2007-04-02, 02:13
#1
Ålder: 20 år
Substans: 20 mg 2C-T-4 + 1 Patron lustgas.
I fredags gjorde jag min största resa någonsin. Jag var glad, och ville gärna testa 2ct4, så jag ordnade fram en sitter, tog mig ut i solen, och trippade loss. Det började bra, och slutade bättre, men allt däremellan bestod av en massiv upplevelse och tankar om denna. Egentligen är set och setting totalt oviktiga i sammanhanget. Det jag vill berätta om är själva upplevelsen, som slog mig som en blixt från klar himmel, och som har förändrat mitt liv till det bättre, och hjälpte mig att bli av med en arton år gammal mental muskelknut. Vissa skulle kalla det en religiös uppenbarelse, vissa skulle kalla det nirvana, folk brukar kalla det för egodöd, men jag ser det som en nära-livet-upplevelse.
Jag satt på en skön bänk i en vacker park och blickade ut över vattnet, peakade på 2ct4, och drog i mig en patron lustgas, när jag blev totalt övermannad. Jag upplevde någonting som jag inte kunde sätta namnet på, eller förstå, och som tog två dygn att bearbeta. Allt ändrades framför mina ögon, och verkligheten blev ohyggligt vacker, ren och symmetrisk - som om jag hade skapat den själv efter eget tycke. Jag såg framför mig hur mönster framträdde i allt. Allt blev mönster, varje gren på varje träd blev en självklar del av någonting större. Jag började falla in i ett tankebygge, där jag såg hur varje liten händelse i universum hade lett fram till just det här ögonblicket, och jag såg hur jag kunde fullfölja mönstret, med ett led av handlingar. Jag upplevde alla möjliga alternativa verkligheter, alla valmöjligheter som alla människor någonsin stått inför, och min verklighet blev på samma gång den minsta beståndsdelen av helheten, och helheten själv, som en sådan där bild som är uppbyggd av mindre bilder. Det kändes som om universum var en rubiks kub, och jag hade löst den. Allt föll på plats, och jag tappade min jaguppfattning, och blev bara en liten del av helheten själv, samtidigt som jag var summan av alla små bitar. Jag var allt och inget, det positiva och det negativa, och de två negaterade varandra. Det var som att lösa universums ekvation, där den totala summan av allt på plussidan och allt på minussidan till slut blev självklart i den simpla matematiska formen 1-1=0. Helheten och intet var till slut samma sak. Det kändes som att alla synapser i hjärnan kopplade upp sig mot varandra exakt samtidigt, och jag upplevde universum från ett utomstående perspektiv, och förstod allt. Jag upplevde syner från massor av olika kulturers mytologi, och förstod att det jag upplevde var snarlikt det som inkapräster och keltiska druider har upplevt för länge sedan, och som de har tolkat på sitt sätt, och skapat religioner kring.
I mitt huvud uppstod en fras som jag inte kommer ihåg längre, som spelades upp om och om igen, men den var inte på ett språk jag kände igen, utan lät mera som en blandning mellan musikinstrument och röster. Tanken trappades upp mer och mer, och jag såg sammanhang i allt, hur allt hänger ihop, och hur allt bara blev självklart. Hela verkligheten blev ohyggligt vacker, men jag kunde knappt längre skilja på verkligheten och på det jag själv upplevde.
Jag ringde min mest erfarna psykedelikaanvändande vän, och sade vad som hände, och att jag hade tappat mitt ego någonstans på vägen, och jag ringde ett par av mina nära vänner. Min vän som var erfaren på området hade upplevt exakt samma sak in i minsta detalj, och fått samma insikt, och han kom till mig för att leda mig till klarhet, och förklara vad det var jag upplevde. Jag gick hem till min mor och min styvfar, som är gamla hippies, och förklarade för dem, och förstående som de är så hjälpte de mig alla att hitta tillbaka.
Jag kom efter 48 timmars kamp mellan verklighet och vanföreställningar, och förvirrande tankar om allt och inget fram till att det stora hela egentligen inte spelar någon roll, och att det man måste ägna sig åt i livet, och det man måste ge sin uppmärksamhet, är att vara en människa, och leva sitt liv. Livet handlar inte bara om att tänka och inse saker - Livet handlar om att leva här och nu, i vardagen, och göra de saker som man behöver göra i vardagslivet. När jag förstod att jag var människa igen, tack vare mina kära vänner och föräldrar, så kom jag fram till att jag kan göra alla de saker som vanliga människor kan, och att det har varit destruktivt av mig att sätta upp fiktiva gränser för vad jag kan och inte kan göra.
Jag har fram till i fredags haft svåra fobier, som jag praktiskt taget har levt med och anpassat mig efter i hela mitt liv. För att bryta mönstret och komma tillbaka till jorden så ville jag göra sådant som jag aldrig skulle göra i normala fall, men som fortfarande är självklart och mänskligt, så jag bröt ned mina fobier för att komma tillbaka till verkligheten.
Idag mötte jag mina gamla nojjor helt nykter för första gången, och jag lyckades att övervinna dem även i icke-trippat tillstånd. Jag har vunnit över mig själv, till slut, tack vare den här sinnesförhöjande substansen. Jag insåg saker om mig själv och allting som fick mig att omvärdera mina dåliga sidor, som jag själv har glorifierat och försvarat.
Det här var min sista stora tripp på jäkligt länge. Min resa är avslutad. Jag har hittat vad jag vill hitta, och om jag någon gång känner att jag behöver resa igen, så vet jag hur jag skall göra. Om jag tar psykedelika i fortsättningen så kommer det endast att vara i små doser, och som ett alternativ till alkohol.
Just nu så är verkligheten trippad nog för mig.
Tankar och funderingar?
