Vilket spel klarade du senast?

Resident Evil 7 (madhouse)

60 timmar, detta var en pärs men det gick till slut.

Gta 5

Far Cry 5 - Ganska besviken men slutet var bra. Lite för repetivt och var lite kass story. Humorn vägde upp den dåliga storyn dock.

3.5/5

COD WWII, bra story, hade riktigt roligt då jag inte spelat någon campaign sedan GTA V kom ut. Dock besviken på "längden".

4/5

Horizon Zero Dawn 8,5/10

Sjukt bra spel, storyn var över förväntan. Lätt top 5 spel jag lirat.

Dark Souls 3. Helt fantastiskt spel. Bra variation av fiender. Mängder av olika vapen man kan använda. Bra levlingssystem. Full pott 10/10.

För en gångs skull så har jag spelat igenom ett spel som inte har ett par år på nacken och det är det svensk-utvecklade co-op-liret A Way Out (AWO) som jag spelade igenom på Playstation 4 tillsammans med en kompis. Blandade intryck men ändå en positiv upplevelse.

AWO är det andra spelet som filmskaparen Josef Fares har arbetat med efter Brothers och återigen handlar det om att styra två karaktärer samtidigt. Till skillnad från det förra spelet så kan karaktärerna i AWO inte styras samtidigt av en person utan det krävs två personer för att kontrollera spelets karaktärer varför AWO inte går att spela ensam: det är 100 % co-op-exklusivt.
Jag gillade Brothers och tog mig an AWO med entusiasm: jag spelar ytterst sällan med/mot andra men konceptet fascinerade mig och det faktum att spelet är utvecklat i Sverige motiverade mig att ge det en chans. Tursamt nog så går det att spela AWO "lokalt" med delad skärm så det krävs ingen rutten prenumeration på PS+ (eller motsvarigheten på Xbox) för att spela AWO.

AWO är kort och gott ett actionäventyr i tredje person av ganska klassiskt snitt där du styr en av två möjliga protagonister; den eftertänksamme Vincent eller den impuslive hetsporren Leo (som är avbildad efter och röstskådespelad av Fares Fares). Du träffar våra hjältar i finkan dit Vincent precis anlänt och där Leo redan sitter. De stiftar bekantskap och då det visar sig att de har en gemensam nämnare i att de vill ta livet av samma maffiaboss så beslutar de sig för att göra gemensam sak.
Vad som därefter följer under de fåtal timmar som AWO kräver för att spela igenom är en förutsägbar men nöjesfull resa där herrarna måste samarbeta för att lösa diverse problem som kommer i deras väg.

Jag är lite osäker på hur jag ska beskriva handlingen i AWO. Den är som sagt förutsägbar och på det stora hela en extremt generisk action-historia där klyschorna avlöser varandra med ett par minuters mellanrum. Spelet gör faktiskt en så pass intim mimik av klassiska filmer att man får anta att det är ett medvetet designval. Är det en positiv eller negativ sak? Jag är något ambivalent får jag erkänna men det lutar åt det senare.

Leo och Vincents första lilla utmaning är givetvis att fly från fängelset de sitter i och därefter ta sig tillbaka till civilisationen för att kunna utkräva sin hämnd. Det är under förberedelserna till sin rymning som de två herrarna får öva på att samarbeta på olika vis: t ex så behöver användbara verktyg stjälas från fängelsets verkstad och därefter smugglas tillbaka till cellen förbi vaksamma vakter som visiterar fångar och genomsöker lokalerna efter gömda föremål.
AWOs gameplay kretsar främst kring sådan enklare problemlösning men det finns även slagsmål och lite pang-pang som kräver snabbare responstid. Överlag så är AWO dock ett väldigt enkelt spel: sannolikt för att undvika frustration när den ene spelaren har svårt att hänga med i den andres tempo. Jag hade själv turen att jag kunde sitta med en tämligen jämbördig medspelare i samma soffa och skratta medan vi körde och det är troligen det optimala sättet att avnjuta AWO på.

