2007-03-30, 18:48
#1
Kön: Man
Ålder: 22
Intag: ~50 toppisar storlek medel/stor
Jahaja, det jag nu ska försöka beskriva utspelade sig i och stundtals utanför en lånad stuga nånstans i mellansverige en helg i slutet av september. Att förklara vad jag upplevde är nog stört omöjligt, men jag ska göra så gott jag kan för att dela med mig av den här upplevelsen.
Det var ju som bekant toppissäsong, något som jag o polaren har passade på att ta tillvara på. Vi började morgonen med att gå ut o plocka ihop ett gäng svampar, åkte sedan in till stan för att handla munchies. Vi hade en stuga/torp mitt ute i skogen för oss själva, mycket röka, mat och 53kg musik att välja bland. Allt var väl egentligen upplagt för en skön svamptripp.
Tillägas bör att stugan tillhör min faster och att man på väg till mor o far passerar precis utanför. Risken - även om den var minimal - fanns för att någon skulle stövla in och se hur det gick med våran "pokerkväll"
Följande tider är grava uppskattningar
13:00
Vi Slänger upp svamparna på bordet. Trots att vi endast var ute en halvtimme tidigare på morgonen o letade hade vi ~50 färska och drygt 60 torkade toppisar att gå loss på. Vi delar broderligt o har nu en hög med drygt 50 svampar var i framför oss. Jag plockar upp apelsinjuicen o börjar tugga för glatta livet. Jag avskyr smaken av skog men försöker ändå tugga sönder dom ordentligt. När allt är svalt börjar vi packa upp musik, mat och godis. Jag tänder i den öppna spisen och redan nu börjar det krypa på och vi känner oss mycket gladare än innan. Vi rullar upp två spliffar för att slippa pilla med det senare.
13:30
Jag tittar ner på den gröna (och jävligt fula) heltäckningsmattan och inser att det börjar komma. Mönstren i mattan andas lite svagt och allt böljar skönt. Musiken börjar också låta mäktig, som om jag hade två högtalare långt in i örat som spelade direkt till hjärnan. Tittar över på polaren som sitter i en fåtölj rakt emot mig o ser plötsligt att killen har fyra ögon. Solen lyser in genom dom gamla fönsterrutorna bakom honom och reflektionerna i glaset ser helt fantastiska ut. Fraktaler börjar uppenbara sig. Jag funderar för mig själv på hur borta jag egentligen är och om jag skulle kunna prata med någon "utomstående" om det var så att någon kom. Inser att det nog inte skulle vara några större problem och fortsätter glatt att trippa
13:45-16:00
Det har fortfarande inte slått på helt men när jag reser mig för att lägga in mer ved i spisen känner jag att hissen inte går hela vägen upp. Det är svinkallt i stugan och vi slår våra kloka ihop för att lösa värmeproblemet. Detta resulterar i att vi släpar ner kuddar o filtar framför elden och sätter oss för att ta första spliffen. När jag drar ner första blosset lossnar det. Ljudet låter helt fantastisk underbart och jag ser fraktaler överallt. Byxorna jag har på mig skiftar i alla möjliga färger och tankarna snurrar fort fort fort.
När spliffen är slut lutar jag huvudet tillbaka och bara njuter.
Högtalarna spelar "vibrasphere - tierra azul". Tittar bort mot soffan och ser till min förvåning att vecken på filtarna har blivit en katt som ligger o flinar åt mig i soffan. Jag sluter ögonen och ser ett vackert västkustlandskap under solnedgång. Den lugna musiken gör att hela scenen känns väldigt harmonisk tills ett fult ansikte snabbt uppenbarar sig. Det kommer snabbt närmare och flyger rakt genom mig som ett spöke. Jag hinner se att det är en häxa med en stor vårta på näsan och ögon som skiftar i storlek.Jag rycker till som fan och kommer tillbaka till "verkligheten". Polaren tittar på mig och utbrister "Det ser ut som om du har varit med om något".
Det enda jag för stunden får fram är "Ja". I skallen på mig fungerar ingenting. Detta inser jag och konstaterar att om någon kom nu skulle det VERKLIGEN vara kört. Tittar bort på bordet och ser allt meck ligga framme, mat o godis överallt och vid spisen sitter vi två trippade som helvete. Jag känner mig smutsig o riktigt jävla nedgången och jag börjar känna ett starkt obehag. "Bara jag inte snear" tänker jag för mig själv och spiralen är igång.
