Min lillebror är adopterad!

Tjo

Fick idag reda på att min 17-åriga lillebror är adopterad. Har alltid anat att något inte stod rätt till eftersom han inte alls är lik mig. Han är blond och blåögd eftersom han är adopterad från Tyskland. Han själv tog det ganska bra men jag är faktiskt lite skärrad. Han är ju inte längre min bror som jag trott i alla år.

Någon annan som har varit med om något liknande? Vad kan man göra för att dämpa "sorgen"?

Har han levt som din bror så är han din bror,inget att deppa över,uppskatta honom som den broder han är.

Märkligt att era föräldrar väntat så länge med att berätta det, det borde väl vara lättare att hantera om man får växa upp med vetskapen, då känns det mer "självklart" att det är som det är.

Precis. Det är just för att undvika dylika överraskningar som man ska förbereda barnen. Alla barnen i familjen måste ju känna sig grundlurade. Inte på grund av det faktum att ett av barnen är adopterat, utan för att föräldrarna har mörkat det i alla år. Vafan trodde dom? Att det skulle bli enklare ju längre tiden gick? Jävla nötter, är allt jag har att säga.

mmjo... grejen är ju den att jag och min bror aldrig har haft en bra relation. vi har alltid bråkat och aldrig riktigt känt den där broderliga kärleken. det utspelades ju en minst sagt otrevlig scen när det berättades.

just nu känner jag mig sviken av mina föräldrar men samtidigt blir det enklare att bryta med min bror, som numera mer är min rival åh det är så jobbigt och jag vill bara flytta härifrån!

Blev han inte chockad? Förbannad, upprörd, besviken eller i alla fall sårad?

Så är det ofta även för biologiska syskon. Känner bl.a. ett par tvillingbröder som var ovänner hela uppväxten. Men det brukar bli bättre när man blir lite äldre. 17 är nog på gränsen tror jag.

Hur viktigt är det att han är adopterad då? Och hur mycket mindre bror blir han för det?

Det kan la knappast vara viktigt att han är bakad i samma ugn, så att säga. Det är ju inte som att ni hade så mycket att säga till varandra när ni var typ ett år.

Jag tycker att det är barnsligt att bry sig så värst. Hade min bror varit adopterad så hade jag inte tyckt att han var mindre av en bror för det.

Kan fatta att du ar chockad, men han ar ju fortfarande din bror, sa rent logiskt sett, finns det inget skal att vara alltfor ledsen.

Hur stor ålderskillnad är det mellan er? Hur gammal var han när era föräldrar adoterade honom? Borde du inte ha något minne att du plötsligt hade ett syskon i familjen du inte kände igen?

Er relation förändras väl inte för det?

Varör berättar föräldrarna detta nu? Hur som helst tycker jag inte att du ska bryta relationen med din bror bara för att ni inte har biologiska band. Ni har ju trots allt växt upp tillsammans, och jag tror också att er relation kan bli bättre med åren.