Fokus ligger som sagt på att hjälpas åt men för den som är mer tävlingsinriktad så finns det gott om strösysslor och mini-spel i miljöerna där Leo och Vincent kan försöka bräcka varandra i t ex pilkastning, armbrytning, enklare sällskapsspel och dylikt. Det kan ju tyckas udda att två personer som brutit sig ur ett fängelse och är jagade av polisen lägger tid på den sortens sysslor men så är stämningen i AWO också minst sagt lättsam: den som vill kan gå runt och småprata med folk som våra hjältar stöter på i ganska flamsiga meningsutbyten för att förlänga AWOs speltid men det leder inte till något annat än möjligtvis chansen att få fnissa lite.

Varken handling eller gameplay är vidare minnesvärda men det är ändå rätt unikt med ett narrativt fokuserat spel som enbart kan spelas i co-op och det är faktiskt kul att sitta och lira tillsammans med en kompis. Det jag däremot har svårare för med AWO är att det prestandamässigt är en trist historia, åtminstone på PS4 där spelet dras med dålig framerate, mycket screen tear och därtill sega kontroller. Av någon anledning så blir kontrollerna ibland väldigt oresponsiva och det märks främst i att karaktärerna vägrar springa utan lunkar på i extremt långsamt tempo. Då jag spelade så önskade jag innerligt att spelet tillät att man ändrade kontrollerna men det gick heller inte för sig.

Totalt är jag ändå beredd att ge A Way Out ett hyggligt betyg om 6.5 av 10. Det är ett kul och lättsamt spel som går att beta av på en intensiv eftermiddag/kväll om man lägger manken till och som går att få för en billig penning men med generisk handling, simpelt gameplay och tekniska problem så blir betyget tyvärr inte högre.

Jag har nu sammanfogat det sista pusslet i det trevliga Zenge som jag spelade igenom på min Android-telefon. Ett avslappnat och ganska enkelt pussel-spel som jag kan rekommendera den som har mycket tid att spendera på resande fot.
Jag brukar sällan spela på min mobil och ännu mer sällan faktiskt skriva om det här men Zenge är i mitt tycke tillräckligt av en "seriös" spelupplevelse för att förtjäna ett omnämnande även om det kostar under tian på Google Play.

Du ska i Zenge kort och gott sätta ihop pussel genom att dra med fingret över dessa. Bitarna sitter dock fast på en "räls" så du kan inte dra dem hursomhelst och därtill så får inte en pusselbits väg blockeras av en annan bit varför du måste planera rätt och lägga dem i rätt ordning.
Varje färdigt pusselmotiv är en del av en bildserie som berättar den smala "handling" som Zenge faktiskt har och det finns totalt 70 pussel att köra igenom. Dessa är sällan särskilt svåra och en van spelare (host host harkel) kan spela igenom Zenge på ett par timmar men de är tillräckligt intressanta och varierade för att det ska vara värt tiden. I senare delar av spelet så introduceras också lite variationer på spelmekaniken och du får chansen att spegelvända och rotera pusselbitar bland annat för lösa de mer sofistikerade utmaningarna.

Så värst mycket mer än så finns inte att förtälja men Zenge lyckades som sagt hålla mig både sysselsatt och underhållen i ett par timmar och för en prislapp om blott 7 kronor så är det jäkligt bra valuta för pengarna varför spelet också får ett starkt betyg om 8 av 10. För den som inte vill spela på mobilen så finns det också att köpa på Steam för ungefär samma pris.

Det sista mordfallet är löst och jag kan äntligen avnjuta min pipa och utbrista ett "elementärt!" då jag spelat färdigt Sherlock Holmes: Crimes & Punishment (SHCP) som jag körde igenom på Playstation 4. Ett riktigt bra och utmanande spel frånsett irriterande prestandaproblem.

