Vad kommer de konservativa att tycka om konservativ politik?

”Jag skulle aldrig våga gå med i sverigedemokraterna, för tänk om hela projektet kollapsar”, sa han och lutade sig tillbaka i fåtöljen. Vi satt på Linnécaféet och jag hade precis hört klockorna från Uppsala domkyrka slå. ”Men”, sa han ”egentligen skulle jag kanske vilja gå med.”

När jag tänker efter kommer jag på omkring två dussin personer med kopplingar till borgerliga ungdoms- eller studentförbund, som sagt nästan exakt samma sak till mig. Man skulle kunna gå med i sverigedemokraterna.

Min insyn i socialdemokratiska sällskap är ganska liten, men jag misstänker att situationen inte är riktigt densamma där – inom arbetarrörelsen finns en mycket tydlig diskrepans mellan vad representanter för partiet tycker och somliga väljares uppfattningar. Det, tror jag, är anledningen till att få aktiva socialdemokrater känner någon sympati för sverigedemokraterna, samtidigt som många väljare ändå rör sig mellan partierna.

Den som påstår att det inte finns unga borgare som vill gå till sverigedemokraterna är antingen lögnare eller folkpartist. Och det kanske finns anledning för de borgerliga partierna att faktiskt fundera över vilken roll ett växande sverigedemokraterna kommer att få.

Inom den yngre borgerligheten är liberalerna de mest högljudda och deras inställning till sverigedemokraterna råder det inget tvivel om; ord som ”nazister”, ”rasister” och ”bondjävlar” förekommer. Det är inte dessa människor som lockas av sverigedemokraterna, men deras agerande driver mer konservativt orienterade borgare bort från mittfåran av svensk höger. Därmed skapas också en tydlig oro hos mer intellektuella konservativa grupper, framförallt inom kristdemokraterna, som plötsligt har ansett sig vara tvungna att angripa sverigedemokraterna. Anledningen till den kristdemokratiska oron är helt uppenbart att man känner sig hotade av ett snabbt växande parti.

Med detta sagt så ska man nog minnas att den svenska kristdemokratin egentligen aldrig var konservativ, även om det är ett känsligt ämne. Kristdemokratin är ett idésystem i sig, som är nära förbundet med frikyrkorörelsens värderingar. Spänningarna inom det partiet är idag stora på flera olika sätt, vilket ökar sverigedemokraternas framtida möjligheter. Men det är en annan historia.

Kommer de intellektuella konservativa att gilla den politiska konservatismen? Min uppfattning är att sverigedemokraterna är det närmsta man kan komma en politisk konservativ rörelse i Sverige idag. Och då menar jag en folklig form av konservatism. Partiet står för en familjevänlig politik, en ekonomisk mittenposition, en människovärdestanke i alla medicinskt-etiska frågor, hårdare tag mot brottslighet och en skolpolitik som nog får kallas borgerlig (och då tänker jag mer på Jan Björklund än på Bengt Westerberg). Till detta kommer så klart den starka fokuseringen på nationell självständighet och svensk kulturell identitet.

Allt detta lockar utan tvekan många som har engagerat sig i, kanske framförallt, moderaterna och kristdemokraterna. Dessutom finns det all anledning att tro att den ekonomiska mittenpositionen gör att även socialdemokratiska väljare kan attraheras. Men vad kommer det att leda till? Kommer sverigedemokraterna om fem, sex år vara ett parti som vilket annat?

Sverigedemokraterna har vuxit sig starka eftersom många upplever att det finns en politisk klass, grupper av människor som styr dagordningen och alltid ser till att få det som de vill. Man ska inte överskatta frågan om invandringen. Förvisso är den partiets formellt centrala del, men den har också blivit en yttre symbol för något större, för en kulturell rörelse av ett slag som inte funnits i svensk politik på länge. Kort sagt handlar sverigedemokratisk politik om identitet, vilket är ganska fascinerande.

Jag tror att man kan säga att sverigedemokraternas frammarsch kommer att normalisera den svenska politiken något. Och inte minst kommer den svenska borgerligheten tvingas bli lite mindre socialliberal och lite mer som vanlig höger i vår tid. Och vad gäller de borgerliga konservativa så kommer de kanske att vänja sig vid sverigedemokraterna.

Svenska intellektuella konservativa har en tendens att diskutera mycket, men att sällan få något gjort. Sverigedemokraterna hänger med lite sämre i de akademiska svängarna när det ska diskuteras Aristoteles, Burke eller Russell – men man kan inte säga annat än att de verkar vara på väg att få saker gjorda. Kanske är det också det som retar de borgerligt konservativa som fått se sina partier sälja sig till socialliberalismen för fina rubriker i kvällspressen. Men trots allt så kan jag inte låta bli att undra om de kanske kommer att sluta som vänner ändå.