Stefan Molyneux [Vad tycker ni om honom och varför?]

(Nu har jag betat av 28 podcasts.)

Mja, Ayn Rand betraktade det inte som "det sista steget" - vilket vi alla förmodligen är medvetna om. Jag har läst det mesta av fröken Rand (jag håller just nu på med läsande av hennes korrespondens; Letters of Ayn Rand) och har en väldigt bra förståelse för henne, både som filosof och som person för övrigt. Rands avståndstagande från ancap var synnerligen medvetet, och hon avskydde Rothbard och gelikar. (Jag avskyr honom emellertid inte - även om jag ser brister i hans resonemang, såsom jag ibland också gör det i Rands.) Molyneux verkar ha en ganska ytlig förståelse av objektivismen, åtminstone att döma av det han säger i sina podcasts, låt vara att jag alltså bara lyssnat på de första 28 av dem än så länge. Jag får intrycket av att han inte läst på särskilt grundligt gällande Rands filosofi, men jag kan förstås missta mig, och det kan vara så att Molyneux helt enkelt uttrycker sig en smula klumpigt, på det sätt noviser på objektivism brukar göra (dvs. "snöa in" på etiken och egoismen, utan att ha en aning om metafysiken och epistemologin i någon djupare bemärkelse).

Hon ansåg kanske inte att det var det sista steget, har bara läst atlas och lite av hennes fackböcker så jag påstår inte att jag kan speciellt mycket, men som jag förstår det var hon fortfarande minarkist.

Det är som Molyneux säger; Man ber inte en våldtäcktsman att bara våldta lite mindre, man säger åt honom att sluta.

Samma princip gäller en våldsbaserad institution som staten, man vill inte ha en mindre, man vill ha bort den helt. Allt annat är hyckleri, vilket inte är så bra när man är besatt av konsekvens.

Jag har visserligen inte hunnit beta igenom ens hälften av Molyneuxs pod-casts , men hitintills tycker jag det är väldigt konsekvent och ibland ganska roligt. Själv ansluter jag mig visserligen i huvudsak till Rothbards skola, men pacifism är ju en vacker tanke.

Våld är ju faktiskt otrevligt även när det sker i självförsvar, och jag skulle tro att i ett anarkokapitalistiskt samhälle är nog dom fredliga sanktioner Molyneux förespråkar första steget för en skyddsorganisation, dom är nog fullt tillräckliga mot alla dom lagbrytare som bara gjort ett felsteg och fortfarande är någotsånär rationella. Och om tillräckligt många brottslingar är rationella blir en pacifistisk skyddsorganisation, eller DRO väldigt konkurrenskraftig. Dom har ju nämligen inget behov av någon beväpnad vaktstyrka eller dylikt och har därför lägre kostnader.

Men jag tror dock inte man kan blunda för den mörka sidan av mänskligheten heller, alla brottslingar är inte rationella och klarar inte av ansvaret att betala skulden till sitt offer under civiliserade former. Finessen med ett anarkokapitalistiskt samhälle är att det finns rum för båda inställningarna, är man pacifist ansluter man sig till en DRO som inte brukar våld, och om man accepterar självförsvar går man till en mer Rothbardiansk privat polisstyrka.


En träffande iaktagelse, men risken finns att det var tvärt om. Hon avskydde Rothbard och gelikar och tog därför avstånd från anarkokapitalismen. Rothbard var ju faktiskt med i hennes innersta cirkel ett tag, och att dom bröt upp var pågrund av en personlig dispyt, om jag inte missminner berodde det på att fröken Rand mobbade Rothbards religiösa fru. Och när Rothbard svarade genom sin pjäs Mozart Was a Red bättrade han nog inte precis på relationerna.

I Justin Raimondos biografi av Rothbard citeras ett brev där Rothbard kallar Atlas "the greatest novel ever written" och "a completely integrated rational ethic, rational epistemology, rational psychology, and rational politics, all integrated one with the other". http://www.nyu.edu/projects/sciabarr.../austrians.pdf Hela det numret av The Journal of Ayn Rand Studies är en guldgruva.

(Lyssnat på 31 podcasts.)

Nja, Rand tog inte avstånd ifrån ancap därför att hon ogillade Rothbard "som person". Detta må vara helt sant, det är jag inte säker på, dvs. att hon ogillade honom "som person", skilt från hans politiska åsikter. Rand var i hela sitt liv minarkist, och argumenterade åtskilligt för nattväktarstaten - ett faktum som inte har något alls att göra med hennes relation till Rothbard.

Jo, du har säkert rätt. Jag kände vare sig Rand eller Rothbard personligen och har ingen aning om vad som motiverade dem. Men intrycket jag får av Rand är att hon inte direkt var bra på att ta kritik eller att omrevidera sina teorier. Men det är förstås rena spekulationer från min sida.