Sherlock Holmes som karaktär torde inte behöva någon närmare introduktion men i SHCP så axlar du, givetvis, rollen som den ikoniske detektiven som i en serie svårlösta brottsfall ska försöka reda ut vad som skett och peka ut alla eventuella gärningsmän.
Spel baserade på redan etablerade karaktärer kan vara knepiga historier då frågan nästan alltid blir hur stora friheter utvecklarna ska ta sig med källmaterialet för att skapa ett roligt spel. Jag är inte särskilt bevandrad i Sherlock Holmes men efter att ha spelat SHCP så valde jag att läsa lite om mästerdetektiven på Wikipedia och vid en ytlig granskning så verkar utvecklarna ha fångat Sherlock ganska väl: hans mer excentriska karaktärsdrag är bevarade i form av såväl hans genialiska slutledningsförmåga som hans (minst sagt) skeptiska attityd till kvinnor och alluderingar till hans förkärlek för biodling och faktiskt även hans beryktade drogliberalism.

Du spelar SHCP utifrån ett tredjepersonsperspektiv (med möjlighet att växla till ett förstapersonsperspektiv om du önskar) och Modus Operandi är ganska snarlik i den handfull fall som ska lösas då Sherlock tillsammans med sin vapendragare Watson besöker brottsplatsen: du letar efter tekniska bevis samt talar med vittnen. Utöver detta så kan förhör hållas med misstänkta gärningsmän (på Scotland Yard så klart), tekniska bevis kan undersökas i Sherlocks miniatyrlaboratorium och bakgrundsuppgifter kan verifieras genom att leta i Sherlocks arkiv av uppslagsverk och dagstidningar. Emellanåt så får du också experimentera med att iscensätta vissa skeenden för att testa hypoteser, exempelvis genom att testa hur mycket armstyrka det krävs för att harpunera ett djurkadaver eller genom att bygga ihop en enklare dressin.
Sherlocks förmåga att hitta detaljer som andra missar visar sig i SHCP genom att helt enkelt trycka på en knapp för att göra världen till svartvit frånsett vissa unika detaljer som då lyser med en stark gul färg.

Jämte den faktainsamling som sker så får du utifrån ledtrådarna möjlighet att dra logiska slutsatser genom att sammankoppla olika faktum. Detta kan exempelvis vara att misstänkt A har stora ekonomiska skulder samtidigt som ett testamente visar att den misstänkte är arvinge till en person som troligtvis har mördats.
Ett rimligt uppsåt kan därmed härledas från dessa faktum och du får därefter möjlighet att välja vilka slutsatser du vill dra; i varje brottsfall så finns det 2-3 misstänkta att "välja" mellan och samtliga har mer eller mindre skälig motiv för att vilja bringa brottsoffret om livet.
När alla spår är uppföljda och alla slutsatser dragna så får du chans att välja vilken gärningsman du vill anklaga för brottet och om du önskar överlämna denne till polisen eller ej. Frågan kompliceras något av att de svåra brott du utreder nästan alltid innebär dödsstraff för den skyldige medan alternativet är att denne får chans att gå fri utan konsekvenser: spelets titel är också en referens till Dostojevskijs verk Brott och Straff som Sherlock läser under spelets gång.

Du får chansen att välja hur varje brottsscenario ska sluta och små filmsekvenser visar på hur den du dömer som skyldig reagerar, beroende på om du tänker överlämna denne till polisen eller ej. Iochmed att du får chansen att "välja om" efter att ha sett den anklagades reaktion så behöver du sällan klura på om du pekat ut fel gärningsman eller ej då SHCP är ett kul spel och det lämpar sig även för att spela tillsammans med någon annan då man tillsammans kan sitta och spekulera i hur rimlig en viss persons förklaringar är eller vad man kan konstatera av en viss teknisk detalj.