Nu börjar jag få riktig panik och känner hur hjärtat börjar banka. Lägger fingrarna mot halsen o känner att pulsen är bra mycket över normalt. Måste bort därifrån och störtar ut på trappan. Polaren kommer efter med cigg o vi sätter oss för att röka. Allt känns mycket bättre av att få komma ut.
Det känns som att varje nytt rum ger mig en helt ny sinnesstämning och jag ser varje rum i huset som enskilda kuber avskilda av mörker. Det som var i rummet stannar i rummet och det som händer på trappan kan på inga villkors vis påverka känslan som finns i respektive rum innanför.Jag tittar ut över skogen. Allt ser verkligen sjukt ut, björkarnas gula och gröna blad ser ut som små kristaller likt dom som finns i en kristallkrona. Allt gungar och glimrar vackert och det ser helt sagolikt ut. När jag tittar ner på gräsmattan ser det ut som jag skulle tro att det ser ut att flyga helikopter över regnskog. Allt böljar, slingrar och vrider på sig nåt sjukt och gräset ser ut att vara små träd som jag svävar högt över. Det börjar regna och vi har inget annat val än att gå in igen - tillbaka till rummet där det redan finns en ond sinnesstämning. På väg tillbaka slänger jag en snabb blick på den fula tapeten i köket och fastnar några minuter. Det böljar så fruktansvärt att jag är tvungen att sträcka ut armen och känna på den bara för att kunna konstatera att inte hela huset rör på sig.
17:00-18:00
Vi sätter oss vid bordet för att käka lite tunnbrödsrullar. Jag mosar på med baconröra och rullar ihop min. Slänger ett öga på min dundertrippade polare som har uppenbara problem med att rulla ihop brödet. Jag sitter en stund o flinar åt hur borta han är för att slutligen hjälpa honom. Äter en stund medans jag brottas med all världens konstiga tankar, både logiska och ologiska. Efter en stund ser jag att polaren inte ens har lyckats börja med sin macka och att det mesta av min goda baconröra har hamnat på golvet. Tänker för mig själv att jag borde torka upp det men det stannar vid att vara en tanke. Härifrån är det lite luddigt, jag minns inte mycket av saker jag ser eller saker jag tänker, men en sak är säkert - jag är redigt borta.
Ska försöka byta låt på ipoden men lyckas inte.
Här sitter vi nu, en kille som inte klarar av att rulla tunnbröd och en kille som inte ens klarar av att byta musik på sin ipod.
18:00 - 20:00
Det börjar skymma ute och vi båda vill komma därifrån. Polaren säger att "han måste ut" och tar en cigg o försvinner. Jag vill inget hellre än att följa honom ut från det där jävla rummet, men när jag reser mig o tittar på bordet så känns det bara så jävla fel. Nånting är fel och jag måste fixa det innan jag kan lämna rummet. Jag organiserar om lite på borded utan att det känns bättre. Polaren kommer in igen, det märks på honom att det börjar bli lite för mycket. Det måste ha varit underbart för honom att i det tillståndet han var se mig sitta i soffan och bara upprepa att "nånting är fel här". Jag flyttar återigen om allt som står på bordet utan framgång - NÅNTING ÄR OTROLIGT FEL. Efter en stund beslutar vi oss för att ta oss därifrån på något sätt och vi börjar packa ihop allt. Vi går ut ur huset, låser och går mot bilen. När vi sätter oss inser vi båda två att vi är fast i torpet - att köra i detta tillstånd är helt uteslutet. Nu börjar det bli riktigt jobbigt, när jag tittar upp mot dom mörka gapande fönstren fylls jag av ett riktigt obehag. Huset krymper och växer och fönsren blir på något sätt ögon som stirrar tomt på mig. Att behöva gå in där IGEN känns som en mardröm, men det var antingen det eller så fick vi sitta kvar i bilen. Vi går in igen, lägger oss på varsin soffa och beslutar oss för att bara vänta ut alltihopa.
