Hypen kring parförhållade

Mina kvinnliga vänner brukar fråga mig varför jag inte har någon flickvän. Svaret de får tillbaka är att det inte är värt besväret. Då brukar de se på mig som om jag vore en sinnessjuk pedofil. I deras värld så verkar livet gå ut på att harva genom partners för att hitta "DEN RÄTTE" som ska göra de lyckliga och fullända deras liv.

"Vad är det med att leva in en relation som är så bra", frågar jag de? Då tystnar deras annars kacklande käft för en stund. Efter en stunds betänktetid så yppar de "Det är så himla härligt bara!" Vad är det som är så härligt? Enligt mig så är det nästan bara en massa kompromissande. Eftersom jag är hetrosexuell så är det tjejer jag träffar och samtliga tjejer lider av romantiska illusioner.

I början så ska man gå upp helt i varandra enligt den Hollywood-romantiskamodellen som deras verklighet är baserad på. Gör man inte det, ja då får man höra sura kommentarer som "Vad du är oromantisk". Vad har du fått idén av att jag skulle vara romantisk? Du är tillsammans med en sliten cynisk rocker! Jag har aldrig utgett mig för att vara romantiskt lagd.

Ens intressen är inte bra, tydligen så sitter man allt för mycket och läser om dödsknark på internet, spelar för mycket TV-spel eller disskutera storebrorssamhället, det är tydligen ociviliserat. Ingen förståelse för mina intressen, visserligen förstår jag inte det civilicerade i att skyffla runt sönderavlade hästars exkremeter, sen så kommer de hem och har mage att säga jag stinker svett när de själva luktar djuravföring. Tvinga upp mig på det hispiga djuret försöker de också.

Värst av allt är när man hör att tjejen vill att man ska prata om förhållandet, känslor eller dylikt. Då har jag lust att bara sticka iväg, men nej går tyvärr inte. Prata det ska man göra i ett förhållande för "kommunikation är vägen till ett bra förhållande" får de matat genom diverse självutnämda relationsexperter i massmedia.

Nej, jag vill inte leva i ett förhållande. Trots att jag inte ens levt 25 år så verkar mina samtliga kvinnliga (unga som gamla) bekanta tycka att jag är lätt dum i huvet bara för jag inte aktivt letar efter en partner. Deras uppfattning är att alla som är singlar lever så ofrivilligt. Säger man att jag trivs ensam och vill leva så...då lever tydligen i förnekelse. Att vilja leva i parförhållande är inte en naturlag. Va fan, jag är ung och har inte bråttom att bli en tradig familjegubbe i förtid.

Nu kanske jag låter bitter, det är jag inte. Jag tycker bara om att klaga på det kvinnliga könet.


Förklara för mig, jag som tydligen inte förstått det självklart underbara i att leva i ett parförhållande.

Du har helt enkelt inte mött den "rätte", som säkert nån av dina kvinnliga bekanta skulle ha sagt.

Men när du väl gör det så kommer du inte behöva bry dig om de saker du rabblat upp här ovan, så är det.



Mvh

Varför har du kvinnliga vänner? Är du bög? Sinnesjuk bögpedofil kanske?

det kan vara både underbart och ett sju-j*vla helvete att leva i en parrelation, och mycket handlar just om att kompromissa. Fast det är ju bra om man kan uppbåda något som helst engagemang i den andres intressen också..

Personligen är jag själv singel och letar ingen då jag som du tycker det är väldigt skönt att få vara ensam och bara ha sig själv att sköta. Dock så saknar man (läs jag) ju någon "speciell" vid vissa tillfällen...

Men att leva i ett förhållande är bara underbart när man trivs till tusen och hur ofta/länge gör man det.

ouch... jag låter också lite bitter, men så är inte fallet.

och nästa gång det ska inledas något förhållande för min del så ska jag vara "hollywood-kär"

Du har delvis rätt, delvis fel. Kärlek är rätt banalt egentligen, men man får också ta det för vad det är. Vi är väl trots allt, generellt sätt, programmerade för att knarka ner oss i varandra. Så att inte till fullo exploatera denna tänkbara källa till njutning kan vara ett dumt drag. Själv är jag faktiskt lite som du. Har svårt att går igång på hela grejen, och har ytterst svårt att bli "förälskad". I själva verket har det aldrig hänt. Dessutom är jag rätt så ordentligt "kräsen". Vissa får ju bångr när de ser en damcykel, men för egen del krävs riktigt fina donnor för att det skall hända något. Observera att jag inte på något sätt anser mig "för mer", att det skulle vara under min värdighet att gå in för mer normalsnygga tjejer. Det är rent biologiskt, ingen svarar helt enkelt där nere när fröken svensson ringer på. Men övning ger färdighet resonerar jag, och försöker faktiskt efter bästa förmåga att träna upp min (underutvecklade?) förmåga till upphetsning över det motsatta könet. Tror det är lite så man får resonera. Man förlorar ju inte direkt så speciellt mycket på det.. Om man nu upplever ett förhållande som dödfött är det ju "bara" att göra slut, men innan dess bör man nog ge det en ärlig chans!

