkt. Vilken mardrömssituation när man inte ens vet vem man är!!
Försöker prioritera. Uppdrag 1: Kom helskinnad från jobbet utan att svimma. Uppdrag 2: Börja brottas med hjärnspökena och nojjorna. Att göra detta på jobbet skulle förmodligen leda till ett totalt mentalt sammanbrott.
Bordet framför mig ser ut som ett slagfält, en tallrik med matrester, pappersmuggar osv. Detta bord måste städas innan jag går hem om en halvtimme. Det känns som ett oöverstigligt hinder då papperskorgarna och köket ligger i andra änden av rummet, dvs för att komma dit måste jag passera ALLA DE NYKTRA personerna i andra änden av salen. Jag håller på att kräkas vid tanken.
Mitt psyke är dock starkt i botten så jag lyckas samla ihop mig själv och undvika att bryta ihop totalt. Tar smutstallrikarna och kopparna i famnen och går zombielikt till köket. Går förbi en kille som följer mig med blicken hela tiden och säger nåt. Jag låtsas inte höra honom och går med huvudet bortvänt för att han inte ska se hur jag ser ut i ansiktet. Jag uppfattade inte heller vad denna person försökte säga.
Väl i köket öppnar jag diskmaskinen, ser min spegelbild i denna och ser ett JÄVLA SPÖKE. Helt vit i fejset. Kastar in all disk huller om buller, splashar lite vatten i ansiktet och stapplar tillbaka till min plats.
Jag känner fortfarande att jag inte vet vem jag är.
Viskar till rök-polaren att jag håller på att svimma och att jag måste hem. Det är nu bara en kvart kvar till skiftets slut, alltså ingen katastrof att gå hem. Lyckas ta på mig kläderna någorlunda normalt och lämnar kontoret. Kommer ut i friska luften och det känns så skönt att jag nästan börjar gråta. Jag vet dock fortfarande inte vem jag är.
Går de tre minuterna hem. Därefter svart. Vaknade upp för en kvart sen.
---------------------
Jag vaknade upp nu som sagt, och psyket är återställt, fast jag är fruktansvärt trött. Jag känner faktiskt ingen direkt ångest, utan snarare en lättnad att det inte slutade värre än vad det gjorde. Jag TROR inte att någon direkt märkte att jag var stenad, att jag inte mådde bra var dock otroligt uppenbart, men det är ju inte olagligt...
Några reflektioner: Det är hemskt att få dessa overklighetskänslor när man känner att man har tappat bort sig själv och är totalt förvirrad och knappt vet vad man heter.
Kodein kan förstärka gräs mycket kraftigt.
Det är dumt att knarka på jobbet och jag kommer aldrig mer göra om det. Cannabis är en drog för hemmets lugna vrå.
