2007-05-07, 02:41
#1
Ålder: 20
Kön: Man
Dos: 650 mg DXM
Tidigare substanser: DXM, Alkohol, N-ethyl-2C-B, 2C-T-4
Prolog
Klockan tio, en ytterst tråkig fredagskväll, satt jag vid min dator, minding my own business, när plötsligt telefonen ringde. Det var min käre vän och trippkamrat, Knarkfarfar. Knarkfarfar är en nyfödd knarkare av klass, och han har, sedan han blev introducerad till den här världen, gapat och svalt allt man hällt i honom. En riktigt bra kille, alltså.
Så, vad kan två uttråkade ungdomar med tillgång till allderles för mycket research chemicals få för sig att göra? Det var bara en fråga om minuter, och Tripp-trapp-trull, så var vi på väg mot vår vanliga knarkarkvart, vars ägare, en annan trippkamrat till mig, hade besök av min tripsitter och RC-guru, som vi kan kalla för Kompis, och hans flickvän.
Knarkfarfar hade kommit dit lite tidigare än jag, och tjuvstartat, så han låg tjugo minuter före när jag droppade mitt första piller. Vi satt allihopa och tittade på en hentaifilm med en robotflicka i trettonårsåldern och ett par trippelbröstade utomjordingar, medans vi väntade på att den rosa medicinen skulle göra det den var bäst på.
Resan tar sin början
Knarkfarfar har gått och lagt sig i sängen. Han är redan inne i dimman, och jag sitter i rummet bredvid, och talar med sällskapet. Jag känner mig dexad, men inte tillräckligt för att det skall leda någonvart. Mina tankebanor känns lite skumma, och det känns som om signalerna åker slalom mellan synapserna i huvudet på mig. Efter en stund, då det gått en timme från det första intaget, så pillar jag i mig ett piller till.
Strax därefter känner jag hur det slår på lite mer märkbart, och jag bestämmer mig för att göra knarkfarfar, som kommit utvaggande ibland och frågat om det är dags för hans nästa dosering snart, sällskap i sängen.
Vi ligger där, och jag börjar snart (?) känna att jag smälter in i sängen. Det känns som om jag faller, eller sjunker, samtidigt som jag blir mjukare och mjukare. En kittlande, behaglig, men mörk känsla. När jag sluter ögonen ser jag skogslandskap och träd, svartvitt och otydligt, och med snabbt skiftande bilder.
Dude, where's my soul?
Var i helvete är jag? Rummet jag befann mig i är som bortblåst - Eller. Nej. Jag ligger fortfarande där. Men det är annorlunda. Det känns som att vakna upp ur en dröm - Jag har drömt verkligheten - Dexlandet är där jag lever, egentligen. Proportionerna är skeva. Underliga. Men det är fullständigt naturligt. Så skall det vara. Min trippvän ligger bredvid. Fortfarande. Jag ligger där och sjunker ned i madrassen, och smälter runt i sängen ett tag, tills jag stänger ögonen.
En ohyggligt konstig känsla börjar bulta på mitt solarplexus, som ett kittlande, frasande, varmkallt pulserande, och framför mina ögon ser jag en genomskinlig, blå, lysande kopia av mig själv stiga upp ur min kropp. Först huvudet, sedan resten av kroppen. Jag, eller han, eller vad det nu är, stiger vidare, och försvinner upp genom taket.
Jag ligger och ponerar min pekuliära situation ett tag. Min själ flydde just fältet. Är jag alltså död? Eller är jag bara själlös? Jag kommer fram till att jag är själlös, och så var det med den saken. Han kommer väl tillbaka snart. Måste frysa där ute, helt naken som han är. Hm.
