N-Ethyl-2C-B, Aktiv dödshjälp och gudomliga uppenbarelser

Ålder: 20
Kön: Man
Vikt: ≈60 kg
Dos: 100 mg n-ethyl-2c-b nasalt

Jag och mina två vänner, satt en fredag och undrade vad vi skulle göra med dagen. Mitt paket från ND hade just kommit, och vi bestämde oss för att gå och trippa. Dock så skulle det bli jag som stod för det mesta trippandet, då mina vänner nöjde sig med 1 tab dxm var.

Vi anlände vid trippdestinationen, och jag slängde upp ungefär en tredjedel av pulvret på bordet och drog upp i näsan. Vad som följde var fanimig något i hästväg. Pulvret brände och sved, men värst var det när det droppade ned i svalget. Inget jag rekommenderar, men likväl gjorde jag det tre gånger till under kvällen.

Jag satte mig och inväntade effekt, och efter fem-sex minuter så började synrubbningarna. Jag kände att det här var relativt lättkontrollerat, och att mindfucken hade uteblivit totalt. Jag väntade vidare, och funderade efter en halvtimme utan tilltagande effekter på att ta lite mer - vilket jag gjorde. Ännu en hög hälldes upp, och drogs upp i andra näsborren.

Återigen en stor dos smärta. Jag stod och förbannade drogen ett tag, tills den värsta känslan hade gått över.

Sedan gick vi ut. Vi tog en skogspromenad, i en närbelägen skog. Jag var förvirrad, och tottade mest efter de andra. Kände mig väldigt mycket som en nyfiken fyraåring i sagolandet. Träden vajade mer än vanligt, och stammarna ändrade form. På husväggarna bildades mönster, och allt var nytt och spännande. Vi gick genom den mörka skogen i någon timme, innan jag kom fram till att det fortfarande inte var tillräckligt intressant. Jag plockade upp påsen igen, och drog upp ytterligare litegrann. Den här gången bedövade kylan den värsta smärtan i näsan, och jag blev genast lite mer bäng.

Vi hittade en brygga ungefär samtidigt som mindfucken började slå in ordentligt. Jag gick lite bakom de andra och pratade med mig själv. Jag tvekade lite innan jag gick ut på bryggan, då ett stort kvadratiskt galler, gjort för att hindra obehöriga från att gå ut på bryggan, var i vägen. Visserligen var dörren öppen, men det stora gallret fick det att se ut som ett "utklipp", för att citera mig själv, och jag ville ju inte hamna i ett utklipp.

Jag gick dock ut på bryggan, till slut, och tittade på det stora böljande hav av fraktalmönster som hade uppstått under vår båt. Mina polare såg ut som farliga pirater när de satt där, och jag var också en pirat.

Till slut tröttnade vi på kylan, och började bege oss hemåt. På vägen hittade vi en stor upphöjd container där det säkert fanns sand eller något. De andra två klättrade upp, och satte sig där uppe och tittade ned på mig. Jag stod kvar, och tyckte att det verkade stort och farligt där uppe, men blev lätt övertalad att kläättra upp när mina vänner satt där uppe och var glada och vinkade. Jag blev överraskad av att balanssinnet inte hade fuckats upp över huvud taget. Jag kunde klättra utan några som helst problem.

Vi satt där ett tag och tittade på det stora fula sjukhuset mittemot oss, och jag kom fram till att "fula betonghus får mig att tänka fula betongtankar", och att "det måste vara jobbigt för de som bor på fjärde våningen, för den gör lite som den vill just nu".

Vi fortsatte till slut vår resa hemåt, och när vi kom dit så gick jag till den öppna balkongdörren och stängde denna, med förklaringen att "någon kan ju råka blåsa in". Strax efter att jag hade sagt det kom jag på hur ohyggligt skumt det lät, och lade mig på sängen och pep av skratt istället.

Jag kunde fortfarande, trots dosen tänka relativt klart, och bestämde mig för att köra det sista också, så återigen åkte den trogna tjugolappen fram, och det smärtsamma pulvret åkte upp. Då hade jag alltså tömt hela påsen.

När denna dos slog, dock, så fuckade allt ur ordentligt. Mina två polare hade sett relativt mänskliga ut hittills, men nu fick den ena en aura av ljus, och den andra fick ansiktet förvridet så att han liknade en wraith från stargate atlantis (Något åt det här hållet): http://content.answers.com/main/cont...(Stargate).jpg

Jag tyckte att det var rätt konstigt, men bestämde mig för att titta mig i spegeln, samtidigt som jag gick och urinerade. Jag såg ut som vanligt, fast med ett udda reliefmönster insjunket i pannan. Så såg jag blöt ut också. Och jag kände mig blöt. När jag tittade på toaletten var den också helt blöt. Helt plötsligt var allt blött. Jag stod och skrattade ett tag, och sedan torkade jag händerna på en handduk, innan jag upptäckte att de egentligen var torra. Mycket förvirrande.