Substans: 20 mg 2C-T-4 + 1 Patron lustgas.
I fredags gjorde jag min största resa någonsin. Jag var glad, och ville gärna testa 2ct4, så jag ordnade fram en sitter, tog mig ut i solen, och trippade loss. Det började bra, och slutade bättre, men allt däremellan bestod av en massiv upplevelse och tankar om denna. Egentligen är set och setting totalt oviktiga i sammanhanget. Det jag vill berätta om är själva upplevelsen, som slog mig som en blixt från klar himmel, och som har förändrat mitt liv till det bättre, och hjälpte mig att bli av med en arton år gammal mental muskelknut. Vissa skulle kalla det en religiös uppenbarelse, vissa skulle kalla det nirvana, folk brukar kalla det för egodöd, men jag ser det som en nära-livet-upplevelse.
Jag satt på en skön bänk i en vacker park och blickade ut över vattnet, peakade på 2ct4, och drog i mig en patron lustgas, när jag blev totalt övermannad. Jag upplevde någonting som jag inte kunde sätta namnet på, eller förstå, och som tog två dygn att bearbeta. Allt ändrades framför mina ögon, och verkligheten blev ohyggligt vacker, ren och symmetrisk - som om jag hade skapat den själv efter eget tycke. Jag såg framför mig hur mönster framträdde i allt. Allt blev mönster, varje gren på varje träd blev en självklar del av någonting större. Jag började falla in i ett tankebygge, där jag såg hur varje liten händelse i universum hade lett fram till just det här ögonblicket, och jag såg hur jag kunde fullfölja mönstret, med ett led av handlingar. Jag upplevde alla möjliga alternativa verkligheter, alla valmöjligheter som alla människor någonsin stått inför, och min verklighet blev på samma gång den minsta beståndsdelen av helheten, och helheten själv, som en sådan där bild som är uppbyggd av mindre bilder. Det kändes som om universum var en rubiks kub, och jag hade löst den. Allt föll på plats, och jag tappade min jaguppfattning, och blev bara en liten del av helheten själv, samtidigt som jag var summan av alla små bitar. Jag var allt och inget, det positiva och det negativa, och de två negaterade varandra. Det var som att lösa universums ekvation, där den totala summan av allt på plussidan och allt på minussidan till slut blev självklart i den simpla matematiska formen 1-1=0. Helheten och intet var till slut samma sak. Det kändes som att alla synapser i hjärnan kopplade upp sig mot varandra exakt samtidigt, och jag upplevde universum från ett utomstående perspektiv, och förstod allt. Jag upplevde syner från massor av olika kulturers mytologi, och förstod att det jag upplevde var snarlikt det som inkapräster och keltiska druider har upplevt för länge sedan, och som de har tolkat på sitt sätt, och skapat religioner kring.
I mitt huvud uppstod en fras som jag inte kommer ihåg längre, som spelades upp om och om igen, men den var inte på ett språk jag kände igen, utan lät mera som en blandning mellan musikinstrument och röster. Tanken trappades upp mer och mer, och jag såg sammanhang i allt, hur allt hänger ihop, och hur allt bara blev självklart. Hela verkligheten blev ohyggligt vacker, men jag kunde knappt längre skilja på verkligheten och på det jag själv upplevde.
Jag ringde min mest erfarna psykedelikaanvändande vän, och sade vad som hände, och att jag hade tappat mitt ego någonstans på vägen, och jag ringde ett par av mina nära vänner. Min vän som var erfaren på området hade upplevt exakt samma sak in i minsta detalj, och fått samma insikt, och han kom till mig för att leda mig till klarhet, och förklara vad det var jag upplevde. Jag gick hem till min mor och min styvfar, som är gamla hippies, och förklarade för dem, och förstående som de är så hjälpte de mig alla att hitta tillbaka.
Jag kom efter 48 timmars kamp mellan verklighet och vanföreställningar, och förvirrande tankar om allt och inget fram till att det stora hela egentligen inte spelar någon roll, och att det man måste ägna sig åt i livet, och det man måste ge sin uppmärksamhet, är att vara en människa, och leva sitt liv. Livet handlar inte bara om att tänka och inse saker - Livet handlar om att leva här och nu, i vardagen, och göra de saker som man behöver göra i vardagslivet. När jag förstod att jag var människa igen, tack vare mina kära vänner och föräldrar, så kom jag fram till att jag kan göra alla de saker som vanliga människor kan, och att det har varit destruktivt av mig att sätta upp fiktiva gränser för vad jag kan och inte kan göra.
Jag har fram till i fredags haft svåra fobier, som jag praktiskt taget har levt med och anpassat mig efter i hela mitt liv. För att bryta mönstret och komma tillbaka till jorden så ville jag göra sådant som jag aldrig skulle göra i normala fall, men som fortfarande är självklart och mänskligt, så jag bröt ned mina fobier för att komma tillbaka till verkligheten.
Idag mötte jag mina gamla nojjor helt nykter för första gången, och jag lyckades att övervinna dem även i icke-trippat tillstånd. Jag har vunnit över mig själv, till slut, tack vare den här sinnesförhöjande substansen. Jag insåg saker om mig själv och allting som fick mig att omvärdera mina dåliga sidor, som jag själv har glorifierat och försvarat.
Det här var min sista stora tripp på jäkligt länge. Min resa är avslutad. Jag har hittat vad jag vill hitta, och om jag någon gång känner att jag behöver resa igen, så vet jag hur jag skall göra. Om jag tar psykedelika i fortsättningen så kommer det endast att vara i små doser, och som ett alternativ till alkohol.
Just nu så är verkligheten trippad nog för mig.
Tankar och funderingar?
.

Det är ju såna här trippar som brukar förändra ens tänkande i nyktert tillstånd också.