När används ”Jesu” respektive ”Jesus”? Och hur kommer det sig?

Jag har alltid fått för mig att man säger Jesu när det är något som är just personligt Jesus'. Ungefär istället för en apostrof. Jesus säger. Jesu kors. Jesus delar ut bröd. Jesu linneskrud. Jesus red på en åsna. Jesu åsna.

I allmänhet var folk på den tiden, åtminstone medlemmar ur de mer bildade klasserna, relativt kunniga i romersk och grekisk mytologi. En bildad person hade oftast kunskaper i latin, och då blir latinska genitiver helt naturliga, även mer luriga som Veneris och Iovis. Dock vet jag inte hur bevandrad den genomsnittlige alkisen liggandes i rännstenen var i ämnet, men säkerligen mer än dagens dito.
Sant, men då är ju namnen ändå latiniserade.

Det berodde väl mycket på alkisens bakgrund.
Samtidigt kunde han kanske uppskatta Bellmans verk utan att förstå allting?

Ja, det är klart. Suputer fanns i alla samhällsklasser, precis som idag.

Bellmans verk var ofta förenade med uppträdanden, så även om man inte förstod vad allt betydde kunde man säkert uppskatta det man såg och hörde.