Jag har alltid undrat vad Tomas Ledin tyckte och kände när han för nästan
tjugo år sedan läste följande recension i Aftonbladet:
Den ultimata sågningen av en artist skulle man kunna säga.
tjugo år sedan läste följande recension i Aftonbladet:
Citat:
TOMAS LEDIN
Sånger att älska till 1972-1997
pop (Anderson records)
Mycket ska man som bekant höra innan ens arma öron trillar av. Här är det ehuru väldigt nära. Hörselsnäckorna blir först alldeles röda av rodnad, sedan skrumpnar de långsamt ihop och innan de sista tonerna av nya praktpekoralet "Den älskades sömn" klingat ut har de gått hem och gömt sig. Detta är ju fan inte klokt.
Ledin plockar ut sina allra såsigaste hötorgsballader, spelar in några nya, Eros Ramazotti-inspirerade versioner och paketerar hela skiten under rubriken "Sånger att älska till".
Man kan förstås inte vara säker, men jag tror inte ens en Christer Sjögren skulle kunna komma på något så dumt. Inte Kalle Anka heller. Jodå, jag tar det som kallas kärlek på allvar. Ni skulle bara veta. Men i händerna på denne liderlige dilettant förvandlas det där, det allra största, blott till något banalt, kletigt, infantilt, genant, smaklöst och löjeväckande som trettonåringar ägnar sig åt. Inte en ton känns äkta, inte ett ord går att ta på nåt som ens liknar allvar.
Du kan lita på mig... Jo, tjenare. Huruvida någon tar albumtiteln på allvar och verkligen väljer att tumla runt i sänghalmen till de här pajastrudelutterna vill jag inte ens tänka på. Den som lyckas få erektion till "Det finns inget finare än kärleken" eller "Blå blå känslor" är det definitivt nåt väldigt, väldigt skumt med.
Allra värst? Ja, om det nu finns gradskillnader i helvetet så får väl elva minuter Rhoca gil-remix av "En vind av längtan" anses ta nåt slags kräkpris.
"Sånger att älska till" är ett av de mest motbjudande svenska album jag haft oturen att höra.
Per Bjurman
Publicerad: 1997-10-31
Sånger att älska till 1972-1997
pop (Anderson records)
Mycket ska man som bekant höra innan ens arma öron trillar av. Här är det ehuru väldigt nära. Hörselsnäckorna blir först alldeles röda av rodnad, sedan skrumpnar de långsamt ihop och innan de sista tonerna av nya praktpekoralet "Den älskades sömn" klingat ut har de gått hem och gömt sig. Detta är ju fan inte klokt.
Ledin plockar ut sina allra såsigaste hötorgsballader, spelar in några nya, Eros Ramazotti-inspirerade versioner och paketerar hela skiten under rubriken "Sånger att älska till".
Man kan förstås inte vara säker, men jag tror inte ens en Christer Sjögren skulle kunna komma på något så dumt. Inte Kalle Anka heller. Jodå, jag tar det som kallas kärlek på allvar. Ni skulle bara veta. Men i händerna på denne liderlige dilettant förvandlas det där, det allra största, blott till något banalt, kletigt, infantilt, genant, smaklöst och löjeväckande som trettonåringar ägnar sig åt. Inte en ton känns äkta, inte ett ord går att ta på nåt som ens liknar allvar.
Du kan lita på mig... Jo, tjenare. Huruvida någon tar albumtiteln på allvar och verkligen väljer att tumla runt i sänghalmen till de här pajastrudelutterna vill jag inte ens tänka på. Den som lyckas få erektion till "Det finns inget finare än kärleken" eller "Blå blå känslor" är det definitivt nåt väldigt, väldigt skumt med.
Allra värst? Ja, om det nu finns gradskillnader i helvetet så får väl elva minuter Rhoca gil-remix av "En vind av längtan" anses ta nåt slags kräkpris.
"Sånger att älska till" är ett av de mest motbjudande svenska album jag haft oturen att höra.
Per Bjurman
Publicerad: 1997-10-31
Den ultimata sågningen av en artist skulle man kunna säga.
