Å fan hon vaktade!

Har en schäfer som blir ett år i maj. Ända sedan hon började få en utmärkande personlighet har vi börjat fundera mer och mer på om hon skulle vakta om det hände ngt.
Hunden är med andra ord löjligt snäll och älskar alla människor, tror öht inte hon vet att man kan vara arg.
Döm då om min förvåning när hon började vakta igår!

Jag hade gått och lagt mig efter att ha tagit smärtstillande då jag nyligen blivit opererad. Precis när jag håller på att somna börjar hunden gå runt på nedervången och plötsligt hör jag en stor smäll och någon som skriker "det brinner".
Springer (läs: vankar så fort det går) fram till fönstret och ser en bunt ungar stampa ihjäl eld på marken och sedan springa iväg. Tydligen hade de varit ute med smällare och misslyckats lite.....
Hunden var iaf på helspänn! Visade en sida som jag aldrig sett förut!
När jag sedan gick tillbaka till sängen satte hon sig bredvid mig och liksom höll koll.
Idag har hon gjort samma sak, ist för att sova nedanför min plats så sitter hon där och "spanar"

Känns skönt att veta att hon vakta iaf!

Är det inte tvärtom då? Att hon håller sig nära dig för att känna sig säker?

nämen fan det hade jag inte tänkt på!

Men eftersom hon innan det hände sov med mig i sängen och nu efteråt satt på golvet vaken..... fan vakta!!!

Hon märker att du är sjuk och då blir hon extra "vaktig", får du en kraftig influensa eller nått kommer du snart märka att din hund knappt tar sig tid att äta och dricka.

det är svårt att skilja på vakt och oro/rädsla.

Gör hunden det för att hon tycker synd om honom eller är det ett "inbyggt" beteende som alla hundar har?

Bra fråga, det är något de gör mot de i flocken, speciellt om hunden har vaktinstinkter på det sättet som schäfrar har. De tycker synd om den som inte mår bra och de vaktar så att inget händer. Blir man sjukare brukar de försöka påkalla hjälp tom.

Jaha ok, tack för svaret

Det är lite olika när vaktinstinkterna kommer gång.
Min 9 v valp ( nu är han 4 år ) vaktade & morrade som en Stor vovve när en pundare kom emot oss & talade i tungor. Hotbild självklart så valpen skrämde iväg honom.
Sen har vi grannens hund som är 3 år, Har precis börjat vakta. Han är valpig ännu. Så det skiljer sig mycket på hundar. Men är hon så ung 1 år så behöver du nog inta grubbla på det.

Tänkte nästan att min sjukdom spelade in.
Märkte att de första dagarna jag var hemma från sjukan och knappt kunde gå så satt hon bredvid mig exakt hela tiden. Och var jag uppe och gick (läs:vaggade) så gick hon bredvid mig och följde varje steg.
Det känns väldigt skönt iaf att denna sida kommit fram. Inte för att jag vill att hon ska bli aggresiv eller något som lite får hon ju gärna vakta.

Hundar är inte kapabla att tycka synd om någon. Däremot är trådstartaren alfahanne och hunden söker sig till honom för skydd. Att skydda sin flock är naturligt för hundar, min hund vaktade min son när han var liten. Hon mullrade ordentligt när någon kom för nära hans vagn.

Är det inte typiskt schäfer att vilja vakta och "hålla koll"? Underbart!
Min nästa hund blir absolut en schäfer, så den kan vakta både oss, och min nuvarande hund som är rädd för allt!

Får jag "låna tråden" och berätta om mina pärons förra hund?
Dom hade en springer spaniel, och den var ju sådär "dumsnäll" som rasen brukar vara. Vi skämtade ofta, och sa att om det bröt sig in en inbrottstjuv eller mördare, så skulle hon bara viffta på svansen, och vara överlycklig för att någon hälsade på. Hon visade aldrig ens tänderna och vi misstänkte att hon helt enkelt inte visste hur man morrade. Skällde bara av glädje, och inte ens det särskilt ofta.
Jag bodde fortfarande hemma på den tiden, och en helt vanlig natt gick jag på toaletten. Hunden måste ha missat att jag gick i trappen och varit helt nyvaken eller nåt. Dörren till toaletten är lite öppen.
Då hör jag hur hon långsamt "smyger" fram mot toaletten, och jag hör ett morrande som är så dovt att det kunde ha varit en helt annan, större ras. Jag hinner se henne en sekund, och hon blottar hela garnityret, ihopkurad, långsamt och hotfullt morrande. Jag minns inte om jag blev rädd, men jag säger:
"Det är ju jag, *hundens namn*"
Då är det som att vända på en hand, och hon vifftar på svansen och blir överlycklig och "underlägsen" och börjar pipa. (Jag vet att hundar inte kan skämmas, men det upplevdes så.) Hon trodde väl helt enkelt att jag var en "inkräktare", sådär mitt i natten.
Så efter det var vi ganska säkra på att hon nog kunde vakta, om det verkligen behövdes. Hon hade bara inte behövt förrän då. (Trodde hon.) Så är det kanske med dom flesta hundar?
Det var en ganska konstig upplevelse, men intressant!