I Taklampans Våld
BLAM! Jag vaknar, återigen upp, som ur en dröm. Denna gång är alla proportioner som de brukar vara. Jag känner mig utslungad ur trippen, och funderar en stund över hur i helsike det gick till. Jag sluter ögonen för att se om någonting intressant händer. Men alla hallisar är som bortblåsta. Känslan och tankarna flyger dock fortfarande fritt, så att jag antar helt enkelt att jag bara hade nått ett annat stadium av trippen.
Kompis, min knarkguru, kommer in med den sista doseringen. Lite mer än en halv tabb till mig, och lite mindre än en halv tabb till knarkfarfar. Vi tackar och tar emot.
Så öppnar jag ögonen igen, och... Rummet är helt grönt och krökt. Allt är annorlunda på något sätt. Fönstret är borta, och taklampan... Den där jäkla taklampan sitter och ler åt alltihopa. Han ser så jävla mallig ut när han sitter där uppe och gör hela rummet grönt. Jävla lampjävel att hålla på sådär.
Taklampan är en liten platta med tre stycken spotlights. De har arrangerat sig på ett vis som får det att se ut som om två av spotlightsen är armar. Den tredje, uh... Den bara är där. Och han sitter och klamrar sig fast vid taket, och tror att han bestämmer.
Jag befinner mig i taklampans dimension. Här lyder allting hans vilja. Men jag, en dimensionsresande psykonaut, skall försvara mig mot hans maligna planer. Jag samlar kraft, och bygger om rummet med mina tankar. Det slutar att vara grönt och krökt, och blir som det skall vara. Taklampan ser moloken ut.
Jag ligger och tänker vidare på stora saker, blundandes, och varje gång jag öppnar ögonen så har lampjäkeln gjort om rummet igen, och jag är tvungen att ändra tillbaka det varje gång. Det är en storartad psykisk duell. En man mot en taklampa - En kamp om en dimension.
Till slut går jag vinnande ur striden, och har med mina krafter ändrat lite extra i rummet så att det ser bekvämt och mysigt ut.
Det bor tentakelmonster i TVn
Där ligger jag, i den övertagna dimensionen. Med taklampan besegrad är jag den nya herren i rummet. Men detta är en konstig värld att bestämma i, för det bor ett tentakelmonster i TVn. TVn är placerad mitt framför sängen, och vi ser den hela tiden när vi trippar. Nu börjar det röra sig, och tentakler kantar skärmen. De vajar som sjögräs i vinden, långa som korta, och ibland sticker de ut ur skärmen och slingrar sig omkring i rummet. Mitt i tv-rutan finns det ett monsteransikte. Det har en massa tänder, och två stora ögon.
Monstret är dock inte illasinnat. Det bara bor där. Jag ligger och observerar dess beteende ett bra tag, medans jag funderar över hur ett så stort monster får plats i en så liten tv-apparat. Mycket underligt.
Endgame
Efter en obestämd tid kryper monstret tillbaka, och försvinner in i skärmen. Jag ligger och funderar över min konstigaste tripp hittills, medans effekterna sakta avtar. Min själ har jag fortfarande inte sett till, men sedan när har jag behöft en sådan? Lampan ser fortfarande fin ut, och allt är väl. Sömnen gör sig påmind, och jag slumrar sakta in.
Dagen efter, har jag fortfarande CEVs när jag blundar. Vågiga mönster blir till konstiga varelser i ständig förändring, och de sprutar lila blixtar ur munnen. Jag ser dem på insidan av mina ögonlock så fort jag blundar, och detta håller i sig i tre-fyra dagar. Men denna gång har jag iallafall inte dubbelsyn.
Slutsats: Detta är den konstigaste trippen jag någonsin haft. Jag hoppas att jag inte tråkade ut er, men jag var tvungen att berätta. Trodde inte heller att man kunde få så verkliga hallucinationer på DXM. Lampan, det krökta gröna rummet och tentakelmonstret var alla så ohyggligt life-like, att de lika gärna hade kunnat vara verkliga. Någon annan som fått så kraftiga hallisar på denna drog, eller är det bara jag som är skum?