När jag kom tillbaka till rummet så bestämde sig en av polarna för att gå ut på balkongen, och när han smällde igen balkongdörren efter sig så tyckte jag att det såg så argt ut, så att jag frågade min andra polare med en osäker liten stämma om det var mig som han var arg på. Då ropade han på den dörrsmällande polaren, som försäkrade mig om att han var glad. Jag kunde fortsätta trippa utan oro.

Jag satt nu återigen i sängen. Den här gången så försökte jag att kontrollera och ändra mina hallucinationer, och när jag lyckades var ju den logiska slutsatsen, just det, att jag var gud, eller iallafall kunde magi, då jag hade lyckats skapa och ändra saker med tankekraft. Jag kom på att det här ämnet gav en övernaturliga krafter, och jag konstaterade, med stor seriositet, att vi, med den här kraften, kan härska över världen, och att alla problem som finns snart bara är minnen: "Vi är precis som vilka idioter som helst - Vi är utfattiga, men den relevanta skillnaden är att... vi kan magi."

Egotrippen var total. Allt jag sade lät i mitt huvud som en episk oneliner, och allt jag såg var det jag som skapade. Jag tyckte omväxlande att jag var en gud, att jag var allsmäktig, att jag var universums härskare, och att jag var en "syrasultan", vad fasen det nu är.

Här någonstans började det dock gå lite fel. Jag kom på att jag inte var först i världen med att använda n-ethyl, och att det alltså måste finnas ett hinder av något slag, för annars skulle ju någon redan ha ordnat alla problem. Här hamnade jag i en tankeloop och kom fram till att det uppenbarligen fanns någonting som hindrade den här kunskapen från att nå allmänheten. Först trodde jag att man glömde den, och att tankeloopen på något sätt var den sista biten av en självuppfyllande paradoxal profetia, eller något lika konstigt. Det gick ut på att alla levde sina vanliga liv, tills någon till slut kom närmare och närmare den slutgiltiga lösningen, och på det sättet bonade in sig i ett hörn där den enda möjligheten var att uppfylla profetian och därmed glömma bort kunskapen eller dö, på ett eller annat sätt. Detta kan ha hänt ett oändligt antal gånger tidigare. Samtidigt som detta skedde eskalerade hallucinationerna, och allt blev ohyggligt vackert. Allt blev vad jag tänkte. Jag skapade det, och såg det hända framför mina ögon. Vid det här laget var mina fingrar och händer så känsliga att det kändes som elektriska stötar när jag nuddade vid något. När jag spände handen och koncentrerade mig så kunde jag till och med se krusningar i luften och se en kula av energi börja växa fram ur den rena luften.

En bit av ett veckat täcke blev till en stor vacker blomma, med ståndare och pistiller av energi som svävade ovanför skapelsen, och min ena polare, som stod och dansade i ett hörn för att fördriva tiden, började lämna motion trails efter sig. Det var ohyggligt häftigt, och jag kände mig väldigt skärpt. Samtidigt som allt kändes helt underbart, dock, så kämpade jag ständigt mot den där otrevliga paradoxen. Den lurade i bakgrunden hela tiden, och jag visste att om jag sade fel ord, eller fortsatte längre på mitt resonemang, så gled jag närmare den annalkande avgrunden, och profetians uppfyllande. Jag skulle förr eller senare glömma allt, eller dö, om jag inte hittade ett loophole. Jag fick senare höra av mina polare att jag satt och pratade hela tiden och mantrade ungefär samma saker, oavbrutet under den här perioden, och att de slutade lyssna efter ett tag. De fattade inte att jag hade hamnat i en timeloop som jag inte kunde sluta tänka på själv.

Förr eller senare började dock euforin och hallucinationerna lägga sig, och de byttes ut mot den ena tragiska insikten efter den andra. Jag låg i tron att mina polare var dårhuspersonal, och att den sista doseringen hade gjort mig permanent schizofren. Egentligen hade jag fuckat ur mitt liv totalt, och de var typ de enda som brydde sig om mig. Denna tanke byttes ut snabbt mot en ännu värre tanke, att jag hade överdoserat, och att jag var på väg att dö. Nojjig, som jag var, så fick jag det här bekräftat av mina polares tonlägen, som jag tyckte lät väldigt undvikande och ledsna. Sedan fick jag för mig att det till och med var polarna som utförde aktiv dödshjälp på mig, och jag hörde till och med ljudet av att de drog ut massor av sladdar och grejer. Efter många om och med, och med insikten att jag hade fuckat upp mitt liv (i den här dödshjälpsversionen) så grovt att mina föräldrar hade brutit kontakten med mig, och min flickvän hade tagit livet av sig, så accepterade jag att jag skulle dö. Det var liksom det enda jag hade kvar att göra.

Allt det här bekräftades av att den sagovärld jag hade byggt sakta gav vika för verkligheten. allt slutade pulsera av energi, min hud såg inte stålgrå och blank ut längre, och elektriciteten i fingertopparna försvann. Jag blev varse att sängen jag låg på inte hade silkeslakan och prål, och att madrassen var noppig och jävlig. Jag började känna en smärta i sidan sedan en tidigare skada, och jag började att hosta med en rosslig hosta igen (har varit sjuk, och hostan har inte gått över ännu.) Mina läppar blev torra, och jag var tvungen att dricka vatten, då jag blev väldigt törstig. Denna snabba nedtrappningen av min hälsa fick det att kännas som om jag var döende eller iallafall skröpligt gammal när jag nådde fysisk baseline.