Jag ligger där i soffan o försöker titta på tv. Jag klarar inte av att tolka varken ljud eller bild, ligger mest o glor på tv:n o väntar på att det här ska gå över. Jag blundar och känner att det här är på väg att gå åt helvete, när jag plötsligt ser mig själv resa mig ur soffan o gå fram till tv:n.
*POFF*
Jag vaknar till o upptäcker att jag står i andra ändan av rummet. Allt har lugnat ner sig och jag känner att jag återigen har kontrollen över läget. Det kändes lite som om jag tagit av mig en mantel med allt jobbigt i o låtit den ligga kvar i soffan. Min polare är totalt borta o ligger mest o svamlar i soffan.
"Det kommer gå åt helvete allt ihop, vad är det här för nånting?"
Jag förklarar för honom att vi har käkat alldeles för mycket svamp och att om han bara väntar så kommer allt att lugna ner sig. Sitter bredvid honom på bordet i säkert 20min och bara försöker lugna så gott det går. Till slut verkar det som att ruset äntligen lägger sig även för honom. Vi tar en cigg och går mot bilen - även om vi inte borde köra nu så vill ingen av oss vara kvar. Vi åker dom 5km hem till honom och ser Sverige förlora mot Irland. Bra avslutning på en i övrigt jävligt bra dag
Efter trippen har jag gått igenom allt igen och igen och igen. Till en början var jag så säker på att jag aldrig skulle närma mig dom där jävla svamparna igen, men med lite distans till allt som hände så ångrar jag ingenting. Missförstå mig inte, det var ingen trevlig resa och jag har aldrig kännt ett sånt obehag som jag gjorde då. Än idag har jag svårt att lyssna på låtar som spelades när det var som jobbigast, känslan återvänder på nåt konstigt sätt. Det tog LÅNG tid innan jag ens ville tänka på ett nytt rus men tanken har succesivt växt tillbaka eftersom när jag har analyserat trippen. Att se mig själv i tredjeperson resa mig ur soffan och gå genom rummet var defenitivt höjdpunkten. Nästa gång ska jag vistas utomhus och ge fan i att röka.
Kritik lämnas konstruktivt, annars kan det kvitta.
Ålder: 22
Intag: ~50 toppisar storlek medel/stor
Jahaja, det jag nu ska försöka beskriva utspelade sig i och stundtals utanför en lånad stuga nånstans i mellansverige en helg i slutet av september. Att förklara vad jag upplevde är nog stört omöjligt, men jag ska göra så gott jag kan för att dela med mig av den här upplevelsen.
Det var ju som bekant toppissäsong, något som jag o polaren har passade på att ta tillvara på. Vi började morgonen med att gå ut o plocka ihop ett gäng svampar, åkte sedan in till stan för att handla munchies. Vi hade en stuga/torp mitt ute i skogen för oss själva, mycket röka, mat och 53kg musik att välja bland. Allt var väl egentligen upplagt för en skön svamptripp.
Tillägas bör att stugan tillhör min faster och att man på väg till mor o far passerar precis utanför. Risken - även om den var minimal - fanns för att någon skulle stövla in och se hur det gick med våran "pokerkväll"
Följande tider är grava uppskattningar
13:00
Vi Slänger upp svamparna på bordet. Trots att vi endast var ute en halvtimme tidigare på morgonen o letade hade vi ~50 färska och drygt 60 torkade toppisar att gå loss på. Vi delar broderligt o har nu en hög med drygt 50 svampar var i framför oss. Jag plockar upp apelsinjuicen o börjar tugga för glatta livet. Jag avskyr smaken av skog men försöker ändå tugga sönder dom ordentligt. När allt är svalt börjar vi packa upp musik, mat och godis. Jag tänder i den öppna spisen och redan nu börjar det krypa på och vi känner oss mycket gladare än innan. Vi rullar upp två spliffar för att slippa pilla med det senare.
