Kändisskapets nyckfullhet (500 mcg bromo. LÅNG text)

Vad, Dos: Bromodragonfly (Blotter), 500mcg
Hur: Genom munnen.
Ålder: 18
Längd, vikt: 196 cm, 95kg
Trippens längd: 30+ timmar

Karaktärer i kronologisk ordning:
Jag som.. Z.
En utav mina då bästa väninnor som A.
Kvinnan i mobiltelefonen som B.
Ondskans makthavare C
Godhetens viljesjäl D
Väninna E
Polare F
Pappa är just Pappa

Tillförlitliga tidpunkter:
19:00 lajv på lördagen.
22:00 stamp på lördagen:
18:00 Familjemiddag på söndagen.


Förord:
Jag hade under många dagar och veckor fått uthärda att min bror vill pröva på droger. Starkare än det han redan rökt men svagare än de riktigt tyngre bitarna.
Efter många om och men övertalades jag att införskaffa 2000 mcg Bromo men sagt att jag skall pröva innan jag tillåter honom få sin beskärda del av nöjet.
Tidigare möten med liknande substanser är oerhört få(=noll) och kan därför påverka tripprapporten till den grad att jag kan prata nonsens. En del nonsens är
framhöjt för att ni skall finna hur själva situationen ser ut.(spoiler) Tex. att jag är brunmålad i fejjan och undernaglarna men har annars helt rena kläder på vägen till
polare C.


Inledning:
[4 em/lördag]
Försändelsen anledde precis innan ett lajv jag tidigare fordradts att gå på och hade gjort mig iordning för dagen innan. Paketet låg innanför dörren och hade
gula bokstäver tryckta på det. Ivrig som jag var tog jag två långa steg in på mitt rum och stängde dörren. Jag satte igång datorn och skärmen i ett ryck för att sedan
slå mig hungrigt ner på datorstolen, med paketet i handen.Väl packeterat med inneslutande plastbubblor, så faller det ut två små paket med röda skallar på.
Jag öppnar dem bägge för att konstatera att bägge har två små blottar med varsin "restbit"*, varpå den ena jag aktsamt lägger tillbaka i sitt pappersomslag och
den andra öppnar för att se efter vad dealen med droger är. Ung och naiv som jag är, river jag bort restbiten då min första tanke är; "lol, klipper dom inte bort resterande papper ordentligt?"
och tuggar i mig den. Genast märker jag mitt misstag då smaken på papperet är den man känner om man sätter sig i en ny bil. Nytillverkad plast. Min andra tanke blir därför;
"Vad i helvete, jag ska ju på lajv. Varför är jag en sådan klumpeduns?".


Kapitel 1.
Klockan är 5.15 em.
Stress och Oro.
Jag går fram och tillbaka i mitt rum. Ringer frenetiskt till A och frågar huruvida det är smart att ta sig till ett lajv när man kan vara påverkad, och med samma svar
som så många gånger tidigare denna kväll säger A att denne inte vet men att jag ska berätta för henne när jag vet.
[30 min senare]
Något känns ovant i min vardag. Jag skrattar åt min egen hand. Placebo-effekter i höggrad. Stressen går upp för mig och jag inser att om jag inte skitar ner skjortan
så kommer jag med en ren skjorta till en skitig lajvroll. Tar mig in i köket, men känner inte igen mig. Där finns skåp jag inte känner igen. Jag känner mig bara fel men
i stressen lyckas jag fokusera på bara en sak i taget. Skjortan. Den skall helst av allt bli brun/svart av smuts. Min första snilleblixt är; Kaffe, men rinnande kaffe visade
sig inte vara en större hit, så jag slog till på de slumpar som fanns i "redan använt slask"-burken. Drog fram en matbricka, sätter skjortan på den och häller/strör över
slasket på skjortan. Fem minuter senare har jag stått där och gnidigt både mig, skjortan och matbrickan till något oigenkänneligt. Ställer mig tillbaka för att titta på mitt
verk och konstatera att jag gjort ett bra jobb.
[20 min senare, en tanke paus]
En sorts tidspress och nojja har fått mig att tveka om jag verkligen borde ta mig till lajvet. Kommer jag klara av att vi alla är jagade av cyborger runt nästa hörn? Jag kommer
självklart kunna spela på det i och med den otroliga nojja jag redan nu har men kan jag lura de andra att jag är normal?
Tio min senare och jag står ännu i köket efter en lång fundering huruvida det kommer att lyckas eller inte. I ett nafs har jag iallafall på mig allt jag behöver för att kunna
ta mig till lajvet.

