2007-04-23, 09:22
#1
I Svd så har den holländske författaren Ian Buruma skrivit en artikel om att islam inte är ett hot för Europa och talar om att det inte är ett hot för en LIBERAL demokrati. Vad tror ni om det, har han rätt eller fel i det han skriver och har han förstått vad en liberal demokrati är på ett riktigt sätt i sin artikel? 
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_15200161.asp
Islam hotar inte vårt Europa
VAR INTE RÄDDA Muslimerna är en del av Europa, vare sig vi gillar det eller inte. En liberal demokrati går att förena med islam. Även om alla muslimer vore islamister kan de inte hota kontinentens suveränitet och upplysningsideal, skriver den holländske författaren Ian Buruma, som varnar för begränsande invandringslagar.
Den ideologi som förespråkar att människor från olika kulturer måste leva i åtskilda samhällen inom ett land, inte bry sig om varandra och heller inte kritisera varandra, är felaktig och ogenomförbar.
De mer reflekterande anhängarna av multikultur tänkte sig naturligtvis aldrig att en kulturell samhörighet kunde eller borde ersätta en politisk samhörighet. De ansåg att så länge alla följde lagen var det inte nödvändigt att alla medborgare hade samma värderingsskala.
Det multikulturella idealet på hemmaplan motsvarades av en kulturrelativistisk ideologi för andra länder, särskilt på 1970- och 1980-*talen. Smygande och gradvis utvecklades denna till ett slags moralisk rasism som förfäktade att vita européer förtjänade liberal demokrati medan folk i andra kulturer måste vänta på en sådan.
Nederländerna, där jag är född, har kanske i högre grad än något annat land splittrats av debatten om multikulturalism. Mordet på filmskaparen Theo van Gogh för två och ett halvt år sedan av en islamistisk mördare har satt igång en plågsam debatt om landets djupt rotade tolerans och lättillgänglighet för asylsökande.
På ett sätt var det nederländska samhället multikulturellt långt *innan muslimska gästarbetare började komma på 1960- och 1970-talen genom att det redan var ordnat i protestantiska, katolska, liberala och *socialistiska ”pelare”, var och en med egna skolor, sjukhus, tv-kanaler, tidningar och politiska partier.
När gästarbetarna från Marocko och Turkiet i praktiken blev invandrare började en del förespråka att man skulle lägga till en fjärde muslimsk pelare.
Men i samma ögonblick som nederländska förkämpar för multikultur kom med detta förslag gick samhället igenom en dramatisk förvandling. I takt med att sekulariseringen fick fäste började de traditionella pelarna att falla samman.
Huvudproblemet med tanken på att skapa en muslimsk pelare i det nederländska samhället var att människor från Turkiet, Marocko och arabländerna, somliga djupt religiösa, andra tämligen sekulära och alla med tydlig aversion mot varandra, aldrig hade kunnat enas om vad en muslimsk pelare skulle bestå av.
Och nu är det hursomhelst för sent att bygga en sådan pelare. Sedan de tidigare pelarna rasat skulle en ny skapa en situation där en alltmer integrerad majoritet skulle förhandla med en minoritet och därmed permanenta isoleringen.
Muslimerna är en del av Europa, vare sig européerna gillar det eller inte. Många muslimer tänker inte överge sin religion så européerna måste lära sig att leva med dem och med islam. Detta blir naturligtvis lättare om muslimerna finner att systemet också fungerar till deras fördel.
En liberal demokrati går att förena med islam. Den pågående politiska övergången i Indonesien från diktatur till demokrati visar, även om det inte är en fullständig framgång, att det möjligt.
Även om alla muslimer i Europa vore islamister – vilket är mycket långt från verkligheten – skulle de inte kunna hota kontinentens suveränitet och inte heller dess lagar och upplysningsideal.
Det enda som på allvar kan skada europeiska värderingar är *Europas hantering av sin icke-muslimska majoritet. Fruktan för islam och *invandring kan leda till att man *antar oliberala lagar. Genom att gå till dogmatiskt försvar av sina upplysningsideal kan européerna bli de som undergräver dem.
De lagar vi har, som förbjuder anstiftan till våld och kränkning av människor på grund av deras religion, räcker. Ytterligare begränsningar av yttrandefriheten – som till exempel hädelseförbud eller, faktiskt, lagar som gör det förbjudet att förneka Förintelsen – går för långt.
Men vi ska väga våra ord noggrant.
Vi bör noga skilja på olika slags islam och inte förväxla våldsamma revolutionära rörelser med det som bara är religiös renlärighet. Att för*olämpa muslimer enbart på grund av deras religion är dumt och motverkar sitt syfte, liksom den växande uppfattningen att vi bör göra svepande uttalanden om ”vår kultur”.
Om vi gör oss tillräckligt mycket ovänner med Europas muslimer kommer vi att pressa fler och fler människor att sluta upp bakom den islamistiska revolutionen. Vi måste göra allt för att uppmuntra Europas muslimer att smälta in i europeiska samhällen. Det är vårt enda hopp.
Ian Buruma
Buruma är holländsk kulturredaktör och författare. Hans senaste bok har titeln Ett mord i Amsterdam och handlar om mordet på Theo van Gogh.