Jag fick dock snart tillbaka verklighetsförankringen, och funderade en hel del på nattens händelser. Under min tid som dödshjälpspatient hann jag rannsaka mitt liv, och fundera över allt jag har gjort fel, och som jag fortfarande gör fel i mitt liv. Det känns som om jag har fått en andra chans, på något sätt.

Den morgonen åkte jag hem, och sov i den säng jag trodde att jag hade förlorat, och sedan fick jag besök av flickvännen som jag trodde hade tagit livet av sig, och jag förstod hur mycket värt det var, och vad jag hade tagit för givet.

Jag lärde mig en hel del, och det var en jäkligt stark mental resa. Även hallucinationerna var fullkomligt fantastiska. Jag är van vid DXM-hallisar, som är otydliga och suddiga, eller snabbt övergående, men i jämförelse var detta som att plocka fram en dator av nyaste version och jämföra grafiken med ett gammalt åttabitarsnintendo. Allt var fullkomligt verkligt. Det såg verkligt ut, och det var detaljerat in i minsta detalj, speciellt på de högre doserna. Mindfucken gav mig storhetsvansinne, minst sagt, men på hallucinogener är känslorna bräckliga, och det räckte med lite negativa tankar för att hamna i en ångestvärld. Jag kunde dock hantera det den mesta av tiden, och nu i efterhand så ångrar jag absolut inte ens de mindre trevliga bitarna.

En helt jäkla underbar drog. På låga doser rolig och festlig, på högre doser jobbig för omgivningen, men iallafall i mitt fall väldigt givande. Jag rekommenderar andra att pröva, och inte bara smådoser, utan även en sådan monsterdosering som jag petade i mig. Det är nog värt att pröva, iallafall en gång.

Första tripprapporten jag direkt kan relatera till egna trippar. Ärligt talat brukar man ju mest läsa om hur coola syner personer har haft på än det ena, än det andra hallucinogena preparatet, men aldrig vilka tankar som efterföljer dem. Mest känner jag igen mig i känslan av förgänglighet, som du skriver att bekräftade paradoxen du tänkte på innan dess, när trippen var på väg ner, men även tanken att vännerna kanske påverkar ens personlighet och liv till en långt mycket högre grad än man tror eftersom dom är så nära inpå; på sätt och vis är ju din ena polare bödeln, men även den som får dig att så att säga flamma upp starkt och snabbt snarare än svagt och långsamt; likaså, på sätt och vis, är ju din andra polaren en skötare på ett dårhus (eller vad man nu säger), som tar hand om dig när du kanske inte pallar allt själv eller liknande. Nu vet ju inte jag om dessa dina vänner har ovan nämnda egenskaper, men det hör inte till det jag menar mer än indirekt.

5/5

Oerhör bra rapport, intressant hela vägen igenom 5/5!

Blir bara mer och mer sugen på att testa N-Ethyl-2C-B varje gång jag läser om det!

Edit: Ungefär hur lång var din tripp?

Tack för kommentarerna båda två

Trippen varade väl i sammanlagt fem-sex timmar, men jag fyllde på med nya doseringar ett antal gånger också. Om jag skall köra igen så skall jag nog dra hela den planerade dosen på en gång istället.

En av dem bättre tripprapporterna jag läst på FB.

mvh

Bra skrivet, gick lätt att läsa och allt var korrekt .

Hade du inga problem med att somna? Det har jag haft de gångerna jag tagit det.

Jag låg nog vaken ett bra tag i sängen och funderade innan jag somnade, jo. Men det var inte en så uppenbar bieffekt att jag tänkte på det som att det var drogens fel. Trodde väl snarare att jag hade mycket att tänka på och reda upp med mitt liv, efter att ha accepterat döden och sett alla saker som jag har gjort fel i livet, liksom.

En bra, detaljerad och lättläst rapport. Får mig att verkligen att vilja testa den här substansen. 5/5, bra jobbat.

Mmmm kan relatera

Ja det var en givande läsning om jag får säga så! Tror du gjorde rätt i att du delade upp din nasala dosering på 3 gånger. Risk att det blivit lite för bra för fort annars.

Kan inte mer än ge 5/5!

Bra gubben! braaa! * rygg-dunk *

Tackar, tackar *blir ryggdunkad*

Jag var lite tveksam till doseringssättet först, för jag var inte helt hundra på om resistans skulle byggas upp så snabbt att den sista dosen var effektlös, men det verkade gå rätt bra ändå. Nästa gång tror jag dock att jag kan hantera en snabbare upptakt. Det var ju trots allt bara första gången.

Tips: Nu när du vet effekterna på dig så ta 100mg oralt istället.

Har du tillgång till lustgas så var inte blyg, gör ett försök och ta hissen upp till pärleporten