Effekter hittils: Trög, osäker, stressad, nojjig

Kapitel 2.
Klockan är 6.20 em.
Ute på stan.
Ut genom dörren. Ett svart hav möter mig. "Javisst, det är vinter och mörkt", tänker jag. Efter en promenad, en ilsken och läskig busschaufför, stirrande människor på bussen
och en öppen grind på tunnelbanan, så står jag här på tekniska högskolan och skall precis bege mig till lajvet. Med ett undantag för den lätta packning jag har så är min
börda och nojja så tung att jag inte vet om jag vågar mig till lajvet. Så jag ringer upp B och ber henne stanna i luren så jag inte tappar bort mig i världen. Allt känns
nu som en stor soppa och jag tror att släpper jag den röst jag verkligen tror på så kommer jag att hamna i koma. Runt omkring mig svärmade människor jag
aldrig tidigare sett. Väggarna sträckte sig efter mig. Marken försökte undvika mina fötter men framåt skulle jag och tvingade den till att fastna under fotsulorna.
Man skulle kunna tro att jag var sjösjuk som jag rörde på mig och det var jag rent psykiskt men inte fysiskt. Mitt ankare i livet var satt under gungning och
än förundras jag över vad jag trodde var sanning under trippen.

Effekter hittils: OEVs

Kapitel 3.
Klockan är 7.30 em.
Jag är påväg till polare C och har lyckats gå från tekniska högskolan till drottninggatan utan att falla för de växande känslor av paranoia. Med min väninna, B, alltid
övervakandes mig i telefon så tar jag mig hän de hinder som kommer i min väg. En väg utan slut, en flod övertäckt med broar; där gick inte att se en droppe vatten.
Min väninna B drev och skrämde mig till vanvett. Om män som fått i sig diverse substanser och stannat i trippen för att de njutit så mycket utav det. En och annan som
fastnat i nergången och tagit sitt liv för att han inte orkade mer. Hon frågade om jag såg den stora grisen längre fram, han som frustar och stirrar ilsket på mig. Jag sa
att där inte alls fanns någon stor gris eftersom hon inte är här själv för att se den men hon fortsatte gång, på gång att berätta om den stora grisen så den sista biten sprang
jag till polare C i vansinne.
[40 min senare]
Väninna E möter mig i porten och tittar på mig, med vidöppna ögon sägandes: - Oj.
Varpå jag genast undrar, vadå oj?
- Nej, inget. Vi förväntade oss egentligen inte att.. men det är bra. In i hissen, säger hon.
Ok, tänker jag. Det lät ju bra. Samtidigt som jag ställer mig i hissen framför henne och glömmer att trycka på knappen trots att jag står närmast, så böjer hon sig fram
och trycker på knappen varpå jag blir röd och tyst ber om ursäkt för min dumhet.
- Hur ser jag ut? Jag är inte för makad va?, säger hon.
- Jo, eh, nej det ser lungt ut men... magica de hex.. säger jag och tystnar då hon vinklar sig mot mig. Skrämmande uppsyn hos en verklig magiqa de hex ur kalle anka.
- Vem då? Va, ser jag ut som.. vem? frågar hon misstänksamt.
- Va, nej. Ingen. Bara. Du vet kalle anka, du ser ut som magiqa de hex. Säger jag men undviker att tillägga att jag varit smått förälskad i magiqa. Varför vet jag inte.
- Jaha, ok.

