2007-02-20, 18:03
#1
Substans: Ketamin (kristallform)
Dos: 200mg
Intagningssätt: Nasalt
Ålder: 18
Vikt och längd: Ca. 70kg respektive 1,75
Tidigare erfaranheter: Gällande dissociativer har en del experiment med mestadels DXM, såväl som salvinorin A, n20 och eter (diskutabelt om det sistnämda är 'psykedeliskt' förvisso) utförts. Vid ett tillfälle har LSD testats, och div. forskningskemikalier (5-meo-DiPT, 4-aco-det, 4-aco-DiPT, n-'etyl'-2c-b, 'syntetiskt LSA') har förtärts flitigt inom loppet av två år - det empiriska bagaget är alltså mer än nog stort och medvetandet härdat/vridet. Försmakat ketamin en gång tidigare samma vecka som den i fråga men då på en betydligt lägre dos om 100mg, nasalt, vilket bara resuletarade i ett någotsånär behagligt kroppsligt rus - möjligtvis mottagligt för eskapister, en sådan bör erkännas att jag delvis är själv.
Inledning/förfas: Anländer till polare A:s lägenhet (ett rum och kök) vid ospecifik tidpunkt, kedjeröker tobak och snackar skit en stund. Några i sällskapet (A och B) vill ta DXM denna fredag och istället vänta med ketaminet till lördagen då vi hade en större och bekvämare lägenhet till vårt förfogande. Jag och speedracer är dock som vanligt otåliga inför upplevelsen som _vi vet_ att denna natten kommer färgas med - stjärnorna, galaxerna och kvarkarna vi kommer skönja under dissocieringen - hur materia kommer försvinna först i en grå toning och sen helt och hållet för den medvetne observatören.
Vi tänker, eller i alla fall jag, att 'set' och 'setting' oftast är obetydliga parametrar vad gäller den dissociativa upplevelsen, under förutsättningarna att följande kriterier är uppfyllda: 1) en stor säng (alt. många och bekväma soffor); 2) ett relativt bra ljudsystem; 3) nästintill obegränsad tillgång till vatten; 4) en dator laddad med minimalistisk ambient-musik, och slutligen men minst försumbart; 5) en atmosfär frånskild verkligheten, dvs. kraftigt dämpad belysning och ett slags valv där sinnesuttrycken blir förminskade till en enda kvantvåg i kvantfluktuation, så att säga. Så längen ovanstående kriterier uppfylls är det fritt fram för lek inuti och utanför kroppen.
Vad man tar med sig in i själva upplevelsen är oväsentligt; allt ska skapas *i* den ändå, och allt ska liksom det skapas även förstöras för så funkar en materiell existens; ingenting finns utanför upplevelsen för upplevaren och följdaktligen inte heller i det förflutna eller framtiden förutom dessa orsakssamband, i vilka dock mycket kan hända men intet har något bestämt värde. Däremot är man i kontakt, dvs. man skapar, någonting i detta tillstånd skilt från orsakssambanden, i en slags icke-existens, som kan liknas vid vakendrömmande. Jag och speedracer hade en gemensam vakendröm, här nedanför följer den:
Upplevelsen var fragmentarisk, varför själva rapporten kommer bli kort:
Sekvens ett eller - In i oss själva -> Ut i det fria (20 min efter intag): En känsla av värme tar över oss när vi svävar runt i rummet medans vi fortfarande är närvarande i det. Vi får en känsla av vad vi har att vänta oss i nästa stadie i trippen: förvirring, osammanhängande nonsens till vansinne, sådant som vi älskar att frodas i. K-hålet är inte inom varken känsel- hörsel- eller synhåll, däremot något annat som vi inte kan sätta fingret på. Vi förbereder trippen med kallt vatten, ambient musik, och lite uppmaningar om att "det kommer" till resten av sällskapet, "var beredda". Vi dyker slutligen, efter lite omkringirrande, ner i sängen och inväntar trippen som jag antar kommer bli utomkroppslig (i efterhand är det svårt att säga om den verkligen var det, vad som är säkert om än illusoriskt är att vi delade våra idéer med varandra genom osammanhängande ord som tillvisade oss in i en nattsvart slummer där dessa idéer framstår tydligare än i vaket tillstånd, som i en dröm med andra ord).
