2007-03-18, 22:07
#1
Har suttit och skissat på denna rapport ganska länge för att få den så bra som möjligt. Dock välkomnar jag starkt konstruktiv kritik så att den och framtida rapporter kan bli ännu bättre. Berättelsen handlar om mitt första möte med den bästa drogen i världen, Ecstasy.
***
Det var en eftermiddag i juli, då när sommaren är som bäst. Hade under dagen styrt till mig tre ecstasytabletter av märket (dubbla) vita versace, samt en gubbe tjack som jag skulle dela med en kompis. Hade aldrig testat varken det ena eller det andra - eller jo, hade käkat en knapp i våras, men den hade jag inte märkt av mer än ett par förstorade pupiller.
Nåväl, nu var det i alla fall dags. Jag och en polare, B, satt hemma hos honom och pulade med det nyinköpta godiset och lyssnade på musik. Vi delade upp tjacket, varpå det blev en liten sträng över som jag snokade i mig. Jag plockade sedan fram en av tabletterna som skulle förändra mitt liv för alltid, och svalde den tillsammans med en klunk H2o. Äventyret börjar.
Inte långt senare anlände ytterligare en mate; M. Han och B drog i sig lite av schnajset, medan jag bara kurrade min mage i största allmänhet. Vi diskuterade vad vi skulle hitta på. Jag var lite sugen på att dra till en grillfest i krokarna, men då de flesta var antidrogmänniskor där tyckte inte tjackisarna att det var någon god idé. I efterhand är jag glad att jag lyssnade på dem.
20-25 minuter efter droppen inbillade jag mig att jag kände av de första effekterna. Mina ben pirrade på ett mycket mysigt vis, men förmodligen var det inte en tidig serotoninutlösning utan bara utlopp för en enorm förväntan. B tyckte nu att vi borde börja avlägsna oss från hemmets korridorer innan jag blev alltför knarkad, då hans moder var hemma.
Sagt och gjort. Vi plokade med oss mp3-spelare, vatten och godiset för att ge oss ut på vandringsfärd. Klockan var runt middagstid, men i och med att det var sommar var det fortfarande ljust och klart ute.
Vi vandrade ned mot golfbanan via en stig, men nådde snart en grusväg. B och M tyckte att jag skulle testa att springa lite, så det gjorde jag. Maxade hundra meter framåt, hundra meter tillbaka, men det kändes inte annorlunda än vanligt.
Klockan slog fyrtiofem minuter. Mina kompanjoner blandade tjacket i magen med varsin halva, av samma märke som jag. Jag, som ännu inte känt några tydliga tecken av påverkan, valde att svälja en hela till.
Minuter senare installerade M och B en eyepod och sig själva vid en bergskant intill vägen, medan jag prövade på att löpa lite till. Fortfarande ingenting, möjligen lite förvirring då jag sprang vilse efter en rush eller två, och M fick komma ut och visa mig tillbaka till gemenskapen.
Jag slog mig ned och fick för första gången sedan vi gett oss av höra musik. Exploration of Space med Cosmic Gate spelades, och jag upptäckte bara vilket jävla gung det var i låten. Jag verkligen kände musiken, jag flöt med, kunde följa rytmen. Svårt att beskriva, men tänk er ett uppgraderat njutcentra för musik.
Point of no return
Ur ingenstans skriker plötsligt B "SNUTEN!", och jag tror knappt mina ögon när det faktiskt kommer en blåvit biljävel åkandes på cykelvägen intill oss. Vi rafsar åt oss det närmaste, slänger oss framåt, rushar nedför slänten och flyr vidare över golfbanan.
Med en lättnad som heter duga kan vi konstatera att vi inte är förföljda. Dock upptäcker vi att vi blivit av med några grejer på vägen: B glömde sin eyepod och M sina nycklar, men det största mysteriet är var mina armar tagit vägen. De finns inte, är i det närmaste luft, och jag mycket roligt åt att svänga med dem åt alla håll och kanter. Ungefär som gamla uppvärmningsövningar på gympan, fast på en helt annan nivå.
"At one point you've got it, and then you lose it, and it's gone forever" (Sick Boy/Trainspotting)
Följande avsnitt minns jag som om det vore igår, och kommer göra det för resten av mitt liv.
Minuter efter att mina armar försvunnit och lite mer än en timme efter att jag droppat den första knappen, går in i skogen som ligger vid sjön. När jag entrar den, går längs stigen, är det som att jag, min själ och hela mitt liv plötsligt befinner sig i en OÄNDLIG nirvana, större än universum. Föreställ dig där, den, det du alltid velat vara, alltid vill vara och alltid kommer att vilja vara - jag är där. Universums all kärlek samlas i mig och utlöser en eufori omöjlig att beskriva med ord. Detta är även den enda gången jag verkligen färgat; skogen fullkomligen lyser i dess gröna färger. Jag går omkring med ett brett smile, och de gröna bladen ler tillbaka mot mig.