Väninna E tar mina kläder och jag stiger in i lägenheten. En spegel möter mig. Jag tar av mig skorna. Jag försöker med så stor mån som möjligt att inte märkas
att jag fått i mig något utav min väninna(C)s mor. Får en tallrick med makaroner och köttbullar samt en ketchupflaska i handen. Sitter i väninna C's rum där hon sitter i
sin stora bekväma säng men jag bestämmer mig för att slå mig ner mitt i rummet och försöka få i mig något. Vid det här laget har mina upplevelser börjat dela på sig
i olika skikt. Fyra lager känsel, fyra lager smak, fyra lager hörsel, fyra lager syn och fyra lager lukt. Väninna C tittar på mig och säger: - Z, oh shit, hörru. Du har ju
precis gått in i det för fullt. Fan, alltså, varför tog du det inte inför ravet? Du vet att du har minst 30 timmar framåt i det där? *s*
- 30 timmar? Helvete. fast det är rätt ok..
Väninna C ser ut att ha sminkat sig till demon, äter spädbarn och bränner oskulder i hennes stora säng gör hon säkert också. Hennes hår rör sig och formas
som om det för första gången ser ljus i sitt liv och det är svart av natten. Hon kändes ond och ilsken samt uppstressande.
Hon introducerar snabbt Vän D, ett mycket rikt och vackert anlete dyker upp i mina tankar. Han har något kvinnliga drag men han strålar man. Han vet vem han är.
Han är snabbt den jag ser som vis. Han är min munk under kvällens gång, underbar men lever i celibat. Han säger att allt sitter i huvudet, om man sitter ner och mediterar
så kommer man över det mesta.

När jag ställer mig upp i rummet, tio minuter senare då alla ställt sig i köket för att göra varm choklad till under firandet så sätts väggarna i gungning igen. Tavlorna runt om
får ramar av färger. Grön, Gul och rött spirar ut från tavlorna och lägger sig i vågor på mina ögon. När jag för blicken till katten som ligger på sin husses stol så
ser pälsen ut att vilja flyr från katten. Den sträcker sig bort och får katten att se ut som en punkare. Tittar in i hennes ögon men hon vill inte se mig. Besviket
så vänder jag mig om och fångas av en spegel. I spegeln ser jag mig själv. Från framtida till dåtida och nutida jag. Jag finns där, överallt och jag ser mig ung, mycket ung till
oerhört gammal, så gammal. Jag läser ur en stjärnkarta, jag ser rader och linjer arbeta sig uppåt mot mig och läser ur vilka årtalen är. Om ca. 30 år skall våra
drömmar om Enterprise och liknande vara uppfyllda. Dock av en olycklig anledning.
Tar mig ut till köket och finner väninna E på en stol, helt uppsluppen. Jag tittar på henne en stund och frågar sedan:
- Vart ska alla?
- Z, Vi är påväg till rave, snälla. Vad tror du vi håller på med?
Tittar på henne, en gång till och spelar förståelse. Jag har ingen aning men i slutändan står jag där i kängor en lite varmare tröja och ett par lånade vantar (som jag ännu inte
funnit. Hehe).

Effekter hittils: "Förbättrad" syn; alla skuggor och drag syns mycket bättre än innan. Det gick att se vilka drag de dragit med makeup-penslarna och i vilken ordning.
Tyckte jag mig se iallafall.