Kön: Man
Dos: 650 mg DXM
Tidigare substanser: DXM, Alkohol, N-ethyl-2C-B, 2C-T-4
Prolog
Klockan tio, en ytterst tråkig fredagskväll, satt jag vid min dator, minding my own business, när plötsligt telefonen ringde. Det var min käre vän och trippkamrat, Knarkfarfar. Knarkfarfar är en nyfödd knarkare av klass, och han har, sedan han blev introducerad till den här världen, gapat och svalt allt man hällt i honom. En riktigt bra kille, alltså.
Så, vad kan två uttråkade ungdomar med tillgång till allderles för mycket research chemicals få för sig att göra? Det var bara en fråga om minuter, och Tripp-trapp-trull, så var vi på väg mot vår vanliga knarkarkvart, vars ägare, en annan trippkamrat till mig, hade besök av min tripsitter och RC-guru, som vi kan kalla för Kompis, och hans flickvän.
Knarkfarfar hade kommit dit lite tidigare än jag, och tjuvstartat, så han låg tjugo minuter före när jag droppade mitt första piller. Vi satt allihopa och tittade på en hentaifilm med en robotflicka i trettonårsåldern och ett par trippelbröstade utomjordingar, medans vi väntade på att den rosa medicinen skulle göra det den var bäst på.
Resan tar sin början
Knarkfarfar har gått och lagt sig i sängen. Han är redan inne i dimman, och jag sitter i rummet bredvid, och talar med sällskapet. Jag känner mig dexad, men inte tillräckligt för att det skall leda någonvart. Mina tankebanor känns lite skumma, och det känns som om signalerna åker slalom mellan synapserna i huvudet på mig. Efter en stund, då det gått en timme från det första intaget, så pillar jag i mig ett piller till.
Strax därefter känner jag hur det slår på lite mer märkbart, och jag bestämmer mig för att göra knarkfarfar, som kommit utvaggande ibland och frågat om det är dags för hans nästa dosering snart, sällskap i sängen.
Vi ligger där, och jag börjar snart (?) känna att jag smälter in i sängen. Det känns som om jag faller, eller sjunker, samtidigt som jag blir mjukare och mjukare. En kittlande, behaglig, men mörk känsla. När jag sluter ögonen ser jag skogslandskap och träd, svartvitt och otydligt, och med snabbt skiftande bilder.
Dude, where's my soul?
Var i helvete är jag? Rummet jag befann mig i är som bortblåst - Eller. Nej. Jag ligger fortfarande där. Men det är annorlunda. Det känns som att vakna upp ur en dröm - Jag har drömt verkligheten - Dexlandet är där jag lever, egentligen. Proportionerna är skeva. Underliga. Men det är fullständigt naturligt. Så skall det vara. Min trippvän ligger bredvid. Fortfarande. Jag ligger där och sjunker ned i madrassen, och smälter runt i sängen ett tag, tills jag stänger ögonen.
En ohyggligt konstig känsla börjar bulta på mitt solarplexus, som ett kittlande, frasande, varmkallt pulserande, och framför mina ögon ser jag en genomskinlig, blå, lysande kopia av mig själv stiga upp ur min kropp. Först huvudet, sedan resten av kroppen. Jag, eller han, eller vad det nu är, stiger vidare, och försvinner upp genom taket.
Jag ligger och ponerar min pekuliära situation ett tag. Min själ flydde just fältet. Är jag alltså död? Eller är jag bara själlös? Jag kommer fram till att jag är själlös, och så var det med den saken. Han kommer väl tillbaka snart. Måste frysa där ute, helt naken som han är. Hm.
I Taklampans Våld
BLAM! Jag vaknar, återigen upp, som ur en dröm. Denna gång är alla proportioner som de brukar vara. Jag känner mig utslungad ur trippen, och funderar en stund över hur i helsike det gick till. Jag sluter ögonen för att se om någonting intressant händer. Men alla hallisar är som bortblåsta. Känslan och tankarna flyger dock fortfarande fritt, så att jag antar helt enkelt att jag bara hade nått ett annat stadium av trippen.