Det råder inget tvivel, detta är meningen med livet; att vara EAD. Jag har öppnat pandoras ask, hittat det som världen gömmer undan för människorna; paradiset på jorden.
Jag saknar ord, blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Tycker synd om de nittionio procent av befolkningen som förblindats av samhällets drogpropaganda och aldrig får vetskapen om att detta existerar. En fras till hela världen; glöm all sorg och smärta i livet och förena er i ECSTASY!
MDMA+H2o=himlen
Inte långt senare upptäcker jag att vi är vilse. Vi är mitt inne i skogen och vattnet är sedan länge uppdrucket. Jag känner på mina kinder och det är som att de håller på att smälta, svetten rinner, överhettning. Jag är i mitt livs extas, men undrar om det är så här mitt liv ska ebba ut. Då, lika plötsligt som det vore självklart, kommer vi underfunn med att vi går ju runt en jävla sjö och att jag kan bada. Tycker även att jag kan dricka vad som helst just nu, även det här äckliga insjövattnet, men det tycker inte mina vänner då jag med största sannolikhet kommer bli sjuk av föroreningarna. Well, fuck it, det räcker med att jag badar.
Hittar en bergshäll där jag kan gå ner. Tar ur mobilen och nycklarna ur fickorna, behåller kläderna på. Glider nedför klipporna och bara lägger mig ned i vattnet. OH MY ECSTASY, säger jag bara. Jag svalkas på en utomuniversal nivå, det är bara så jävla underbart att känna vattnet smeka min kropp. Ligger i den lilla poolen av sjön och plaskar runt med armar och ben och bara njuter, njuter, njuter och åter njuter.
Och en spliff på det...
Jag kliver upp ur badet. Det var ett bra val att behålla kläderna på, eftersom jag nu har en kontinuerlig "svalkare" då vi vandrar vidare längs de slingriga stigarna.
Vi slår oss ned på en annan bergshäll och ser ut över vattenlandskapet, som är så vackert, medan B meckar en.
Vi småsnackar, jag intygar hur bra jag mår och njuter av utsikten innan det är dags att blaza. Spliffen kommer till mig och jag drar ett bloss. Det känns mindre än en cigg, det känns inte alls. Blir farscinerad över hur jag i min extas inte känner någonting i halsen och tar feta hästbloss, men icke; fortfarande ingenting i halsen. Otroligt tycker jag.
Ett plötsligt intresse och nyfikenhet för... allt?
Vi börjar sakterligen känna igen våra miljöer och påbörjar resan tillbaka längs numera asfalterade stigar. Jag känner en enorm nyfikenhet gentemot allt, och promenaden är snart som en enda stor intervju. Bara en sån sak som grafittikulturen, vilken jag aldrig varit speciellt intresserad eller del av, till skillnad mot mina compadres, intresserar mig plötsligt väldigt mycket och ska plötsligt veta allt om den.
Får även ett samtal från en mate som varit på krogen och han undrar om det är drag på grillfesten. Jag har som bekant inte varit där, men samtalet blir på något sätt ändå cirkus femton minuter långt.
När vi når hemområdet drar de andra för att hämta eyepoden, medan jag drar upp och minglar med en gammal haschtomte och tillika mycket god vän från grillfesten. Ska möta honom lite utanför grillarna, och efter att ha gått om varandra ett par-tre gånger hittar vi varandra. Snackar lite om ditt och datt, grillfesten och om hur jävla otrolig denna drog är, även fast han är fast besluten om att aldrig besöka paradiset. Hans vännina kommer och förstår inte varför vi sitter i slänten och döljer mina tefatspupiller, men hon kan stå där och undra tycker jag.
T, som polaren heter, och hans vännina ska snart glida hemmåt. B ringer och säger att de har hittat eyepoden, så jag glider hem till honom igen, medan M drar och möter sin flickvän.
Sitter hos honom och smögar, lyssnar på musiken och djupkonverserar. Hade inte känt honom så länge vid det här tillfället, men trots det hade vi inga problem att tala om saker som i vanliga fall känns riktigt tunga. Idag är han en av mina bästa polare.
What goes up must come down(?)
Tappade efter ett tag den översociala attityden, men behöll en stor del av den euforiska biten. Vi möter upp M och hans kvinna för att smöga en innan det var dags att dra sig hemmåt. Somnade med en tjackkuk, men ingen ecstasyavtädning när jag vaknade. Så jag gick bara upp och påbörjade den första dagen av resten av mitt liv.
