Adjektiv och adverb [Utbrutet ur Urringat vs. uringat]

Lägger frågan i rätt tråd!

Inte för att det gör mig något att blanda, men den urringade tråden är här:
http://www.flashback.org/showthread.php?t=459287

Sorry, skyller på bakfylla!

Förlåt mitt omyckna vetande i detta ämne. Adverben finns väl inte i ordböcker, och om de inte är böjda adjektiv, varifrån säger man då att de kommer?

Griper tillfället och passar på att tipsa om den här sidan om skillnaden mellan adjektiv och adverb: http://www.ordklasser.se/adjektiv-adverb.php

Edith: Man kan alltså inte slå upp ett adverb, utan de skapas i en sats?

Adjektiv beskriver substantiv (ett högt hus) medan adverb beskriver verb (han hoppade högt)... högt i det första fallet är ju ett kongruerat adjektiv (efter genus på substantivet - en hög pall, ett högt hus).

Jovisst, ordböckerna dräller av adverb. Gränsfallet är när adverb skapas i flykten från ett adjektivs -t-form:

ordet »fort« (adverb) = (hur? Jo ...) med stor hastighet

ordet »snabb« (adjektiv) = som utför ngt på förhållandevis kort tid

ordet »snabbt« (adverb, identiskt med -t-formen av adjektivet »snabb«) = med stor hastighet

Adverb kan bestämma inte bara verb utan även adjektiv och andra adverb:

– Nu är det verkligen dags. — ett adverb förstärker ett adverb

Inom modern grammatik anses inte dessa vara något annat än adjektiv.

...vilket mest bara är ytterligare ett vittnesbörd om hur problematiskt ordklassbegreppet är. Plus, naturligtvis, ett ytterligare vittnesbörd om vilken dragningskraft knappologiska omklassifikationer har på vetenskapens mindre andar...

Det är ju SAG:s uppfattning, men jag trodde den var åtminstone lite kontroversiell? (Det känns som vi har diskuterat det här förut.)

Det blir ett problem när man omklassificerar för omklassificerandets skull. Fördelen med det traditionella sättet är att man tar hänsyn till vilken funktion ordet faktiskt har och hur det används i satsen – adverbiellt eller adjektiviskt. Fördelen med det moderna sättet är att man kan ha en mer enhetlig beskrivning och slippa att ett ord byter "skepnad", d.v.s. se det som att ett ord "är" antingen adjektiv eller adverb. I det här fallet finns det enligt mig ingen anledning att ändra på det traditionella sättet.

I andra fall kan det vara annorlunda, t.ex. införandet av predikativ som en övergripande term för det som tidigare kallades predikatsfyllnad. Här vinner man verkligen något på det nya synsättet (något vi dock inte utvecklar här).

Jag har stött på den i andra sammanhang också.

Termen predikativ kom i bruk för länge sedan, är tämligen okontroversiell, medan omklassificeringen av ordklasser är nyare och fortfarande utgör ett omdebatterat område.

Glad blev jag när benämningarna ackusativ- och dativobjekt försvann en gång i tiden. Om vi ser till skolundervisningen i grammatik, så var det bara lärarna i tyska som tyckte det var praktiskt att eleverna förstod sig på vad ackusativ och dativ innebar. För övrigt är det uppenbart att de ersättande termerna direkt och indirekt objekt är mer transparenta. Jag ser lekmannaperspektivet som viktigt, och tror att anledningen till att många svenskar tycker att teoretisk grammatik är så omöjlig att förstå sig på, är att så många av begreppen som används inte liknar allmänord. Vad ett objekt är blir lättare att greppa, då alla vet vad ett objekt är även utanför grammatikens värld. En kvinna kan känna sig utsatt och objektifierad om många lystna män tittar på henne osv. Ett begrepp som pronomen blir däremot inte logiskt och omedelbart förståeligt, om man inte översätter det till ren/enklare svenska och kallar det för ersättningsord eller istället-för-substantiv.

Den stora olyckan är väl ändå termen »substantiv« som skulle må så bra av att kallas »nomen« ’benämning’. Då bleve dessutom »pronomen« en begriplig term. Allmänheten har en känsla för vad prefixet »pro-« står för, men väntar sig substans i substantiven.

I en värld där tjänster börjar bli viktigare än prylar passar termen substantiv illa. Det kan till och med få oss att tvivla på att det finns substans bakom alla erbjudanden för 39 kr/månad, 199 kr/månad, 249 kr/månad etc. Telias Flex är en tjänst och ett nomen, men tveksamt om Flex är ett substantiv ens i versionen Flex Stor för 599 kr/månad.