Sekvens två eller Den krigiska delen och varat i musiken (30 min efter intag): Sängen var det alltså, eller är det verkligen en säng? Finns sängen annat än i våra medvetanden? Vad är upplevelaren skiljt från upplevelsen av något? Jag och speedracer börjar alltså vid det här tillfället glida in i något slags valv där vi kan färga ytorna omkring oss med våra minnen, upplevelser, idéer osv.. speedracer bjuder in mig i ett krigspel, jag känner hur jag gradvis förflyttas in i en annan existens, gjord av verklighetskoncept främmande mina egna. "Till väst" soldat!" beordrar speedracer varpå jag i den här existensen förvirrat försöker erinra mig om vilket håll det, utan kompass. När jag väl hittar rätt håll börjar jag springa mot det med ett gevär i handen. Plötsligt faller en stukabomb från skyn till synes rakt framför mig, den exploderar och jag dör... "Jag dör..." säger jag förtvivlat "Jag dör...", "Jag dör...", "Men det är inte slutet... jag existerar fortfarande, eller?". Efter det här blev det suddigt. Det sista jag minns är att jag istället _verkligen_ lyssnade till musiken - jag dirigerade musiken, eller rättare sagt; musiken dirigerade mig, främst mina fingrar - jag spelade, musiken spelades genom mig. "Allting är så perfekt, allting är precis som musik."
Sekvens tre eller Den religösa delen, mötet med Lucifer (40-50 min efter intag): Sängen igen, vad har hänt? Vad finns emellan allting? Ingenting? Någonting? Plötsligt ser jag speedracer i skepnad av ett ont väsen, han drar ner mig i en avgrund och lägger mig på magma. "Vad är det här...? Helvetet? Ja, det här är helvetet! Men vad gör jag här?" Lågor blomstrar ut kring oss i sängen och jag känner en stickande värmebölja mot ryggen och axlarna. Det är Lucifer som drar ner mig, Han är Lucifer, speedracer är Lucifer. Vem är jag? Jesus enligt Lucifer. Jag ska få känna på helvetets lidande... plötsligt försöker Lucifer ta någonting från mig med en otrolig kraft, välter sig över mig och lyckas öppna en spricka i mitt huvud som han sedan tar ut någonting i från, vad det är/var vet jag ej. Scenen slutar med att speedracer sätter sig i lotusposition och tillber Allah.
Sekvens fyra eller Hitler, och en värld uppbyggd av siffror, bokstäver, bensenringar och spiralfraktaler (40-50 min efter intag): speedracer förvandlas till Adolf Hitler och han pratar tyska (speedracer har medelstora kunskaper i tyska så det är inte omöjligt att han _verkligen_ gjorde det), jag försöker tyda honom men det tycks vara omöjligt. Jag ser inte vad det här tjänar till. Någonstans här bryts vår uppkoppling med varandra och vi båda upplever det samtidigt som någon slags nätverkssladd knäcks itu mellan oss (eller i alla fall jag upplevde det). Jag börjar komma tillbaka till verkligheten men verkligheten är gjord av siffror, bokstäver, bensenringar och spiralfraktaler och jag mumlar osammanhängande: "Bokstäver, siffror, allt är gjort av, bokstäver, siffror". Fem minuter efter börjar vi summera upplevelsen och vi båda var enade om att den verkligen var någonting över det vanliga, här finns det mycket att hämta och vi trodde inte vi kom till det berömda K-hålet, men det var i alla fall helt jävla otroligt.
Epilog: Jag gillar dissociativer och förstår inte kritiken riktad mot till exempel DXM, inte heller förstår jag varför många finner LSD och DMT mer intressanta än ketamin. Målet med den psykedeliska upplevelsen anser jag vara att försöka nå utomkroppsliga upplevelser och tillfällig egoförgöring. Just detta är dissociativernas styrka, och nu även enligt mig - möjligheten att tillsammans skapa någonting av det intet, som ju är själva upplevelsen.