Kapitel 4.
Klockan är 9.40 em.
Från hemkänsla till utsatt.
Vi har tagit oss till en busscentral i närheten. Påvägen dit har trafikanter högt frågat "Mysfrys?" varpå polare D svarat "Jajjamän!"
Tar oss till busstationen och jag står där förfärad när de springer till pressbyrån för att skaffa cigg. Då jag tittar mig om kommer det fler och fler.
"Alla tittar snett på mig. Alla är poliser. De väntar på att jag ska göra något olagligt. Men jag har ju inte gjort något olagligt. Finns det extacy i den här väskan?
Det hintades ju om det nyss. Fan också, kommer de inte snart?" Pendeltåget kommer in och stannar hastigt. Jag tittar åt dess håll och har fått för mig att det
har kört på Väninna C. Jag blir deprimerad och börjar nästan gråta av all stress. Tiden tänjer på sig. Allt känns som om det sker samtidigt. Jag står där gapandes
mot tåget i minst fem minuter, tills jag ser mina vänner komma emot mig. Då slappnar jag av och frågar lite högt om det finns olagligheter i väskan jag stod vid. Jag trodde också under
den tid de lämnat mig att jag skulle åka fast för ett litet innehav så att de skulle kunna åka till festen utan mig och sälja för att tjäna storkovan. Jag kände mig oerhört
naiv och ledsen över det faktumet innan de kom tillbaka och bussen körde in. Det var oerhört få som skulle på bussen trots Mysfrys stora tilldragelse. Men när vi steg på
var det ingen som betalade biljett. Jag kände mig som en kung. Som om det var en inhyrd buss till själva festen. In kommer jag och mina polare men två-tre minuter
senare även polare F som verkade som ett barn i min våglängd. Vad lycklig jag var över att det inte bara var jag som uppfattade saker alltför subtilt.
Till slut sitter jag där och undrar varför bussen ännu inte kört därifrån. Vi har ju väntat i evigheter. Sist men inte minst stiger det på ett äldre par för vilka jag genast känner
igen som; Stamparnas urfar och urmoder. Självklart skall de med på bussen för de får ju inte missa Mysfrys. Mysfrys är ibland det största.

När bussen nu börjat köra och jag bestämmer mig för att snabbt kolla ut efterssom jag anser att det tar oerhört lång tid innan vi är framme så ser jag bara samma och
samma korsning. Om och om igen. Som om de vill att jag skall nämna märkesvaror. C och E sminkar sig och kollar på varandras mobiler. Blir fotade i bussen och
säger högt vart de köpt varorna. Jag frågar dumma frågor och säger Loka ett par gånger och verkar ha fått människorna i bussen glada för nu sitter vi och tittar på
vad nästa busshållplats säger, eftersom människorna i bussen inte innan ville släppa oss vidare till festen. Helmllstaberg. Eller något. Vi hurrar och skriker att
det är skönt att de behållit LED-skyltarna sedan sist. (?)

Kapitel 5.
Klockan är efter 10.00 em.
Fest eller Promotion?
Från busskuren möter vi upp Festvän 1 och 2. De har alla med sig lite eget och jag skrattar som bara den åt ett skämt bara jag hörde. Oturligt nog, då det var väldigt
roligt; men vad minns jag inte. Jag går över gräsmattan tills där man skall betala. Alla ser ut att prassla runt för att prata strunt i samma vända. Varför det tar så lång tid har
jag ingen aning om. Men till slut pratar dem med mig.. och jag har stått och letat i min högra ficka. Som visst inte kan vara hur djup som helst? Men nu känns det som att
leta i ett badkar. Djupare och djupare går jag, men mindre och mindre finner jag. Min högra hand smakar av svarthet som det inte finns något i. Där det borde finnas pengar.
Jag rycker fram två tjugolappar som ser ut som små lappar av något slag, ger till väninna C och ställer en retorisk fråga: Detta är två tjugolappar, eller? Varpå hon svarar
"ja" och "Vart är resten? Det är bråttom, tog du inte ut pengar?". Jag svarar att "jo fan gjorde jag det men jag hittar inget!".
Biljettförsäljaren säger någonstans i mitten av det hela: "här. Fäst där du finner önskvärt".
Jag gick in i något. Jag tycker mig höra någon som skrattandes säger: "Fyfan, han gick in i kameran!" *s*.
Varpå jag tittar åt skrattarens håll men finner bara ett tomt fält. Vi skall gå runt tennisplanerna.
Vi ska spela in en reklam om varför det är blött och kallt i vår värld. Är det blött och kallt, ja, då är man törstig och tänker på Loka.