13:30
Jag tittar ner på den gröna (och jävligt fula) heltäckningsmattan och inser att det börjar komma. Mönstren i mattan andas lite svagt och allt böljar skönt. Musiken börjar också låta mäktig, som om jag hade två högtalare långt in i örat som spelade direkt till hjärnan. Tittar över på polaren som sitter i en fåtölj rakt emot mig o ser plötsligt att killen har fyra ögon. Solen lyser in genom dom gamla fönsterrutorna bakom honom och reflektionerna i glaset ser helt fantastiska ut. Fraktaler börjar uppenbara sig. Jag funderar för mig själv på hur borta jag egentligen är och om jag skulle kunna prata med någon "utomstående" om det var så att någon kom. Inser att det nog inte skulle vara några större problem och fortsätter glatt att trippa
13:45-16:00
Det har fortfarande inte slått på helt men när jag reser mig för att lägga in mer ved i spisen känner jag att hissen inte går hela vägen upp. Det är svinkallt i stugan och vi slår våra kloka ihop för att lösa värmeproblemet. Detta resulterar i att vi släpar ner kuddar o filtar framför elden och sätter oss för att ta första spliffen. När jag drar ner första blosset lossnar det. Ljudet låter helt fantastisk underbart och jag ser fraktaler överallt. Byxorna jag har på mig skiftar i alla möjliga färger och tankarna snurrar fort fort fort.
När spliffen är slut lutar jag huvudet tillbaka och bara njuter.
Högtalarna spelar "vibrasphere - tierra azul". Tittar bort mot soffan och ser till min förvåning att vecken på filtarna har blivit en katt som ligger o flinar åt mig i soffan. Jag sluter ögonen och ser ett vackert västkustlandskap under solnedgång. Den lugna musiken gör att hela scenen känns väldigt harmonisk tills ett fult ansikte snabbt uppenbarar sig. Det kommer snabbt närmare och flyger rakt genom mig som ett spöke. Jag hinner se att det är en häxa med en stor vårta på näsan och ögon som skiftar i storlek.Jag rycker till som fan och kommer tillbaka till "verkligheten". Polaren tittar på mig och utbrister "Det ser ut som om du har varit med om något".
Det enda jag för stunden får fram är "Ja". I skallen på mig fungerar ingenting. Detta inser jag och konstaterar att om någon kom nu skulle det VERKLIGEN vara kört. Tittar bort på bordet och ser allt meck ligga framme, mat o godis överallt och vid spisen sitter vi två trippade som helvete. Jag känner mig smutsig o riktigt jävla nedgången och jag börjar känna ett starkt obehag. "Bara jag inte snear" tänker jag för mig själv och spiralen är igång.
Nu börjar jag få riktig panik och känner hur hjärtat börjar banka. Lägger fingrarna mot halsen o känner att pulsen är bra mycket över normalt. Måste bort därifrån och störtar ut på trappan. Polaren kommer efter med cigg o vi sätter oss för att röka. Allt känns mycket bättre av att få komma ut.
Det känns som att varje nytt rum ger mig en helt ny sinnesstämning och jag ser varje rum i huset som enskilda kuber avskilda av mörker. Det som var i rummet stannar i rummet och det som händer på trappan kan på inga villkors vis påverka känslan som finns i respektive rum innanför.Jag tittar ut över skogen. Allt ser verkligen sjukt ut, björkarnas gula och gröna blad ser ut som små kristaller likt dom som finns i en kristallkrona. Allt gungar och glimrar vackert och det ser helt sagolikt ut. När jag tittar ner på gräsmattan ser det ut som jag skulle tro att det ser ut att flyga helikopter över regnskog. Allt böljar, slingrar och vrider på sig nåt sjukt och gräset ser ut att vara små träd som jag svävar högt över. Det börjar regna och vi har inget annat val än att gå in igen - tillbaka till rummet där det redan finns en ond sinnesstämning. På väg tillbaka slänger jag en snabb blick på den fula tapeten i köket och fastnar några minuter. Det böljar så fruktansvärt att jag är tvungen att sträcka ut armen och känna på den bara för att kunna konstatera att inte hela huset rör på sig.
17:00-18:00
Vi sätter oss vid bordet för att käka lite tunnbrödsrullar. Jag mosar på med baconröra och rullar ihop min. Slänger ett öga på min dundertrippade polare som har uppenbara problem med att rulla ihop brödet. Jag sitter en stund o flinar åt hur borta han är för att slutligen hjälpa honom. Äter en stund medans jag brottas med all världens konstiga tankar, både logiska och ologiska. Efter en stund ser jag att polaren inte ens har lyckats börja med sin macka och att det mesta av min goda baconröra har hamnat på golvet. Tänker för mig själv att jag borde torka upp det men det stannar vid att vara en tanke. Härifrån är det lite luddigt, jag minns inte mycket av saker jag ser eller saker jag tänker, men en sak är säkert - jag är redigt borta.
