Sjömålsrobot Harpoon vs. nyare ryska system

Har "dina" ryska 3M-54 Klub/P-270 Moskit på allvar testats i en skarp krigssituation med en hyfsad motståndare?

Inte vad jag vet, det kan dock även sägas om merparten av världens ASM inklusive RBS 15, Penguin, NSM och även Harpoon skulle jag vilja påstå om man som du säger räknar med motståndare med realistisk kapacitet att kunna slå ut dem.

Ja, så sant. Jag är mest intresserad av varför underljudskoncept verkar dominera i amerikanska arsenalen och om det kommer att förbli så

Självfallet kan de inte maximera insatsen i alla rikningar, men med den räckvidd
som SM-2 lär de ändå ha ganska bra överlappning.

Ang. beprövade SSM så vet vi inte så mycket.
Vi vet att Exocet fungerar hjälpligt mot oljetankers och brittiska örlogsfartyg,
utan fungerande luftvärn.
Vi vet också att Iraeliska Gabriel fungerar mot...Osa-klassen var det väl.

Ang. AEGIS så vet vi att det fungerar mot iranska Airbus


Gamla AEGIS klarar av att hantera ~100 mål samtidigt.
Kom ihåg att AEGIS togs fram för att kunna stoppa de imaginära sovjetiska Backfireregementena.
Nya brittiska Typ 45 ska kunna hantera ~1000 mål samtidigt.


Självfallet, och det är därför som USAF och US Navy:s attackflyg utgör det yttersta lagret
i försvaret av ett hangarfartyg.
Det var som någon amerikan beskrev det: Harpoon är en luftvärnrobot,
vars syfte är att skjuta ner fiendens sjömålsrobotar medans de ännu är i robottuben.


Mindre, billigare och lägre flyghöjd = fler robotar som upptäcks på kortare håll.

Precis, det var bara det jag ville höra dig säga. Alltså gäller det samma för de ryska robotarna, som inte heller provats i en skarp situation mer än "på papper"...

Vet inte riktigt vad du försöker komma fram till nu. Jag anser att man har större anledning att tvivla på AEGIS effektivitet än huruvida SS-N-27 kommer krascha i sjön vid start, inte hitta sitt mål eller om stridsspetsen klickar.

Skillnaderna hur ett luftförsvarssystem så hypat som AEGIS fungerar på papper och i skarp situation tror jag är avsevärt större än för ett ASM-system. Fler osäkerhetsfaktorer spelar in för ett luftförsvarssystem. Överraskningsmomentet vid en oväntad attack kombinerat med osäkerhet, mänsklig faktor och små tidsmarginaler är typexempel på sådant som kan göra teknik som verkar bra i teorin inte fullt så bra praktiskt.

Det är helt enkelt ett oändligt mer avancerat system än ett "enkelt" sjömålsrobotsystem. Med andra ord långt fler saker som kan gå fel.

Därför tycker jag det är rimligare att ifrågasätta AEGIS "pappersprestanda" än de ryska ASM-systemen.

Hantera i detta fall är väl dock inte samma sak som att bekämpa utan handlar om att följa med radarn...

Nej, men de kan hålla reda på och uppdatera måldata till 100 mål samtidigt.
Hur snabbt man kan bekämpa begränsas sedan av hur snabbt man kan skjuta iväg robotarna
(c:a 1 per sekund för Ticonderoga och c:a 0,5 per sekund för Burke)
hur många mål man kan belysa samtdigt med sina eldledningsradarn
(4st för Ticonderoga och 2st för Burke)

Självfallet har inte de olika belysningsradarna 360 graders täckning,
men bortsett från en smal vinkel förifrån kan jag kan inte hitta några vinklar
där en Ticionderoga inte kan belysa med mindre än 3st belysningsradar,
och väljer man att skicka in robotarna från ett håll för att möjligen göra
1st belysningsradar oanvändbar så gör man bara målväxlingen
för återstående belysningsradar snabbare.

D.v.s. i praktiken sätter eldhastigheten (1 resp 0.5 robotar per sekund) gränsen.

Det är ju onekligen ett imponerande system! Vore som sagt mycket intressant att se det i aktion

Det som är svagheten hos AEGIS är just eldledningsradarn som kommer att locka till sig signalsökande robotar i stora lass. Jag tror personligen att anfall med ytstrykande sjömålsrobot inte är det mest optimala vid anfall mot en luftvärnskryssare. Det är dels för att flygning på låg höjd i hög fart maximerar luftmotståndet och dels för att det är bättre med många små än några få stora vid anfall mot sådana fartyg. Det mest effektiva vore nån sorts ballistisk projektil som i dykfasen drivs i hög hastighet av en pulsjet eller ramjetmotor. Denna skulle kunna göras mindre än en sjömålsrobot och nå längre snabbare då större delen av flygsträckan skulle ske ballistiskt på hög höjd i hög (supersonisk) fart. Stridsspetsen behöver inte vara större än 25-30 kilo sprängämne för att handikappa kryssaren såpass mycket att den är mer eller mindre stridsoduglig efter 4-5 träffar. Man kanske tom bör ersätta större delen av laddningen med fosfor, som ju är självantändande och därför synnerligen svårsläckt med vatten.

Tillägg: Helikopteravfyrade sea skua hade inga problem med att ta kål på irakiska robotbåtar. Det är inte så osannolikt att våra egna kustkorvetter som har ungefär samma luftförsvarssystem skulle bli slaktade inom 24 timmar mot en modern angripare utan att ha fått av en enda robot.

En drivmotor i slutfasen vore tämligen meningslös.
Gravitationen ger adekvat hastighet och en luftberoende motor
(d.v.s. ramjet*) har för kort tid på sig för att göra någon nytta.

En ballistisk robot med de här korta räckvidderna lär inte bli mindre, snarare tvärtom.
Tids och räckviddsmässigt jämförbar med Rb15 i västvärlden är ATACMS,
vilket viktmässigt borde gå på ett ut.

Tids och räckviddsmäsigt jämförbar med Sunburn i Sovjet var Scarab,
som förvisso är mindre än Sunburn.

Men utvecklingen står på kryssningsrobotarnas sida.
Den av SAAB föreslagna ECOM (storlek i TOW och Hellfireklassen)
beräknas t.ex. ha en räckvidd på 150km i turbinversion.

Ang. ballistiska robotar med kort räckvidd, så lär de vara enklaste möjliga mål
för en luftvärnskryssare.
De är vänliga nog att dyka upp på radarn på långt håll och med en från radarns synpunkt
ren bakgrund, vilket gör att man kan utnyttja robotarnas räckvidd maximalt.
Samtidigt så genomför de inga undanmanövrer och deras hastighet är inte så hög
att man måste ta till SM-3 för att skjuta ner dem, utan vanliga SM-2 lär duga gott.

Ang. fosfor så antar jag att du menade termit. Fosfos kvävs av vatten,
medans termit brinner intensivare om det blir utsatt för vatten.


Jag tror att det är ganska så mycket enklare att lyckas träffa gamla Osa och P-6:or,
med Sea Skua vid en realtivt öppen och flack kust än att träffa en Göteborg
inne i skärgården med en Sunburn.

(*) Pulsjet ger ingen överljudshastighet och skulle således bara
fungera som extravikt och extra luftmotstånd.