Bipolär sjukdom - leva ett normalt liv?!?

Ditt resonemang skulle nog vara utomordentligt intressant för psykiatrikerna.

Det låter ungefär lika intressant som homeopaternas åsikter om medicin eller kvantfysik.

En foliehatt är en foliehatt är en foliehatt.

Beklagar tragedin, men vart är det egentligen du vill komma med ditt resonerande?

Måste bara fråga; vilken stor livsåskådning ligger dig närmst? Varifrån får du alla dessa idéer?

Jag tror l4ain försöker vara roligt helt enkel, han trappar upp "ironin" för att den inte framgick tillräckligt i det tidigare inlägget.

Det tror inte jag, om man tittar på tidigare inlägg av honom/henne pekar mycket på att h*n verkligen har suspekta åsikter och tankar om saker och ting.

Ja det är ju svårt att veta om folk verkligen är galna eller bara larvar sig på ett internetforum, dock är det ju tråkigt om sånna tränger undan eventuell seriös diskussion. Tråkigt när det blir en uppdelning mellan foliehattarna och de som ser psykiatriker som trollkarlar.

Nu vet jag inte hur det ligger till med just bipolär sjukdom, det är väl ett ganska så urkukat tillstånd, men det finns trender inom psykvården som är ganska så suspekta.

Exempelvis har Aspergers syndrom blivit lite av en livsstilsdiagnos, man ger människor en identitet som ersätter deras tidigare självbild som "lite egen och utanför", vilket ger dem en slags trygg punkt i tillvaron.

Läkare som arbetar inom området driver massiva upplysningskampanjer för att informera lärare och dagispersonal vilket leder till att dessa aktivt letar efter de specifika dragen hos barnen, "visst är väl Pelle lite aspig?" och på så vis trycker ner identiteten i halsen på dem när problemet egentligen är att de är deprimerade och skulle behöva någon att snacka med. Att bli stämplad som efterbliven kan svida ganska hårt när man är ung.

De läkare som sysslar med den här "missionen" är också väldigt aggressiva och provinsialistiska, inte bara mot personer som Eva Kärfve utan också mot andra läkare som kritiserar "deras specialområde".

Om det inte redan är uppenbart så förtydligar jag, mitt resonemang syftar till att jämna ut balansen att blint tro på den kliniska psykiatrin och de mänskliga faktorer som spelar i bakgrunden. Det finns till viss del redan inom den kliniska psykologin, i form av en resistens att diagnostisera unga människor. Då unga människor ofta befinner sig i ett stadie av identitetssökning.

Det känns som att du läser in saker i mina inlägg jag inte sagt. Jag litar verkligen inte blint på psykiatrin, men när folk börjar antyda att folk mår dåligt för att de får en diagnos och inte för att de är sjuka kan jag tycka det är foliehattsvarning.

Självklart kan diagnoser leda till stigmatisering, det säger jag inte emot, men att det skulle vara huvudskälet till lidandet hos människor med b.s. kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet.

Att det finns ett motstånd till att diagnosticera unga vet jag mycket väl om, har arbetat inom psykiatrin och med psykiskt funktionshindrade i sex år samt läst några terminer på psykologprogrammet. Att inte tillskriva människor personlighetsstörningar i en fas då den är allt annat än stabil är självklart vettigt, men inte desto mindre finns symptomen där, och de kan som du märkt med ditt syskon leda till en hel del elände och tandagnisslan.

Visst skulle psykiatrin må bra av att kväva bokstavshysterin lite, men att gå så långt att kalla Asperger för en "livsstilsdiagnos" tycker jag är att gå lite för långt. Inte alltid, men oftast tycker jag ändå att en Aspergerdiagnos är berättigad - men med det inte sagt att folk utan kompetens skall agera proffstyckare och behandla diagnosticerade personer sämre än innan.

Visst har det gått för långt när icke professionella tyckare skall sätta diagnos, men utan diagnosticeringssystem skulle psykiatrin bli så enormt ineffektiv, och därför är den nog ett "nödvändigt ont" som skall brukas med måtta.

Har du själv erfarenhet av missbruk av Aspergerdiagnosen?

Jag får alla ideer från dig, ditt undermedvetna. Du skrev de här orden, men du minns inte.


Ja, det finns till och med människor som har fått stigmatas på de ställen som Jesus fick när han korsfästes.


Psykiatrin måste skapa sjukdomar för att kunna ge lösningar så att de kan hallucinera att de är friska. Lösningarna är problemet.


Var seriös i en dröm och du matar drömmen med rädslor som skapar monster som jagar dig tills du vaknar upp och blir oseriös för att du drömmer.


Det finns inget att söka för att man kan inte hitta något som man inte kan förlora (sig själv)

-- bara tankar

Ok, då förstår jag. Tack för att du klargjorde det för mig.