Ska försöka byta låt på ipoden men lyckas inte.
Här sitter vi nu, en kille som inte klarar av att rulla tunnbröd och en kille som inte ens klarar av att byta musik på sin ipod.
18:00 - 20:00
Det börjar skymma ute och vi båda vill komma därifrån. Polaren säger att "han måste ut" och tar en cigg o försvinner. Jag vill inget hellre än att följa honom ut från det där jävla rummet, men när jag reser mig o tittar på bordet så känns det bara så jävla fel. Nånting är fel och jag måste fixa det innan jag kan lämna rummet. Jag organiserar om lite på borded utan att det känns bättre. Polaren kommer in igen, det märks på honom att det börjar bli lite för mycket. Det måste ha varit underbart för honom att i det tillståndet han var se mig sitta i soffan och bara upprepa att "nånting är fel här". Jag flyttar återigen om allt som står på bordet utan framgång - NÅNTING ÄR OTROLIGT FEL. Efter en stund beslutar vi oss för att ta oss därifrån på något sätt och vi börjar packa ihop allt. Vi går ut ur huset, låser och går mot bilen. När vi sätter oss inser vi båda två att vi är fast i torpet - att köra i detta tillstånd är helt uteslutet. Nu börjar det bli riktigt jobbigt, när jag tittar upp mot dom mörka gapande fönstren fylls jag av ett riktigt obehag. Huset krymper och växer och fönsren blir på något sätt ögon som stirrar tomt på mig. Att behöva gå in där IGEN känns som en mardröm, men det var antingen det eller så fick vi sitta kvar i bilen. Vi går in igen, lägger oss på varsin soffa och beslutar oss för att bara vänta ut alltihopa.
Jag ligger där i soffan o försöker titta på tv. Jag klarar inte av att tolka varken ljud eller bild, ligger mest o glor på tv:n o väntar på att det här ska gå över. Jag blundar och känner att det här är på väg att gå åt helvete, när jag plötsligt ser mig själv resa mig ur soffan o gå fram till tv:n.
*POFF*
Jag vaknar till o upptäcker att jag står i andra ändan av rummet. Allt har lugnat ner sig och jag känner att jag återigen har kontrollen över läget. Det kändes lite som om jag tagit av mig en mantel med allt jobbigt i o låtit den ligga kvar i soffan. Min polare är totalt borta o ligger mest o svamlar i soffan.
"Det kommer gå åt helvete allt ihop, vad är det här för nånting?"
Jag förklarar för honom att vi har käkat alldeles för mycket svamp och att om han bara väntar så kommer allt att lugna ner sig. Sitter bredvid honom på bordet i säkert 20min och bara försöker lugna så gott det går. Till slut verkar det som att ruset äntligen lägger sig även för honom. Vi tar en cigg och går mot bilen - även om vi inte borde köra nu så vill ingen av oss vara kvar. Vi åker dom 5km hem till honom och ser Sverige förlora mot Irland. Bra avslutning på en i övrigt jävligt bra dag
Efter trippen har jag gått igenom allt igen och igen och igen. Till en början var jag så säker på att jag aldrig skulle närma mig dom där jävla svamparna igen, men med lite distans till allt som hände så ångrar jag ingenting. Missförstå mig inte, det var ingen trevlig resa och jag har aldrig kännt ett sånt obehag som jag gjorde då. Än idag har jag svårt att lyssna på låtar som spelades när det var som jobbigast, känslan återvänder på nåt konstigt sätt. Det tog LÅNG tid innan jag ens ville tänka på ett nytt rus men tanken har succesivt växt tillbaka eftersom när jag har analyserat trippen. Att se mig själv i tredjeperson resa mig ur soffan och gå genom rummet var defenitivt höjdpunkten. Nästa gång ska jag vistas utomhus och ge fan i att röka.
Kritik lämnas konstruktivt, annars kan det kvitta.
en klart 5a från mig iallfall!
