2007-05-04, 21:59
#1
Jag har läst några underhållande rapporter om DXM här precis. Tänkte tillbaka på min senaste DXMtripp som nu var för ungefär 3 år sen. Ska försöka återge den i stora drag här.
Hade slukat giftet några gånger innan och skulle trippa hela helgen lång i en pundarkvart med några andra kemiska slasktrattar. Jag hade varit missnöjd med effekterna innan på 500-1000g. Vi hade köpt ett par gram var och använde 500mg's kapslar och jag käkade upp tre stycken inom en tidram av sådär 30 minuter. Något vi hade gjort på flera trippar innan var att röka 5-Meo-DMT tillsammans med DXMet och det gjorde vi den här gången med, några utav oss iaf.
Jag minns inte alls hur vi dosera DMTet eller speciellt mycket alls efter några zuttar på DMTn. De kommande 3 dygnen, ja 3 dygn, är en dimma av ovisshet, psykoser och paralysering av kropp och sinne. Pga av den ohyggliga kroppsliga manifestation DMTet och DXMen hade var att gå helt omöjligt, om man inte hade bråttom kunde man krypa eller åla sig i en generall riktning om man vill flytta på sig. Medvetna om detta innan var golvet i lyan försedd med madrasser och täcken och whatnot. Jag minns att det första dygnet var väldigt mörkt och ondt, jag var i krig mot snubben som bodde där som låg i en säng en halvmeter ovanför oss andra. När vi försökta ta oss upp över kanten puttade han bara ner oss och flina och garvade elakt.
Nästa dygn började psykoserna och stadier av paralysering sätta in. Jag var helt införstådd med att jag var tvungen att ta mig därifrån. Killen i sängen var helt vansinnig, han hade blivit någon sags tyrann och hade byggt någon form av vall av täcken över sängkanten och låtsades sova, men jag visste att han ljög. Helt plötsligt är det bara jag och han kvar. Jag bestämmer mig för att ta över hans toalett, det gick lättare att krypa nu. Men väl inne på toan, efter att ha spytt en stund för att det kändes viktigt, kunde jag inte röra mig. Tiden verkade stanna, det enda jag kunde tänka på var att jag inte kunde tänka. Jag kunde kolla på klockan genom toadörrsöppnigen och räkna sekunderna men inga andra tanker kunde infinnas. Det gick timmar utan att jag kunde röra mig eller tänka. Långt senare den kvällen släppte paralyseringen och i ren panik ringde jag en polare och skrek åt honom att komma och ta mig ifrån det här ruskiga stället.
Någon timma senare står en kille framför mig och när jag hajjar att det var han jag ringde känner jag mig lättad. Han ställer mig upp och ber mig att gå. Helt oförstående stirrar jag på honom och vill fråga honom om han är helt korkad, hur fan ska jag kunna gå? Jag vet inte om jag fick honom att förstå vad jag ville säga med han visar mig iaf hur man går och mer eller mindre drar mig därifrån. Han bodde sådär 300meter därifrån och när vi väl kommer ut så får jag tusen knivar i ögonen och det är ohyggligt skrämmande ljud som skakar hela mig utanför kåken. Det är mitt på ljusa dagen ute. Det måste tagit minst en timma för honom att försöka leda mig hem och robowalk är att beskriva min gång milt.
Väl hemma hos honom sätter han mig i en soffa, där tar min paralysering över igen. Jag minns att nästa dag, efter att ha suttit stenfrusen i många långa timmar börjar jag äntligen förstå att jag kan röra mig igen och är helt överlycklig, jag skuttar runt och skryter över hur lätt det är att gå. Jag demonstrerar för killen hur bra jag går, han verkade måttligt impad. Det är nu måndag och jag börjar jobba halv sex. Klockan närmar sig 16.
Jag blir hemskjutsad, tar en dusch, byter kläder och känner mig helt redo att jobba, utan att ha ätit eller sovit sen lördag. Sen minns jag inget mer förrän jag vaknade nästa dag. Det visade sig att jag varit på jobbet, mer eller mindre utflippad och hade tydligen upprepade gånger gått in i väggar, ramlat och pratat med mig själv(?) utan några som helst indikationer på att själv vara medveten om det.
Det här var en av många händelser som fick mig att hamna i behandling något år senare. Jag trippar inte längre och använder inte några sinnes- eller stämningsförändrande droger. Att skriva om mina tidigare upplevelser och erfarenheter är lite av terapi för mig och de hjälper mig att pussla ihop år av missbruk som består mest av fragment av minnen och glömda känslor.
Hursomhelst, nu fick jag en chans att dela med mig av en sida av DXM jag inte läst någon annan skriva om innan.