På stampet så försvinner alla åt varsitt håll. Jag får en bit pappersreklam som jag tror är elektroniskt papper och som jag sparar genom hela kvällen, återkommer till detta.
Runt omkring mig står det människor. Varav de flesta jag känner eller känner igen. Jag ser ofantligt stort antal kameror. Vänner som ser ut att spela efter ett manus,
vänner som tittar generat på mig eftersom jag inte svarar som jag borde eller ens kan. Alla väntar på att jag skall säga något. Alla tycks be mig nämna stora varumärken.
Jag går fundersamt mellan chillen och golvet. Marken är byggd i plast och kan förändras hursomhelst. Och den är byggd för att man skall trippa. Tillåt mig förklara.
Marken är uppdelad i tusentals-skikt. Och emellan dessa skikt finns det vätskor som får marken att röra sig uppåt, resp. neråt beroende på vart man står och hur villig
man är att säga deras namn. Marken utgörs av flera kollumner med skikt. Tänk dig att runt din kolumn som du står på så finns det 8 kolumner, i en oktagon. Dessa är
utsmyckade med bokstäver som inte riktigt säger något men som nätt och jämnt hintar med vadsomhelst. Allt du säger har betydelse. Allt du säger får någon annan
pengar för. Så, vad gör jag i detta läge? Jag går fram till första bästa och frågar: "Vad tjänar jag på det här?"

"Vad tjänar jag på det här?" Frågar jag en god väninna(som bara är med kort) som inte har en aning om att jag trippar. Hon tittar stumt på mig och säger sedan,
- "Z, jag vet inte. Vill du följa med och dansa?"
- "Nej, vad tjänar jag på det här?"
- "Z, eh... eh... gå och prata med dom därborta. De vet säkert."
Jag skickas nu till en helt ovetande grupp främlingar som inte har en aning om vem jag är och jag ställer dem samma fråga.
Till svar får jag: Chillen är där.
In i chillen går jag.
Bakom mig följer ett par killar jag ser som ett tv-team. "Hah, väntar dem på att jag skall säga något oturligt?! Aldrig i deras närvaro."
Står och kollar på en skylt där det är staterat: Blåbärssoppa: 20 kr. Energidryck 10 kr. Och jag står och blänger tills jag tycker att det står:
braj 100kr. opium 120 kr. I små bokstäver.
Då bestämmer jag mig för att ge mig ut. Den där skylten har skymfat mig i onödan. jag behöver då ingenting sådant. Jag är clean!
Väl ute mellan chill och golv ser jag pilar röra sig upp från marken och bilda bokstäver. Men framför allt "tag[taeg]" pilar. Tribals. Allt sträcker sig mot den kalla men upplysta himlen.
Jag står där ensam och betraktar det hela. Kanske är det såhär raveare får råd till sina kläder och sin livsstil. Men jag.. Jag kanske är känd. Jag kanske har ett eget företag.
Jag kanske bör försöka promota mitt eget varumärke. Vad har jag gjort? Gått omkring och sagt saker som verkligen inte bör sägas i denna situation. Jag pratar högt med
mig själv medans jag tittar på mitt lilla elektroniska papper. Jag biter mig i handsken. Den formas. Den smakar som jag vill att den skall smaka. Hon har gett mig min
fiendes handske. För att jag inte ska prata om mitt företag. Varför har hon gjort det? Det elektroniska papperet har en sida som formas till en joint, gång på gång med
guldfärgad hasch som om den vore guda benådad. Den andra sidan visade porr, något jag verkligen avskydde och fortsatte att hypnotiserat kolla på den sitta som långsamt
men bestämt rullade en joint eller dylikt, gång på gång.
Jag började säga mitt namn. Gång på gång. Z. Z. Z. Fan vad jag skulle tjäna pengar nu!
Ställde mig i mitten av dansgolvet. Men festen flyttades ständigt bakåt och inte fan fick jag komma nog långt fram. Någonstans så tändes det en eld i bakgrunden. Jag trodde
det var en film för den försvann så snabbt. Mitt på dansgolvet kom det upp dansare som hade randiga mössor och randiga tröjjor, allt för att liknas vid Kalles Kaviar-pojken. Runt
omkring mig dansar det alltså tio, om inte fler, försök till att vara Kalles kaviar Pojken.
På sidorna av dansgolvet "hade" polisen riggat stora feta TFT skärmar som visade fuffens. Där jag fick för mig att man åkte fast för att man närmade sig dem. Så sidorna undvek
jag i ondtro.