Tyvärr finns här vissa brister också som hör samman med tekniska begränsningar; SHCP släpptes 2014 och ansiktsanimationerna i spelet är inte precis himlastormande. Det blir därför inte helt lätt att hantera information från t ex intervjuer med vittnen då ett likgiltigt ansiktsuttryck hos den du pratar med lika gärna kan bero på okänslighet mot brottsoffret som att utvecklarna haft svårt att fånga mer subtila uttryck av sorg eller rädsla.
Andra problem rör när fiktionen blir lite för spektakulär för att vara trovärdig; du ska i ett fall avgöra hur en person blivit mördad och mer specifikt vad mordvapnet (ett stickvapen) varit tillverkad av. Det "korrekta" svaret är helt enkelt inte trovärdigt och det blir ett problem i ett spel där du ska använda logik för att dra slutsatser.
Slutligen så har vi då, återigen, prestandan. SHCP släpptes under övergången mellan nuvarande och föregående konsolgeneration och tidiga släpp till en plattform är sällan några mönsterelever när det kommer till fps men SHCP är bevisligen inte mer krävande än att det kan spelas på mycket klenare hårdvara och är inte direkt imponerande visuellt med enbart statiska miljöer och minimalt med NPCs. Likväl så hackar spelet betänkligt i vissa delar.

Sherlock Holmes: Crimes & Punishment är inget felfritt spel men det är en kuriös blandning av detektivarbete och pussel som är underhållande och tämligen unikt varför det också får ett betyg om goda 7.5 av 10. Tekniska brister och en del absurd "logik" drar ned helhetsbetyget men ändå en solid rekommendation för den som gillar att gnugga geniknölarna.

Jag har precis genomlidit en rejäl köldknäpp i det mellanmåls-portionerade strategispelet Frostpunk (FP) som jag kört igenom på PC. Visuellt mycket trevligt och tillgängligt även för oss som är mindre habila på strategi-lir men tämligen simpelt och enkelriktat.

FP är utvecklat av 11 Bit Studios, samma utvecklare som gjorde This War of Mine och temat med allvarsam dystopi fortsätter. I korthet så är spelet ett strategispel som utspelar sig i slutet av 1800-talet i en fiktiv dåtid där världen drabbas av en ny istid. Människor överger städerna som tidigare erbjudit dem trygghet och en större karavan flyr det förfrusna London i sökandet efter ett nytt hem. Karavanen hamnar mitt i en brutal snöstorm och medlemmarna splittras. Du axlar rollen som ledare för en grupp ledare som hittat/byggt ett kolkraftverk och din uppgift är i korthet att hålla liv i gruppen.

Kraftverket befinner sig i mitten av en stor grop där naturresurser och annat bråte finns strösslade så det är bara att skrida till verket. Din första och främsta prioritering i spelet är att hela tiden förse kraftverket med en stadig ström av kol som möjliggör värme i samhället som sakta men säkert formas runtomkring.
Överlevarna brottas med ständig hopplöshet samtidigt som de behöver diverse bekvämligheter á la Maslovs behovstrappa för att kunna arbeta och bidra till samhällets fortlevnad.

Du samlar naturresurser i form av kol, trä och stål men kuriöst nog går det bara att elda med den förstnämnda resursen. Utöver detta behöver du förse gruppen med mat och husrum vilket innebär bostäder och dessa behöver därtill placeras så att invånarna i samhället inte fryser ihjäl. Det finns inga fiender i spelet (frånsett den obarmhärtiga väderleken) utan utmaningen ligger istället i att balansera resurserna på ett korrekt sätt och hålla modet vid liv hos gruppen.
Efter att du hjälpligt utforskat den kringliggande miljön så kan du också skicka iväg expeditioner utanför samhällets (relativa) trygghet för att leta resurser och utforska närliggande platser. Emellanåt stöter du på överlevande människor som desperat behöver din hjälp varför du kan välja att låta dem ta sig till ditt samhälle eller att bli lämnade åt sina respektive öden.
Spelets titel Frostpunk är en anspelan på Steampunk och här finns också fantasifulla jättemaskiner som du som spelare kan upptäcka och sätta i arbete för att automatisera vissa fabriker men du kan också plocka isär dessa för att använda de värdefulla resurserna till annat.