***
Det var en eftermiddag i juli, då när sommaren är som bäst. Hade under dagen styrt till mig tre ecstasytabletter av märket (dubbla) vita versace, samt en gubbe tjack som jag skulle dela med en kompis. Hade aldrig testat varken det ena eller det andra - eller jo, hade käkat en knapp i våras, men den hade jag inte märkt av mer än ett par förstorade pupiller.
Nåväl, nu var det i alla fall dags. Jag och en polare, B, satt hemma hos honom och pulade med det nyinköpta godiset och lyssnade på musik. Vi delade upp tjacket, varpå det blev en liten sträng över som jag snokade i mig. Jag plockade sedan fram en av tabletterna som skulle förändra mitt liv för alltid, och svalde den tillsammans med en klunk H2o. Äventyret börjar.
Inte långt senare anlände ytterligare en mate; M. Han och B drog i sig lite av schnajset, medan jag bara kurrade min mage i största allmänhet. Vi diskuterade vad vi skulle hitta på. Jag var lite sugen på att dra till en grillfest i krokarna, men då de flesta var antidrogmänniskor där tyckte inte tjackisarna att det var någon god idé. I efterhand är jag glad att jag lyssnade på dem.
20-25 minuter efter droppen inbillade jag mig att jag kände av de första effekterna. Mina ben pirrade på ett mycket mysigt vis, men förmodligen var det inte en tidig serotoninutlösning utan bara utlopp för en enorm förväntan. B tyckte nu att vi borde börja avlägsna oss från hemmets korridorer innan jag blev alltför knarkad, då hans moder var hemma.
Sagt och gjort. Vi plokade med oss mp3-spelare, vatten och godiset för att ge oss ut på vandringsfärd. Klockan var runt middagstid, men i och med att det var sommar var det fortfarande ljust och klart ute.
Vi vandrade ned mot golfbanan via en stig, men nådde snart en grusväg. B och M tyckte att jag skulle testa att springa lite, så det gjorde jag. Maxade hundra meter framåt, hundra meter tillbaka, men det kändes inte annorlunda än vanligt.
Klockan slog fyrtiofem minuter. Mina kompanjoner blandade tjacket i magen med varsin halva, av samma märke som jag. Jag, som ännu inte känt några tydliga tecken av påverkan, valde att svälja en hela till.
Minuter senare installerade M och B en eyepod och sig själva vid en bergskant intill vägen, medan jag prövade på att löpa lite till. Fortfarande ingenting, möjligen lite förvirring då jag sprang vilse efter en rush eller två, och M fick komma ut och visa mig tillbaka till gemenskapen.
Jag slog mig ned och fick för första gången sedan vi gett oss av höra musik. Exploration of Space med Cosmic Gate spelades, och jag upptäckte bara vilket jävla gung det var i låten. Jag verkligen kände musiken, jag flöt med, kunde följa rytmen. Svårt att beskriva, men tänk er ett uppgraderat njutcentra för musik.
Point of no return
Ur ingenstans skriker plötsligt B "SNUTEN!", och jag tror knappt mina ögon när det faktiskt kommer en blåvit biljävel åkandes på cykelvägen intill oss. Vi rafsar åt oss det närmaste, slänger oss framåt, rushar nedför slänten och flyr vidare över golfbanan.
Med en lättnad som heter duga kan vi konstatera att vi inte är förföljda. Dock upptäcker vi att vi blivit av med några grejer på vägen: B glömde sin eyepod och M sina nycklar, men det största mysteriet är var mina armar tagit vägen. De finns inte, är i det närmaste luft, och jag mycket roligt åt att svänga med dem åt alla håll och kanter. Ungefär som gamla uppvärmningsövningar på gympan, fast på en helt annan nivå.
"At one point you've got it, and then you lose it, and it's gone forever" (Sick Boy/Trainspotting)
Följande avsnitt minns jag som om det vore igår, och kommer göra det för resten av mitt liv.
Minuter efter att mina armar försvunnit och lite mer än en timme efter att jag droppat den första knappen, går in i skogen som ligger vid sjön. När jag entrar den, går längs stigen, är det som att jag, min själ och hela mitt liv plötsligt befinner sig i en OÄNDLIG nirvana, större än universum. Föreställ dig där, den, det du alltid velat vara, alltid vill vara och alltid kommer att vilja vara - jag är där. Universums all kärlek samlas i mig och utlöser en eufori omöjlig att beskriva med ord. Detta är även den enda gången jag verkligen färgat; skogen fullkomligen lyser i dess gröna färger. Jag går omkring med ett brett smile, och de gröna bladen ler tillbaka mot mig.