Copyright: Project Syndicate/Dziennik
Översättning: Lars Ryding

http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_15200161.asp
Islam hotar inte vårt Europa
VAR INTE RÄDDA Muslimerna är en del av Europa, vare sig vi gillar det eller inte. En liberal demokrati går att förena med islam. Även om alla muslimer vore islamister kan de inte hota kontinentens suveränitet och upplysningsideal, skriver den holländske författaren Ian Buruma, som varnar för begränsande invandringslagar.
Den ideologi som förespråkar att människor från olika kulturer måste leva i åtskilda samhällen inom ett land, inte bry sig om varandra och heller inte kritisera varandra, är felaktig och ogenomförbar.
De mer reflekterande anhängarna av multikultur tänkte sig naturligtvis aldrig att en kulturell samhörighet kunde eller borde ersätta en politisk samhörighet. De ansåg att så länge alla följde lagen var det inte nödvändigt att alla medborgare hade samma värderingsskala.
Det multikulturella idealet på hemmaplan motsvarades av en kulturrelativistisk ideologi för andra länder, särskilt på 1970- och 1980-*talen. Smygande och gradvis utvecklades denna till ett slags moralisk rasism som förfäktade att vita européer förtjänade liberal demokrati medan folk i andra kulturer måste vänta på en sådan.
Nederländerna, där jag är född, har kanske i högre grad än något annat land splittrats av debatten om multikulturalism. Mordet på filmskaparen Theo van Gogh för två och ett halvt år sedan av en islamistisk mördare har satt igång en plågsam debatt om landets djupt rotade tolerans och lättillgänglighet för asylsökande.
På ett sätt var det nederländska samhället multikulturellt långt *innan muslimska gästarbetare började komma på 1960- och 1970-talen genom att det redan var ordnat i protestantiska, katolska, liberala och *socialistiska ”pelare”, var och en med egna skolor, sjukhus, tv-kanaler, tidningar och politiska partier.
När gästarbetarna från Marocko och Turkiet i praktiken blev invandrare började en del förespråka att man skulle lägga till en fjärde muslimsk pelare.
Men i samma ögonblick som nederländska förkämpar för multikultur kom med detta förslag gick samhället igenom en dramatisk förvandling. I takt med att sekulariseringen fick fäste började de traditionella pelarna att falla samman.
Huvudproblemet med tanken på att skapa en muslimsk pelare i det nederländska samhället var att människor från Turkiet, Marocko och arabländerna, somliga djupt religiösa, andra tämligen sekulära och alla med tydlig aversion mot varandra, aldrig hade kunnat enas om vad en muslimsk pelare skulle bestå av.
Och nu är det hursomhelst för sent att bygga en sådan pelare. Sedan de tidigare pelarna rasat skulle en ny skapa en situation där en alltmer integrerad majoritet skulle förhandla med en minoritet och därmed permanenta isoleringen.
Muslimerna är en del av Europa, vare sig européerna gillar det eller inte. Många muslimer tänker inte överge sin religion så européerna måste lära sig att leva med dem och med islam. Detta blir naturligtvis lättare om muslimerna finner att systemet också fungerar till deras fördel.
En liberal demokrati går att förena med islam. Den pågående politiska övergången i Indonesien från diktatur till demokrati visar, även om det inte är en fullständig framgång, att det möjligt.
Även om alla muslimer i Europa vore islamister – vilket är mycket långt från verkligheten – skulle de inte kunna hota kontinentens suveränitet och inte heller dess lagar och upplysningsideal.
Det enda som på allvar kan skada europeiska värderingar är *Europas hantering av sin icke-muslimska majoritet. Fruktan för islam och *invandring kan leda till att man *antar oliberala lagar. Genom att gå till dogmatiskt försvar av sina upplysningsideal kan européerna bli de som undergräver dem.
De lagar vi har, som förbjuder anstiftan till våld och kränkning av människor på grund av deras religion, räcker. Ytterligare begränsningar av yttrandefriheten – som till exempel hädelseförbud eller, faktiskt, lagar som gör det förbjudet att förneka Förintelsen – går för långt.
Men vi ska väga våra ord noggrant.
Vi bör noga skilja på olika slags islam och inte förväxla våldsamma revolutionära rörelser med det som bara är religiös renlärighet. Att för*olämpa muslimer enbart på grund av deras religion är dumt och motverkar sitt syfte, liksom den växande uppfattningen att vi bör göra svepande uttalanden om ”vår kultur”.
Om vi gör oss tillräckligt mycket ovänner med Europas muslimer kommer vi att pressa fler och fler människor att sluta upp bakom den islamistiska revolutionen. Vi måste göra allt för att uppmuntra Europas muslimer att smälta in i europeiska samhällen. Det är vårt enda hopp.
Ian Buruma
Buruma är holländsk kulturredaktör och författare. Hans senaste bok har titeln Ett mord i Amsterdam och handlar om mordet på Theo van Gogh.
Copyright: Project Syndicate/Dziennik
Översättning: Lars Ryding
I alla fall efter Spinoza och den moderna teologin.