Nu är faktiskt så att jag kan bli förälskad ganska lätt. Men att gå helt ner sig i någon gör jag aldrig och kommer nog aldrig att göra. Ibland så kan jag tycka att vissa nyförälskade par mer ägnar sig åt ett sofistikerat skådespel där de lurar sig själva om hur underbar den motsvarande personen är.

De gullar med varanda för att de får bekräftelse iform av gulligull tillbaka. De är tillsammans för de gillar det bekräftelsegivande skådespelet, hur personen är som person spelar inte så stor roll bara så länge de är med på charaden.

Att döma av ditt första inlägg verkar det som du aldrig haft ett bra förhållande.
Du ändrar säkert uppfattning om du förälskar dig i en tös som du finner attraktiv (invändigt och utvändigt), har samma intressen som du, föredrar att inte prata om känslor och inte kräver gulli-gull och romantik 24-7.

Men vem vet, du kanske är en av dom som är singel hela livet och trivs med det. Men man ska aldrig säga aldrig, en vacker dag kanske hon står där; den rätta

Lite för generaliserande om tjejer.. det finns tjejer som skiter fullständigt i vad relations"experterna" tycker, har samma intressen som du och som inte bryr sig nämnvärt om din svettlukt. Tyvärr verkar brudarna du känner inte vara i närheten av samma människa som du. Ätt hänga på värsta mainstream-haket är kanske inte det bästa sättet att plocka upp en rocker brud ?

Jag fattar varför folk är så kåta på att vara tillsammans med någon för det är så otroligt underbart, att ligga och slappa i soffan tillsammans med den man tycker om klår det mesta. Men det är just det som är det underbara med ett förhållande, man får närhet / bekräftelse eller vad man ska säga, tar man bort det hittar jag inte direkt något positivt med ett parförhållande. Men när man väl är kär så skiter man i det .

Singel å andra sidan är underbart tycker jag, äntligen får jag göra vad jag vill, när jag vill, hur jag vill och ingen säger åt mig att det är fel eller något sådant. Levt som singel sen i september och det är faktiskt väldigt skönt tycker jag. Man har bara sig själv att bry sig om, man behöver inte kompromissa om något och det finns ingen som försöker pracka på dig sina egna intressen.

För mig är ett parförhållande väldigt bra av flera orsaker. Jag har definitivt utvecklats som människa och fått upp ögonen för saker jag inte skulle ha fått upp ögonen för tidigare. Dessutom har jag fått en bästa vän som jag litar på i alla lägen och har grymt sex med. Vad kan vara bättre än det?

Nu ska jag absolut inte komma och klappa dig på huvudet och droppa en kommentar i stil med "Men lilla gubben, en dag hittar du också den rätta!". Men det har nog till viss del med din ålder att göra. Jag är inte heller särskilt gammal, men trots allt ett par år äldre än du.

Tidigare har det nästan varit en självklarhet för mig att vara singel, det har funnits så mycket annat roligt att göra och lägga sin lediga tid på. Jag har haft många vänner, både manliga och kvinnliga, som gett mig det mentala man får i ett förhållande. Det sexuella har jag inte heller haft några problem att lösa.

Men, i takt med att man blir äldre och vännerna stadgar sig en efter en inser man charmen med tvåsamhet. Iaf har jag gjort det.

Att veta att min partner även är min bästa vän. Att han är den jag berättar allt för. Att han vet precis vad jag menar/vill utan att jag behöver säga det. När man får den känslan förstår man verkligen vad tvåsamhet handlar om.

Visst finns det tråkiga saker i ett förhållande också, det är inte alltid en dans på rosor, men det är väl också en del av charmen. Det måste vara lite motstånd, annars tröttnar man!

Det gäller ju att hitta den som är rätt för just dig! Med tanke på ditt inlägg ska du inte ha en sockersöt blondin med romantisk sommarklänning. Ni är nog inte särskilt kompatibla! Nej, leta efter en rockerbrud som är som du i sinnet istället så ska du se hur kul det kan vara. Ni kan säkert ha intressanta diskussioner om samhällsrelaterade frågor/problem över middagen. Dessutom lär hon aldrig tvinga upp dig på en hästrygg, (vilket iof inte hör till vanligheterna)!

Haha mjo, jag som är 20 och aldrig har haft ett förhållande börjar känna en viss press utifrån men något dylikt är jag alldeles för blyg och inåtvänd för att klara av. Nära relationer är inte riktigt min grej överhuvudtaget men samtidigt är det omöjligt att få någon förståelse utifrån varför 70% av mitt liv inte kretsar kring att hitta en partner. Antingen är man bög, religiös eller ett freak som ingen vill ha.

-Du har flickvän va?
-Nej
-Är du bög?
-Nej

-Har du flickvän?
-Nej
-Va, varför inte?

osv..