Hon hade som sagt många bra idéer, och det är få författare som kan skryta med att ha öppnat ögonen på så många läsare. Och jag tycker tycker inte man på något sätt förminskar henne när man säger att det var inom litteraturen och inte ekonomin eller filosofin som hon gjorde sin största insats.

(Lyssnat på 33 podcasts.)

Ayn Rand var kanske inte så "bra" på att ta kritik, främst för att 99,9% av den kritik hon fick förmodligen var fullkomligt absurd och oförtjänt av något seriöst övervägande. Det är dock bara en teori, men en ganska rimlig sådan, förefaller det mig. Man måste dock medge att Rand erkände sig fel när hon blev bevisad fel.

Jag måste dock säga att man alldeles otroligt förminskar Rand genom att säga att det var inom litteraturen hon gjorde sin stora prestation, snarare än inom filosofin. Rand fick som bekant själv den frågan, dvs. om huruvida hon var primärt författare eller primärt filosof, och hennes svar var "bägge". Kort sagt, hennes litteratur utan filosofin vore skräp, och hennes filosofi utan en klar framställning (må den vara skön- eller facklitterär) vore också skräp, då den vore oförståelig. Ayn Rand var, kort sagt, både filosof och författare. Hon skrev ett par originella bestsellers såväl som att hon skapade objektivismen - och bägge är otroliga prestationer. Bägge är integrerade i varandra, oskiljaktiga. Gällande ekonomi gjorde hon väl dock inga direkt betydelsefulla saker, hon var inte ekonom. Hon var filosof, och som sådan först med att definiera den etiska grund på vilken frihandelsprincipen och kapitalismen bör vila.

Jag tror jag för övrigt har hittat det första jag inte håller med stefan om nu.

I podcast 249 talar han om hurvida vi som art söker oss till auktoritet eller söker att skaffa auktoritet. Han talar om den mänskliga naturen och någon som har mailat in och sagt till honom att det är den mänskliga naturen att vilja ha ledare.
Då tycker han att det är konstigt, för då borde ju ledarna i världen vilja ha ledare själva om det är den mänskliga naturen.
Mailaren skriver då att det är också i den mänskliga naturen att vilja leda.

Då drar han iväg hårt på att du inte kan ha båda två motpoler i den mänskliga naturen och avfärdar det hårt.

Personligen ser jag verkligen inte "Den Mänskliga Naturen" som en absolut lag. Jag tror inte riktigt på en stram sådan natur utan jag tror att det varierar vilt från person till person baserat på genetik, uppväxt och liknande.

Att då bara kategoriskt avfärda mänsklighetens trivsel med auktoritet känns för mig lustigt, för det är det intrycket man får om man lyssnar på vad han säger, iaf jag.

Vissa kanske söker sig till en stark ledare och andra söker sig till att vara en stark ledare. Jag tycker båda typerna är lika mycket en del av den mänskliga naturen.

(Lyssnat på 60 podcasts.)

Jag håller dock hårt på "den mänskliga naturen" som lag - identitetslagen. Jag förmodar att det inte är ämnet här dock. Har inte lyssnat på den här saken, så kan inte tala för Molyneux, men givetvis finns människor som vill vara ledare och människor som vill ha dem. Jag personligen vill varken eller - om man med "ledare" menar en person med politisk makt, dvs. makt att bestämma över andra. Jag vill inte bestämma över andra, eller att andra skall bestämma över mig. (I övrigt kan jag dock placera mig i den dominanta kategorin.) Nåja, jag får väl se när jag kommer så långt att jag lyssnar på den podcasten - jag tar dem i ordning.

Jag skrev ett brev till Molyneux, som kan läsas på min blogg eller i hans forum:
http://henriksundholm.wordpress.com/...efan-molyneux/

Med ynka 3 podcasts i ryggen är det nästan skamligt att uttala sig men jag kan åtminstone delge att jag gillar konceptet och om jargongen håller i sig kommer jag garanterat att lyssna igenom hela högen.

Det enda som stör mig är att herr Molyneux inte låter som Bengt Magnusson! ;)

Jag tillhör samma kategori och uppvisar samma personlighetsdrag, kanske är det något genomgående för denna filosofiska och politiska inriktningen?
Jag tror man måste vara lite dominant i sin person för att kunna vilja axla hela ansvaret över sitt eget liv efter århundraden av dagis ifrån samhället.

Bra brev för övrigt.

(Lyssnat på 70 podcasts.)

Ja, jag skulle tro att det är genomgående, åtminstone generellt sett. Det är ju logiskt Har aldrig tagit så stor notis om andra människor på det sättet, de behöver inte gilla mig om de inte vill, och jag behöver inte gilla dem