Må väl och ta hand om er.
Hade slukat giftet några gånger innan och skulle trippa hela helgen lång i en pundarkvart med några andra kemiska slasktrattar. Jag hade varit missnöjd med effekterna innan på 500-1000g. Vi hade köpt ett par gram var och använde 500mg's kapslar och jag käkade upp tre stycken inom en tidram av sådär 30 minuter. Något vi hade gjort på flera trippar innan var att röka 5-Meo-DMT tillsammans med DXMet och det gjorde vi den här gången med, några utav oss iaf.
Jag minns inte alls hur vi dosera DMTet eller speciellt mycket alls efter några zuttar på DMTn. De kommande 3 dygnen, ja 3 dygn, är en dimma av ovisshet, psykoser och paralysering av kropp och sinne. Pga av den ohyggliga kroppsliga manifestation DMTet och DXMen hade var att gå helt omöjligt, om man inte hade bråttom kunde man krypa eller åla sig i en generall riktning om man vill flytta på sig. Medvetna om detta innan var golvet i lyan försedd med madrasser och täcken och whatnot. Jag minns att det första dygnet var väldigt mörkt och ondt, jag var i krig mot snubben som bodde där som låg i en säng en halvmeter ovanför oss andra. När vi försökta ta oss upp över kanten puttade han bara ner oss och flina och garvade elakt.
Nästa dygn började psykoserna och stadier av paralysering sätta in. Jag var helt införstådd med att jag var tvungen att ta mig därifrån. Killen i sängen var helt vansinnig, han hade blivit någon sags tyrann och hade byggt någon form av vall av täcken över sängkanten och låtsades sova, men jag visste att han ljög. Helt plötsligt är det bara jag och han kvar. Jag bestämmer mig för att ta över hans toalett, det gick lättare att krypa nu. Men väl inne på toan, efter att ha spytt en stund för att det kändes viktigt, kunde jag inte röra mig. Tiden verkade stanna, det enda jag kunde tänka på var att jag inte kunde tänka. Jag kunde kolla på klockan genom toadörrsöppnigen och räkna sekunderna men inga andra tanker kunde infinnas. Det gick timmar utan att jag kunde röra mig eller tänka. Långt senare den kvällen släppte paralyseringen och i ren panik ringde jag en polare och skrek åt honom att komma och ta mig ifrån det här ruskiga stället.
Någon timma senare står en kille framför mig och när jag hajjar att det var han jag ringde känner jag mig lättad. Han ställer mig upp och ber mig att gå. Helt oförstående stirrar jag på honom och vill fråga honom om han är helt korkad, hur fan ska jag kunna gå? Jag vet inte om jag fick honom att förstå vad jag ville säga med han visar mig iaf hur man går och mer eller mindre drar mig därifrån. Han bodde sådär 300meter därifrån och när vi väl kommer ut så får jag tusen knivar i ögonen och det är ohyggligt skrämmande ljud som skakar hela mig utanför kåken. Det är mitt på ljusa dagen ute. Det måste tagit minst en timma för honom att försöka leda mig hem och robowalk är att beskriva min gång milt.
Väl hemma hos honom sätter han mig i en soffa, där tar min paralysering över igen. Jag minns att nästa dag, efter att ha suttit stenfrusen i många långa timmar börjar jag äntligen förstå att jag kan röra mig igen och är helt överlycklig, jag skuttar runt och skryter över hur lätt det är att gå. Jag demonstrerar för killen hur bra jag går, han verkade måttligt impad. Det är nu måndag och jag börjar jobba halv sex. Klockan närmar sig 16.
Jag blir hemskjutsad, tar en dusch, byter kläder och känner mig helt redo att jobba, utan att ha ätit eller sovit sen lördag. Sen minns jag inget mer förrän jag vaknade nästa dag. Det visade sig att jag varit på jobbet, mer eller mindre utflippad och hade tydligen upprepade gånger gått in i väggar, ramlat och pratat med mig själv(?) utan några som helst indikationer på att själv vara medveten om det.
Det här var en av många händelser som fick mig att hamna i behandling något år senare. Jag trippar inte längre och använder inte några sinnes- eller stämningsförändrande droger. Att skriva om mina tidigare upplevelser och erfarenheter är lite av terapi för mig och de hjälper mig att pussla ihop år av missbruk som består mest av fragment av minnen och glömda känslor.
Hursomhelst, nu fick jag en chans att dela med mig av en sida av DXM jag inte läst någon annan skriva om innan.
Må väl och ta hand om er.
Solen skär i ögonen och hela världen ser förstörd ut. Men ändå mår man bra, men känslor är inget hjärnan kan uppfatta just då. 