Dos: 200mg
Intagningssätt: Nasalt
Ålder: 18
Vikt och längd: Ca. 70kg respektive 1,75
Tidigare erfaranheter: Gällande dissociativer har en del experiment med mestadels DXM, såväl som salvinorin A, n20 och eter (diskutabelt om det sistnämda är 'psykedeliskt' förvisso) utförts. Vid ett tillfälle har LSD testats, och div. forskningskemikalier (5-meo-DiPT, 4-aco-det, 4-aco-DiPT, n-'etyl'-2c-b, 'syntetiskt LSA') har förtärts flitigt inom loppet av två år - det empiriska bagaget är alltså mer än nog stort och medvetandet härdat/vridet. Försmakat ketamin en gång tidigare samma vecka som den i fråga men då på en betydligt lägre dos om 100mg, nasalt, vilket bara resuletarade i ett någotsånär behagligt kroppsligt rus - möjligtvis mottagligt för eskapister, en sådan bör erkännas att jag delvis är själv.
Inledning/förfas: Anländer till polare A:s lägenhet (ett rum och kök) vid ospecifik tidpunkt, kedjeröker tobak och snackar skit en stund. Några i sällskapet (A och B) vill ta DXM denna fredag och istället vänta med ketaminet till lördagen då vi hade en större och bekvämare lägenhet till vårt förfogande. Jag och speedracer är dock som vanligt otåliga inför upplevelsen som _vi vet_ att denna natten kommer färgas med - stjärnorna, galaxerna och kvarkarna vi kommer skönja under dissocieringen - hur materia kommer försvinna först i en grå toning och sen helt och hållet för den medvetne observatören.
Vi tänker, eller i alla fall jag, att 'set' och 'setting' oftast är obetydliga parametrar vad gäller den dissociativa upplevelsen, under förutsättningarna att följande kriterier är uppfyllda: 1) en stor säng (alt. många och bekväma soffor); 2) ett relativt bra ljudsystem; 3) nästintill obegränsad tillgång till vatten; 4) en dator laddad med minimalistisk ambient-musik, och slutligen men minst försumbart; 5) en atmosfär frånskild verkligheten, dvs. kraftigt dämpad belysning och ett slags valv där sinnesuttrycken blir förminskade till en enda kvantvåg i kvantfluktuation, så att säga. Så längen ovanstående kriterier uppfylls är det fritt fram för lek inuti och utanför kroppen.
Vad man tar med sig in i själva upplevelsen är oväsentligt; allt ska skapas *i* den ändå, och allt ska liksom det skapas även förstöras för så funkar en materiell existens; ingenting finns utanför upplevelsen för upplevaren och följdaktligen inte heller i det förflutna eller framtiden förutom dessa orsakssamband, i vilka dock mycket kan hända men intet har något bestämt värde. Däremot är man i kontakt, dvs. man skapar, någonting i detta tillstånd skilt från orsakssambanden, i en slags icke-existens, som kan liknas vid vakendrömmande. Jag och speedracer hade en gemensam vakendröm, här nedanför följer den:
Upplevelsen var fragmentarisk, varför själva rapporten kommer bli kort:
Sekvens ett eller - In i oss själva -> Ut i det fria (20 min efter intag): En känsla av värme tar över oss när vi svävar runt i rummet medans vi fortfarande är närvarande i det. Vi får en känsla av vad vi har att vänta oss i nästa stadie i trippen: förvirring, osammanhängande nonsens till vansinne, sådant som vi älskar att frodas i. K-hålet är inte inom varken känsel- hörsel- eller synhåll, däremot något annat som vi inte kan sätta fingret på. Vi förbereder trippen med kallt vatten, ambient musik, och lite uppmaningar om att "det kommer" till resten av sällskapet, "var beredda". Vi dyker slutligen, efter lite omkringirrande, ner i sängen och inväntar trippen som jag antar kommer bli utomkroppslig (i efterhand är det svårt att säga om den verkligen var det, vad som är säkert om än illusoriskt är att vi delade våra idéer med varandra genom osammanhängande ord som tillvisade oss in i en nattsvart slummer där dessa idéer framstår tydligare än i vaket tillstånd, som i en dröm med andra ord).