Det råder inget tvivel, detta är meningen med livet; att vara EAD. Jag har öppnat pandoras ask, hittat det som världen gömmer undan för människorna; paradiset på jorden.
Jag saknar ord, blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det. Tycker synd om de nittionio procent av befolkningen som förblindats av samhällets drogpropaganda och aldrig får vetskapen om att detta existerar. En fras till hela världen; glöm all sorg och smärta i livet och förena er i ECSTASY!
MDMA+H2o=himlen
Inte långt senare upptäcker jag att vi är vilse. Vi är mitt inne i skogen och vattnet är sedan länge uppdrucket. Jag känner på mina kinder och det är som att de håller på att smälta, svetten rinner, överhettning. Jag är i mitt livs extas, men undrar om det är så här mitt liv ska ebba ut. Då, lika plötsligt som det vore självklart, kommer vi underfunn med att vi går ju runt en jävla sjö och att jag kan bada. Tycker även att jag kan dricka vad som helst just nu, även det här äckliga insjövattnet, men det tycker inte mina vänner då jag med största sannolikhet kommer bli sjuk av föroreningarna. Well, fuck it, det räcker med att jag badar.
Hittar en bergshäll där jag kan gå ner. Tar ur mobilen och nycklarna ur fickorna, behåller kläderna på. Glider nedför klipporna och bara lägger mig ned i vattnet. OH MY ECSTASY, säger jag bara. Jag svalkas på en utomuniversal nivå, det är bara så jävla underbart att känna vattnet smeka min kropp. Ligger i den lilla poolen av sjön och plaskar runt med armar och ben och bara njuter, njuter, njuter och åter njuter.
Och en spliff på det...
Jag kliver upp ur badet. Det var ett bra val att behålla kläderna på, eftersom jag nu har en kontinuerlig "svalkare" då vi vandrar vidare längs de slingriga stigarna.
Vi slår oss ned på en annan bergshäll och ser ut över vattenlandskapet, som är så vackert, medan B meckar en.
Vi småsnackar, jag intygar hur bra jag mår och njuter av utsikten innan det är dags att blaza. Spliffen kommer till mig och jag drar ett bloss. Det känns mindre än en cigg, det känns inte alls. Blir farscinerad över hur jag i min extas inte känner någonting i halsen och tar feta hästbloss, men icke; fortfarande ingenting i halsen. Otroligt tycker jag.
Ett plötsligt intresse och nyfikenhet för... allt?
Vi börjar sakterligen känna igen våra miljöer och påbörjar resan tillbaka längs numera asfalterade stigar. Jag känner en enorm nyfikenhet gentemot allt, och promenaden är snart som en enda stor intervju. Bara en sån sak som grafittikulturen, vilken jag aldrig varit speciellt intresserad eller del av, till skillnad mot mina compadres, intresserar mig plötsligt väldigt mycket och ska plötsligt veta allt om den.
Får även ett samtal från en mate som varit på krogen och han undrar om det är drag på grillfesten. Jag har som bekant inte varit där, men samtalet blir på något sätt ändå cirkus femton minuter långt.
När vi når hemområdet drar de andra för att hämta eyepoden, medan jag drar upp och minglar med en gammal haschtomte och tillika mycket god vän från grillfesten. Ska möta honom lite utanför grillarna, och efter att ha gått om varandra ett par-tre gånger hittar vi varandra. Snackar lite om ditt och datt, grillfesten och om hur jävla otrolig denna drog är, även fast han är fast besluten om att aldrig besöka paradiset. Hans vännina kommer och förstår inte varför vi sitter i slänten och döljer mina tefatspupiller, men hon kan stå där och undra tycker jag.
T, som polaren heter, och hans vännina ska snart glida hemmåt. B ringer och säger att de har hittat eyepoden, så jag glider hem till honom igen, medan M drar och möter sin flickvän.
Sitter hos honom och smögar, lyssnar på musiken och djupkonverserar. Hade inte känt honom så länge vid det här tillfället, men trots det hade vi inga problem att tala om saker som i vanliga fall känns riktigt tunga. Idag är han en av mina bästa polare.
What goes up must come down(?)
Tappade efter ett tag den översociala attityden, men behöll en stor del av den euforiska biten. Vi möter upp M och hans kvinna för att smöga en innan det var dags att dra sig hemmåt. Somnade med en tjackkuk, men ingen ecstasyavtädning när jag vaknade. Så jag gick bara upp och påbörjade den första dagen av resten av mitt liv.
)!!