Kompis, min knarkguru, kommer in med den sista doseringen. Lite mer än en halv tabb till mig, och lite mindre än en halv tabb till knarkfarfar. Vi tackar och tar emot.
Så öppnar jag ögonen igen, och... Rummet är helt grönt och krökt. Allt är annorlunda på något sätt. Fönstret är borta, och taklampan... Den där jäkla taklampan sitter och ler åt alltihopa. Han ser så jävla mallig ut när han sitter där uppe och gör hela rummet grönt. Jävla lampjävel att hålla på sådär.
Taklampan är en liten platta med tre stycken spotlights. De har arrangerat sig på ett vis som får det att se ut som om två av spotlightsen är armar. Den tredje, uh... Den bara är där. Och han sitter och klamrar sig fast vid taket, och tror att han bestämmer.
Jag befinner mig i taklampans dimension. Här lyder allting hans vilja. Men jag, en dimensionsresande psykonaut, skall försvara mig mot hans maligna planer. Jag samlar kraft, och bygger om rummet med mina tankar. Det slutar att vara grönt och krökt, och blir som det skall vara. Taklampan ser moloken ut.
Jag ligger och tänker vidare på stora saker, blundandes, och varje gång jag öppnar ögonen så har lampjäkeln gjort om rummet igen, och jag är tvungen att ändra tillbaka det varje gång. Det är en storartad psykisk duell. En man mot en taklampa - En kamp om en dimension.
Till slut går jag vinnande ur striden, och har med mina krafter ändrat lite extra i rummet så att det ser bekvämt och mysigt ut.
Det bor tentakelmonster i TVn
Där ligger jag, i den övertagna dimensionen. Med taklampan besegrad är jag den nya herren i rummet. Men detta är en konstig värld att bestämma i, för det bor ett tentakelmonster i TVn. TVn är placerad mitt framför sängen, och vi ser den hela tiden när vi trippar. Nu börjar det röra sig, och tentakler kantar skärmen. De vajar som sjögräs i vinden, långa som korta, och ibland sticker de ut ur skärmen och slingrar sig omkring i rummet. Mitt i tv-rutan finns det ett monsteransikte. Det har en massa tänder, och två stora ögon.
Monstret är dock inte illasinnat. Det bara bor där. Jag ligger och observerar dess beteende ett bra tag, medans jag funderar över hur ett så stort monster får plats i en så liten tv-apparat. Mycket underligt.
Endgame
Efter en obestämd tid kryper monstret tillbaka, och försvinner in i skärmen. Jag ligger och funderar över min konstigaste tripp hittills, medans effekterna sakta avtar. Min själ har jag fortfarande inte sett till, men sedan när har jag behöft en sådan? Lampan ser fortfarande fin ut, och allt är väl. Sömnen gör sig påmind, och jag slumrar sakta in.
Dagen efter, har jag fortfarande CEVs när jag blundar. Vågiga mönster blir till konstiga varelser i ständig förändring, och de sprutar lila blixtar ur munnen. Jag ser dem på insidan av mina ögonlock så fort jag blundar, och detta håller i sig i tre-fyra dagar. Men denna gång har jag iallafall inte dubbelsyn.
Slutsats: Detta är den konstigaste trippen jag någonsin haft. Jag hoppas att jag inte tråkade ut er, men jag var tvungen att berätta. Trodde inte heller att man kunde få så verkliga hallucinationer på DXM. Lampan, det krökta gröna rummet och tentakelmonstret var alla så ohyggligt life-like, att de lika gärna hade kunnat vara verkliga. Någon annan som fått så kraftiga hallisar på denna drog, eller är det bara jag som är skum?
