Bipolär sjukdom - leva ett normalt liv?!?

Nu vet jag inte exakt vad som tynger Frankelius men jag tror att diagnosen i sig kan vara väldigt jobbig. Många som får en psykiatrisk diagnos går igenom ett slags sorgeprocess när de inser att livet kanske aldrig blir helt okomplicerat, eller att deras planer för framtiden inte längre är realistiska.

Bipolär sjukdom är egentligen inte en sjukdom, läkare bara tror att det är en sjukdom, och alla som tror på läkarna blir sjuka.

De flesta mentala sjukdomar skapas av tankar/tro.

Läkare skapar mentala sjukdomar genom att ge namn till dom. Egentligen är dessa "sjukdomar" ofta bara ett tecken på god andlig hälsa.

Doktorer måste kalla andlighet (Kundalini) för en sjukdom för att den gör så att våra sinnen börjar krångla så att livet blir mer vad det är i Verkligheten: som bäst nån slags dröm, hallucination.

Den här andligheten som är en oändlig Lycka och lösningen till världens alla problem är inte ett hot bara för hälsovården, men även för samhället, vetenskapen, religioner, hela universum och även gudarna, för att den säger att ALLT är fiktion, ingenting, ett skämt.

-- ditt undermedvetna

Hmm. Vill man dra ut på det ytterligare måste man väl uttrycka att allt det vi upplever är skapat av människor i.om. ett språk osv. Det stämmer att psykiatriska diagnoser ändras, läggs till, försvinner med tiden beroende på vad som blivit ny norm. Samtidigt är det en hel del möda bakom att definera ett beteendetillstånd/känslotillstånd/sinnesintryckstillstånd...

Är man i balans och fungerar bra får man inte diagnosen bipolär sjukdom av en kunnig psykiater. Jag säger inte att en psykiater aldrig har fel eller sätter fel diagnos, men så fel kan man inte ha. Att en person sköter skola och arbete betyder på intet sätt att man mår bra, eller att man för den delen inte skulle kunna ha en diagnos. Det du skriver om att hon "fungerade så jävla bra" kan jag inte hitta någonstans. Var i första inlägget står det?

Tror knappast att diagnosen är problemet, är man frisk får man inte en sådan diagnos av en professionell psykiater.
Att man känner sig värdelös efter att ha fått en diagnos är verkligen inget konstigt, men är en diagnos det enda sjukdomstecknet man har mår man nog rätt så bra..

Menar du att bipolär sjukdom egentligen är andlighet som är lösningen på världsproblemen och oändlig lycka?

Jag menar att du är en foliehatt, som nog borde söka hjälp. Inte för att jag tror du kommer göra det, men man kan ju alltid hoppas. Du verkar må rätt dåligt.

Jag glömde faktiskt av min egen tråd; så det kan gå när man är manisk alternativt hypomanisk..



Så säger min morfar med, han är 78 år gammal och har på sin höjd behövt gå till doktorn får sin benskörhet.

Läs på lite till min vän och kom åter.



Jag har fungerat väl sett till skol- och jobbprestationer. Men min övriga vakna tid har varit ett virrvarr, jag blev påkörd i början av 07 och misshandlad i samma veva. Som en följd av det blev jag inlagd på psyket i tre veckor. Jag fick en psykos. Det är först nu som jag har vågat erkänna för mig själv att jag har ett problem; förnekelse in i det sista.




Skönt att se att det verkar finnas normalbegåvade individer här på FB.
Tack.




Bra liknelse.

Under varje "skov" jag har så har jag i regel haft sex med 2-3 tjejer, varit i fem-sex slagsmål och jobbat som ett svin. Så visst hjälper sjukdomen mig att få både könssjukdomar och pengar Skämt åsido, sjukdomen är ett jätteproblem för mig. Därför har jag nu tagit första steget genom att böna och be för att få ordentlig hjälp.




1. Jag har klarat mig förhållandevis väl inom högre utbildning, letar just nu efter lämpligt exjobb.

2. Jag fick diagnosen i samband med min 3 veckor långa sjukdomsvistelse.

3. De ger diagnoser till allt och alla; de njuter av det. Ja, jag är seriös.

Hoppas att texten ovan besvarar vissa av din "funderingar"/reflektioner.



Jag har varit medveten om min sjukdom sedan 16 års ålder, men först nu står jag för min diagnos.

Jag har flera gånger funderat på att avsluta det här så kallade livet, men ångrat mig. För jag vill inte skada mina nära anhöriga.




Fy fan för alternativ medicin.

Vissa psykiska sjukdomar har ju en viss biologisk koppling. Exempelvis psykos som bland annat förklaras med obalans i dopaminsystemet. Det är därför man försöker sätta in anti-psykotisk medicin så fort som möjligt efter utbrottet. Är man dessutom känslig för stress kan det bidra till ett snabbare insjukande.

När det gäller bipolär sjukdom så förekommer det också hypoteser om att det finns biologiska förklaringar, som i kombination med psykologisk sårbarhet i vissa stressiga situation kan utlösa en bipolär sjukdom.

(Så egentligen kanske man borde föra över vissa psykiska tillstånd till facket för somatiska sjukdomar).

Hur som helst är väl i princip Lithium den farmakologiska behandling som påvisat bäst resultat. Det är dock besvärligt att behandlas med då det kräver kontinuerliga kontroller av koncentrationen i kroppen. Sen finns det väl vissa risker med det. Anti-depressiva brukar väl anses vara problematiskt om man lider av bipolär sjukdom då det riskerar att bidra till maniska förlopp.

Men jag tror annars att vissa terapiformer är bra, kanske inte för att man blir "botad" utan för att man kan lära sig att förhålla sig till den diagnos man, och kan bli bättre på att känna igen när man är på väg upp, och därmed kan vidta vissa åtgärder för att reglera eventuella skadeföljder.

För övrigt anser jag också att psykiatriker har väldigt bråttom att sätta diagnoser, och ibland sker det på sällsamt vaga grunder.

Jag äter Lamictal, Lergigan och Theralen för att kunna fungera normalt.

Sedan får jag Imovane för sömnen.


Jag ställde mer eller mindre diagnosen på egen hand för 7-8 år sedan, men först nu ser jag mig som manodepressiv...

Men får de medicinerna för bipolär sjukdom? Det är väl snarare medicin som syftar till dämpa ångest och bidra till insomning.

Lamictal är en epilepsimedicin och en medicin för manodepressivitet! Kolla FASS!
Alla manodepressiva svarar inte på Lithium, även om Lithium är dem mest förekommande.

Tack för lite för lite fakta.

Tyvärr är det många som tror här på FB. Lite väl lite vetande från mångas sida.


Just nu, är jag "hög" på mig själv.

Det maniska "ruset" leker med mig. På både gott och ont.

Det finns en ärftlig genetisk faktor. Ganska väsentligt, då t.om genetiskt identiska tvillingar uppvuxna i samma miljö bara löper 50% risk att utveckla Bipolär om den ena tvillingen redan har utvecklat bipolär.

Dvs, generna spelar en roll, men rätt betydligt mindre än andra faktorer t.ex miljö/uppväxt etc ÄVEN om du är identisk tvilling uppväxt i samma miljö.