Kapitel 6.
Klockan är efter 5 fm söndag.
Kärlekens under.
Mitt på dansgolvet står jag. Jag hör en röst i musiken. Hon viskar till mig. Jag svarar. Jag älskar dig, C. Gång på gång.
Snart hör jag henne i beaten säga. "I'm in the core. Come to the core. I am here in the core. Jag älskar dig Z". Oförståndig som jag är börjar jag röra mig mot DJn. Väl framme frågar
jag hipp som happ varannan människa, även DJn, efter att ha kommit över hur pinsam och generad jag känner mig över att hon berättar för hela dansen, om de sett C. Men ack nej, de visste inte
vem hon var. Så jag förklarade för dem, gång på gång att hon var jordens underbaraste människa. In på dansgolvet igen. Musiken skrek åt mig : "Bort härifrån! STICK!".
Så jag drog. Gick därifrån. Litade på att C skulle vara hemma och vänta på mig. Jag klev på bussen. Langade fram en tjuga någonstans ifrån och tog mig hemåt. Hoppade av på
londonviadukten och gick hemåt. X km. I spöregn. Jag trodde att om jag gjorde dessa hade jag bevisat min kärlek en gång för alla inför henne och alla andra. Så jag gick och
jag gick och OEV's berättade att det bara fanns väggar framför mig men dessa gick jag igenom. Gång på gång. Väl hemma hos henne så kom jag in och ringde på hennes dörr.
Hon svarade inte. Jag ringde hem till henne men hon bad mig gå. Jag var förkrossad. Kanske existerade hon inte? Stod i porten, tittade på glaset. Jag morfades till C, C morfades till mig.
Kanske är hon bara en alternativ personlighet, men det kan vara möjligt. Ingen är lika snygg och vacker som jag. Självklart!
[15 min senare]
Helvete, hur kunde jag begå en sådan synd? Fan, självklart hon lever. Hon är inte påhittad.
Kluven beger jag mig hemåt.

Kapitel 7.
Klockan är runt halv 8 på morgon.
Tunnelbanan hem, väl hemma.
Påväg därifrån tror jag mig ännu en gång vara huvudstjärna i en story som filmades. Alla var skådisar som följde min minsta vink. Jag var vad jag var och rik. Jag påbörjade
att prata lite högt med mig själv om vad jag ville att teamet skulle klippa bort senare i filmen. Väl hemma verkar det mesta ha lugnat ner sig men röster har tilltagit. Alla vill
att jag ska säga något ännu en gång. "Kläderna kommer från Saturn. Ur lådan hittar du det du älskar. Det går bättre nu, det går bättre nu, öka tempot, öka tempot." hör jag
sägas från alla håll. Jag lägger mig att försöka sova men inget gott kommer ut utav det, så istället tittar jag in i väggen. I väggen finns det en stor säng med en gigantisk tv framför.
Jag måste bara få ligga på den stora bekväma sängen. Men jag slår i väggen och hamnar på rygg i sängen. I taket är det ett stamp med eldförande människor. Alla dansar. Alla lyssnar
på den bekväma tystnad som råder.