Visuellt är FP en riktigt läcker historia och alla byggnader som uppför placeras i cirklar runt kolkraftverket som växer ju längre bort från mitten du befinner dig. Det är väldigt tillfredsställande att se hur staden tar form och blir allt större och det är effektfullt att titta på de rykande skorstenar som pryder kraftverk, bostäder och fabriker. Känslan av att du bidrar till sjudande liv gör sig påmind.
Dessvärre är de överlevande människorna plågsamt medvetna om hur pyrt de ligger till och frånsett kölden så är hopplösheten den största faran som lurar i FPs kyliga värld. Som ledare så måste du ständigt beakta befolkningens förmåga att känna hopp samtidigt som de också kräver ett minimum av komfort och dräglighet för att de ska fortsätta arbeta.

Detta innebär också att du som ledare för samhället behöver fatta allt tuffare beslut för att säkra kolonins överlevnad. Det börjar med enklare val som huruvida invånarna ska få tillgång till en pub att koppla av i på sin fritid eller ej och om staden ska erbjuda omsorgsboende till lytta och sjuka i samhället. Senare fylls det på med mer svårsmälta val: ska samhällets barn kommenderas ut för att hjälpa till att arbeta? Ska invånarna tillåtas slåss i gladiatorarenor för att underhålla sig?
Du har vissa möjligheter att styra arbetstider och i nödfall så kan du kommendera människorna att arbeta utan avbrott i 24 timmar men alla impopulära beslut skapar irritation och ilska.

Ungefär mitt i (den relativt korta) kampanjen så får du möjligheten att välja en av två inriktningar som ska styra invånarna i rätt riktning samtidigt som detta innebär smärtsamma uppoffringar. Det är svårt att vara mer målande i beskrivningarna utan att förstöra för presumtiva spelare men man kan väl säga som så att de lösningar du erbjuds för att ge invånarna trygghet och sammanhållning varken hade gjort en socialist eller en libertarian särskilt glada.

För min egen del så kändes detta vägskäl tämligen mal placé då jag hade skapat ett tämligen välfungerande samhälle med trygg tillgång till mat, bostäder och bränsletillförseln till kraftverket ordnad för överskådlig framtid. Materiellt välstånd är som sagt inte allt, inte ens i detta spel, men nackdelen blir att den tilltänkta dramaturgin blir näst intill övertydlig: du SKA ta till desperata åtgärder och du SKA tvingas till hemska val och du SKA välja hemska saker för att gruppen ska överleva.

En genomspelning av FP tar ungefär sju timmar är inte särskilt svårt på svårighetsgrad medium, inte ens för någon som är halvmedioker på strategispel som jag själv. Jag gillade som sagt upplevelsen och kan absolut rekommendera det men när du väl klarat kampanjen så "belönas" du med en liten filmsnutt som för mig kändes direkt töntig:
Det jag kan störa mig på med FP i övrigt är de aspekter av samhället som du saknar kontroll över och som känns som missade chanser. Befolkningen i samhället är uppdelad i två klasser: arbetare samt högutbildade ingenjörer (samt barn då) och arbetsplatser måste nischas efter dessa grupper: t ex så kan ingenjörer inte sättas att jaga mat, arbetare kan ej sköta sjukvården men bägge kan arbeta med att bryta kol. Eftersom allt i FP kretsar kring det värmande kraftverket så hade det varit intressant om riskerna för social splittring hade förstärkts och du som ledare hade fått möjlighet att välja vilka grupper som får bo varmast och vilka som får mest mat.

Stycket ovan är dock exempel på "lyxproblem": vid en samlad bedömning så är Frostpunk definitivt värt tid och pengar för att spela igenom varför spelet också belönas med en stark 8 av 10. För den som känner sig sugen på att ta en svängom med Kung Bore så går spelet att få DRM-fritt på GOG för 300 spänn. En bra deal enligt mig.

Soldier of fortune 1.

Gammal blodig seg klassiker, utan blodet hade det bara varit hälften så bra. Konsol: ps2. Betyg: 9/10

The Wolf Among Us. Riktigt bra, Telltales rykte är väl sådär men älskade storyn personligen. Såpass att jag lånade första delen av serien.