Sekvens två eller Den krigiska delen och varat i musiken (30 min efter intag): Sängen var det alltså, eller är det verkligen en säng? Finns sängen annat än i våra medvetanden? Vad är upplevelaren skiljt från upplevelsen av något? Jag och speedracer börjar alltså vid det här tillfället glida in i något slags valv där vi kan färga ytorna omkring oss med våra minnen, upplevelser, idéer osv.. speedracer bjuder in mig i ett krigspel, jag känner hur jag gradvis förflyttas in i en annan existens, gjord av verklighetskoncept främmande mina egna. "Till väst" soldat!" beordrar speedracer varpå jag i den här existensen förvirrat försöker erinra mig om vilket håll det, utan kompass. När jag väl hittar rätt håll börjar jag springa mot det med ett gevär i handen. Plötsligt faller en stukabomb från skyn till synes rakt framför mig, den exploderar och jag dör... "Jag dör..." säger jag förtvivlat "Jag dör...", "Jag dör...", "Men det är inte slutet... jag existerar fortfarande, eller?". Efter det här blev det suddigt. Det sista jag minns är att jag istället _verkligen_ lyssnade till musiken - jag dirigerade musiken, eller rättare sagt; musiken dirigerade mig, främst mina fingrar - jag spelade, musiken spelades genom mig. "Allting är så perfekt, allting är precis som musik."
Sekvens tre eller Den religösa delen, mötet med Lucifer (40-50 min efter intag): Sängen igen, vad har hänt? Vad finns emellan allting? Ingenting? Någonting? Plötsligt ser jag speedracer i skepnad av ett ont väsen, han drar ner mig i en avgrund och lägger mig på magma. "Vad är det här...? Helvetet? Ja, det här är helvetet! Men vad gör jag här?" Lågor blomstrar ut kring oss i sängen och jag känner en stickande värmebölja mot ryggen och axlarna. Det är Lucifer som drar ner mig, Han är Lucifer, speedracer är Lucifer. Vem är jag? Jesus enligt Lucifer. Jag ska få känna på helvetets lidande... plötsligt försöker Lucifer ta någonting från mig med en otrolig kraft, välter sig över mig och lyckas öppna en spricka i mitt huvud som han sedan tar ut någonting i från, vad det är/var vet jag ej. Scenen slutar med att speedracer sätter sig i lotusposition och tillber Allah.
Sekvens fyra eller Hitler, och en värld uppbyggd av siffror, bokstäver, bensenringar och spiralfraktaler (40-50 min efter intag): speedracer förvandlas till Adolf Hitler och han pratar tyska (speedracer har medelstora kunskaper i tyska så det är inte omöjligt att han _verkligen_ gjorde det), jag försöker tyda honom men det tycks vara omöjligt. Jag ser inte vad det här tjänar till. Någonstans här bryts vår uppkoppling med varandra och vi båda upplever det samtidigt som någon slags nätverkssladd knäcks itu mellan oss (eller i alla fall jag upplevde det). Jag börjar komma tillbaka till verkligheten men verkligheten är gjord av siffror, bokstäver, bensenringar och spiralfraktaler och jag mumlar osammanhängande: "Bokstäver, siffror, allt är gjort av, bokstäver, siffror". Fem minuter efter börjar vi summera upplevelsen och vi båda var enade om att den verkligen var någonting över det vanliga, här finns det mycket att hämta och vi trodde inte vi kom till det berömda K-hålet, men det var i alla fall helt jävla otroligt.
Epilog: Jag gillar dissociativer och förstår inte kritiken riktad mot till exempel DXM, inte heller förstår jag varför många finner LSD och DMT mer intressanta än ketamin. Målet med den psykedeliska upplevelsen anser jag vara att försöka nå utomkroppsliga upplevelser och tillfällig egoförgöring. Just detta är dissociativernas styrka, och nu även enligt mig - möjligheten att tillsammans skapa någonting av det intet, som ju är själva upplevelsen.
Får man fråga vart du fick tag på det? Köpte av din kran eller vadå? 