Klockan är 5.30 em, söndag.
Jag skulle ha lagat mat men är övertygad om att de hungriga människor som finns i lägenheten vill ha god mat och sådan kan inte jag laga i skräck. Pappa blir förbannad och
vill prata med mig om att det är fel att jag gör såhär. Undviker att brista i tårar. Han ser ut som ett svart hål. Han vill sluka mig. Han vill kyla mig totalt. Jag får inte existera.
Han tror att jag druckit för mycket. Sant att mina pupiller normalt är stora men inte kan de vara så stora? Jag har fortfarande afterglow. Hans svarta händer drar med sig rummet
ner i kylan. Äntligen har han gått ut. Jag försöker sova. Jag har inte sovit på över 72 timmar nu men jag vågar inte.

Två timmar senare somnar jag med vetskap om att Trädet är den högste och skall tillbedjas. Väninna B ringde mig fem minuter innan jag somnade för att se till att jag inte rör dylikt igen.
Min natt var drömlös.

Prolog

Jag vaknar 8.50 under måndagen. Helgen har gått. Jag har skola. Men OEVs fortsätter att ske. Jag sätter mig bestämt upp och tar på mig de kläder som far var snäll nog
att lägga fram. Tar mig till skolan. Mina pupiller är som vanligt väldigt stora men ingen märker av skillnaden. Jag känner mig glad. Väl i skolan så är det kemi.
Mina klasskamrater tar fram pipetter, varpå jag reflexmässigt hoppar undan. Det är stora sprutor. De vill stoppa dem i mig. Åh, gud. VARFÖR?
Min lärare kommer fram och ber mig att ta emot pipetterna eller gå hem. Jag vägrar och är påväg ut när hon frågar om det verkligen inte är något på tok. Nej, självklart inte,
inget man kan säga till sin lärare varpå hon tittar mig i ögonen och säger, jag förstår. Gå hem och sov.

Hem gick jag, sov gjorde jag.

OBS! Gällande drogens verkan, jag blev oerhört skraj i början när jag upptäckte en konstig känsla i mage och mun/hals. Efter en del lästa rapporter har jag nu fått fram
att detta är oerhört vanligt och inget att oroa sig för.

Summamumma: Trippen var ödesdiger. Förändrade mitt liv, jag fick se mitt sanna jag i paranoians klor och jag hanterade det hela rätt varsamt. Lugn utåt men spritt språngande galen inåt.
Droger visade sig vara ett mandomsprov för mig snarare än något som jag ser som behagligt. Fortfarande tre veckor efteråt kände jag smak från mitt högra öra. Det enda jag fått fortsätta leva
med längre än smak i högra örat är fortsatta afterglows efter allt. Bryr mig inte så mycket, det går att ignorera men har man tråkigt, ja då sitter man där med sin hand.

Dock så undrar jag en sak, m.fl. har sagt att det lägger lappen under tungan vilket bör betyda att salivet tar upp ämnet bättre än magens syror och enzymer. Har jag rätt i det? och varför fick jag då en sådan hejdundrans tripp?

Fortsatt drogbruk: Under mer kontrollerade former, men ja. Antagligen. Kanske finna en filosof.

__________________________
* Jag är inte helt säker på om detta är en restbit då detta är vad jag fick i mig, snarare än en halv med tryck på.

Här framdundrar en knös med åsnor och bärfolk i följe, vestigia terrent. Du är långt ifrån ensam om att känna så med Magica, andra gör det och blir berömda. Har du ätit mer brdf sedan dess, har du tänkt följa en flöjttons ängsliga stämma? Det du skriver mot slutet av texten är förresten en epilog. tre/fem

Fan vad härligt skriven!

Blir lite sugen på att testa Bromo .. men 30 timmar? Känns lite overkill.